Möte med Susanne Axmacher
Ibland när man ska träffa en författare till en bok man just har läst, kan det bli helt fel. Det har jag gjort någon gång innan, då författaren var allmänt ohyfsad, otrevlig och högfärdig. Tyvärr påverkade detta något av min syn på boken, eftersom den till största delen handlade om henne själv. Jag vet att man inte ska låta sig påverkas, men… det var lite svårt att inte göra det. Då tänkte man: Jaha, var det SÅDAN hon var…
Det var därför jag blev så glad när jag träffade Susanne Axmacher! Hon var så naturlig och förde sig otvunget. Hon svarade så gärna på alla möjliga frågor och tyckte det var kul att diskutera boken med en grupp läsare. Då och då blev hennes kinder lite lätt röda och hon var helt enkelt trevlig och mänsklig. Framgången hade inte stigit henne åt huvudet som det tyvärr gör hos en del framgångsrika människor. Detta gjorde att samtalet fick en bra stämning och hade man en fråga var det bara att fråga på, om man nu fick möjligheten av andra läsare, vill säga.
I vårat samtal kom syskonrelationer upp. Några pratade om att det faktiskt hände ganska mycket olyckor och otäcka saker med barn och av barn. Men jag tror inte det är helt och hållet med flit. Ett barn har en vild fantasi och då inträffar nog olyckor ganska lätt. Om man nu ska kalla dem olyckor. Jag kommer inte på något bra ord. Det kanske är så att barn inte förstår allvaret i situationen och helt enkelt gör saker utan att egentligen reflektera över vad det är de gör. Axmacher berättade om en pojke som fått åka ambulans efter att de lekt herre på täppan och han hade slagit huvudet i någonting. Det är intressant att Axmacher själv inte har några syskon, men ändå lyckas beskriva syskonrelationer så noggrant. Jag tycker dock fortfarande att vissa av händelserna är en aning överdrivna mot verkligheten. I alla fall den verkligheten om syskon som jag känner till.
Detta för mina tankar helt osökt in på en övning som vi brukar göra i en teatergrupp som jag deltar i. Läraren säger: Saker som man gör som barn, men som inte är okej som vuxen. Då ska någon som har en idé gå upp på scenen och gestalta denna. Exempelvis peta näsan eller kissa ner sig. Då tänker jag på dessa syskonrelationer i ”Näckrosbarnen”. Det är väl egentligen ingen som reagerar över att syskon slåss? Det är liksom naturligt på något vis. Men detta ska man absolut inte göra när man är vuxen. Då kan man bli dömd för misshandel. Jag undrar då var aggressionerna tar vägen. Försvinner dem, förtrycker man dem, tar man ut dem på annat håll, gömmer man dem, eller vad händer egentligen? Vem sätter egentligen gränsen mellan barn och vuxen? Var går gränsen mellan inget konstigt att syskon slåss och misshandel? Ofta är det inte bara syskon som slåss, barn som känner varandra och barn som inte känner varandra kan också bli osams. Men det är märkligt att samma sak som kan vara ett ”normalt” beteende hos barn kan leda till fängelsestraff hos vuxna. Inga misstolkningar nu; JAG TYCKER INTE DET ÄR OKEJ ATT SLÅSS! Jag är bara intresserad av människan och hur hon fungerar.
Tillbaka till mötet. Susanne Axmacher berättade inte bara om sin bok, hon pratade också om sin utbildning, sitt jobb och var hon hade varit i världen. I Rom hade hon varit och där placerade hon även karaktären Clara för en tid. Vi diskuterade i gruppen att det borde vara mycket lättare att skriva om en plats som man faktiskt har varit på och att det blir trovärdigare. Axmacher berättade även att hon studerat på ett universitet i Virginia, där hon hade läst statsvetenskap och creative writing. Framförallt det sistnämnda låter mycket intressant för mig, eftersom jag vill studera utomlands och syssla med att skriva.
Slutet kom naturligtvis upp i diskussionen, och jag frågade om det där slutet som jag tyckte saknade någonting. Axmacher svarade att hon hade skrivit på boken i åtta år och att hon så gärna ville avsluta den. Hon berättade också att det hade hänt mer saker i slutet som förlaget hade strukit. Men vi kom fram till att öppna slut är mycket intressanta också. Då får man själv tänka till om vad som kan hända efteråt.
