mannebog

Aschenbach lever livet i Venedig och gör sin egna vardag till en dröm som innehåller allt från grekiska gudar till purpurfärgat hav. Sådan är kärleken, den gör oss alla oavsett ålder alldeles tokiga och oförutsigbara. Aschenbach är lyckligare än någonsin och känner sig ung och energisk, vilket framstår tydligt i hans tankegångar. Samtidigt är han rädd, för han vet att det inte kommer vara för evigt. Han är medveten om att livet kommer återgå till det normala igen när han lämnar Venedig och skiljs från Tadzio. Det känns som att de kommer närmre varandra desto längre boken går trots att de inte har yttrat ett enda ord till varandra. När Tadzio en kväll anländer till hotellet ger han Aschenbach ett varmt leende och då verkar det som att Aschenbachs liv är fullbordat. Det är intressant hur Thomas Mann beskriver och målar upp känslor med grekisk mytologi. Jag blir mer förvirrad av de långa, utdragna och poetiska tankarna som snurrar omkring i Aschenbachs huvud. Men det är vackert, det måste jag medge.

Thomas Mann föddes i Lübeck år 1875 och var son till politikern och köpmannen Thomas Johann Heinnrich Mann och Julia da Silva. Gustav Aschenbachs moder var dotter till en bömisk kappelmästare och hade på så vis givit Aschenbach de mörkare dragen och det konstnärliga intresset. Där finns en likhet. Jag har funderat på om det är självaste Thomas Mann som ska föreställa Aschenbach i boken, men det tvivlar jag på. Däremot tror jag att Thomas har lagt in egna erfaranheter i boken och upplevt något liknande. Det sägs att Thomas var homosexuell men att han inte levde som en då han var gift med en kvinna och fick sex barn. Jag tror att det var ganska vanligt på den tiden att inte tala om homosexualitet, då det sågs som en synd. Thomas valde dock att skriva om det smått förbjudna och det sålde. Det finns en möjlighet att Thomas ville leva ut sin homosexualitet genom Gustav Aschenbachs karaktär, som en fasad. En annan en likhet är deras yrken då de båda är författare. Thomas upplevde möjligtvis att hans inspiration till att skriva dog ut ibland och behövde återhämtning. Gustav Aschenbach var i medelåldern och sökte sig till en exotisk plats där han kunde andas in ny och ungdomlig luft. En sak jag inte förstår är varför han använder sig av grekisk mytologi och allegori för jag kan inte förknippa det med hans liv. Antagligen var han förtjust och påläst om det och ville använda det för att förstärka känslor och syner på en konstnärlig nivå.

Det börjar närma sig slutet och Aschenbach måste ta mod till sig och våga tala med Tadzio innan det är för sent. Annars blir det verkligen Döden i Venedig.

Olivia Kyllergård