För att sammanfatta: Jag tyckte det gav mycket att träffa författaren. Man fick fråga om saker som man inte förstod, man fick diskutera och reflektera med andra. Detta är inte bara intressant för läsarna; jag tror att det är bra för alla författare att åka ut och prata med folk som läst deras böcker. Det ger dem tips, kritik så att man kan bli ännu bättre och kanske även inspiration och nya idéer till fler böcker. Förhoppningsvis får man mestadels positiv kritik och det kan stärka självförtroendet så att man fortsätter skriva och verkligen vågar berätta om det man vill. Jag önskar Susanne Axmacher lycka till i framtiden och hoppas att hon skriver många fler böcker.
Detta var sista inlägget från mig om ”Näckrosbarnen” och Susanne Axmacher.
Tack för mig.
//Felicia.
Äcklet är över
”Det vore så mycket lättare allting”, sa han, ”om du inte funnits.” (…)
”Det där menar du inte.” (…) ”Jag är din syster.”
Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan.
”Jag vet”, säger han.
Det är här som bokens upplösning ska äga rum. Marcus tar stryptag på Clara och vill verkligen få henne ur världen. Men något hindrar honom. Detta något är faktumet att Clara är hans syster.
Som jag skrev i mitt förra inlägg bygger författaren Susanne Axmacher upp en bra historia och jag förväntar mig ett hisnande slut, en explosion som kommer och möblerar om folks åsikter och handlingar. Men slutet… vad är det för ett slut? Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra, men det fattas något. Axmacher har byggt upp hela historien mycket klokt, hon har strött ut sidvändare här och var, men det känns som om hon inte har lagt ner tillräckligt med möda på slutet. Det är inte nog uppbyggt, utan hela denna intressant historien mynnar ut i en axelryckning och en fråga om ”Vad hände egentligen?”
Jag tolkar slutet som lyckligt, men jag är inte säker på att alla gör det. Kanske tyder jag det så för att boken rätt och slätt igenom har varit sorglig, brutal, ganska deprimerande och obehaglig. Lilla naiva jag vill alltid att det ska sluta lyckligt för människorna i en bok, och kanske vill jag det ännu mer den här gången, med tanke på vad karaktären Clara fick gå igenom. Jag hoppas från mitt hjärta att Johan och Clara fick ihop det igen, för han verkade som den enda som verkligen brydde sig om hennes bästa. Som slutet är nu får man känslan av att det kan fortsätta ett tag, att hemskheterna inte slutar och att författaren bara halvhjärtat får fram det hon ville säga. Men öppna slut är också bra. Då får man bilda en egen uppfattning, och det är ett intressant fenomen. Att få folk att tänka är en merit.
Hon är skicklig, den där Axmacher, när det kommer till att berätta om olika decennier, olika människor och olika platser. Trots att boken speglar flera människor, deras upplevelser och varför de har blivit som de är, är boken inte rörig och jag hänger utan problem med i handlingen och tidshoppen. Jag läste i en tidningsartikel att författaren själv har varit ute i världen ganska mycket, även i Rom, vilket är samma stad som karaktären Clara befinner sig i. Jag tror som många andra att det är mycket lättare att skriva om en plats som man har varit på. Det blir trovärdigare då. Susanne Axmacher har använt sig av hisnande miljöbeskrivningar som jag kom att gilla ganska mycket, och den där lilla röda stugan vid näckrossjön känner jag också igen mig i. Utan svårighet lockar hon mig med till olika decennier under 1900-talet och början av 2000-talet i USA, Saudiarabien, Italien och Sverige. Beskrivningen av avrättningen i Saudiarabien är mycket stark och jag undrar just om författaren själv har någon erfarenhet av denna sortens händelser.
Tema och budskap handlar om ondskan som finns runt omkring, om krig inom och utom oss, krig inom familjen och beväpnade krig mellan olika folk. Men samtidigt är det vardagen runt omkring oss också. Visst händer det otäcka saker i livet, olyckor, omedvetet och kanske även lite medvetet… Men jag tror inte riktigt att det är så illa som i denna boken. Eller så låter det mycket värre än det är, för att det blir så påtagligt när man läser om det.
Jag har tidigare skrivit att jag tyckte boken ibland var obehaglig att läsa. Jag kände inte igen syskonens beteende mot varandra eller föräldrarnas uppgivna suckande som; Jaha, högg Lotta en gaffel i Claras hand, det var ju inte bra. Jag har aldrig blivit så arg på någon av mina tre syskon att jag känner för att hugga en gaffel i handen på dem, att smälla igen pianolocket över deras fingrar eller försökt strypa dem. Och om detta av någon outgrundlig anledning i alla fall hade hänt, skulle mamma och pappa inte suttit och suckat åt oss. På det sättet identifierar jag mig inte med boken. Men jag gillar den för det. På fler än ett vis var det bra att läsa den, för jag insåg hur bra jag har det. ”Näckrosbarnen” är mycket intressant, tar upp tabubelagda ämnen, får en att tänka efter, den är väldigt målande och välskriven och inte att glömma; den är definitivt läsvärd och nomineringsvärd.
Ni kanske undrar vad jag menar med tabubelagda ämnen? Jo, jag tycker mig lukta mig till incest här. Lotta och Markus har alltid varit nära varandra och vissa karaktärer nämner någon gång ett oförståeligt band mellan dem och att de nästan har varit för nära varandra. I slutet av boken kan man också läsa om hur Clara förvånas av att Markus och Lottas respektive ser misstänkt lika varandra ut. Incestvibbar får jag också någonstans mitt i boken där Claras första kyss kommer från Markus, och han passar även på att bita henne i läppen så att det börjar blöda. Vid detta stället vill jag bara slå ihop boken och spy. Men det är intressant att Susanne Axmacher skriver om det, eftersom det inte är många som just talar om incest. Jag tycker inte att författaren dömer någon, hon tar bara upp ämnet och låter det diskuteras. Att döma, det är läsarens uppgift.
Några saker som jag faktiskt känner igen mig ifrån min egen vardag är dessa dumma tvångstankar eller inbillningarna om att bara man gör på ett visst vis, kommer det och det att hända. Som i boken: om han lägger armen om mig nu så stannar han, om han vänder sig om så kommer han att lämna mig. Om han tittar upp när jag kommer tillbaka till bordet så stannar han. Om han frågar om min dag när jag kommer hem. Om han kommer ihåg min namnsdag. Om han säger nej till min familj. Då kommer han att stanna.
Tänk så mycket dumt man går och tänker, inbillar sig och faktiskt gör! I boken tänker Clara att hon gör vad som helst för att hennes pojkvän Johan inte ska lämna henne. Människan kan ibland vara en ganska lustig sak.
Så sammanfattningsvis: en mycket givande bok att läsa, med fantastiska miljöbeskrivningar, en hisnande och otäck historia, välskrivet och framförallt: intressant. Man lär sig alltid något nytt av att läsa böcker. Jag har lärt mig att man faktiskt kan skriva en bok på över 400 sidor utan att egentligen nämna något mer än hår- och ögonfärg på karaktärerna. Jag vill läsa mer från denna kvinna. Nästa bok, tack!
Utsidan viktig på "Äckelbarnen"
Man säger att det är insidan som är det viktigaste. Att inte utsidan spelar någon roll. Men när det kommer till böcker är det bara bullshit. För att jag överhuvudtaget ska bestämma mig för att läsa en bok måste den ha en intressant utsida. En snygg, med färger och någonting som har med innehållet i boken att göra. Fascinerande är det också om bilden och rubriken har något gemensamt. Det var på grund av det här som ”Näckrosbarnen” blev mitt läsprojekt fram till 25/2, då BT:s debutantpris delas ut till någon av de fem nominerade författarna.
På framsidan i en blå himmel står det ”Näckrosbarnen” och ”Susanne Axmacher” strax under. I mitten är en stor gul näckros i en sjö och runt omkring växer det skog. På denna bilden ser man även vad som befinner sig under vattenytan. Långa rötter som slingrar sig runt varandra och likt skelettarmar trasslar in dig i historien om otäcka små barn. En mycket intressant framsida med andra ord. Det är alltid det som ger det första intrycket i mig och det var också det som gjorde att jag inte valde någon av de andra debutanternas böcker att läsa – tråkiga framsidor som inte alls bidrog till att någon nyfikenhet om vad som kunde finnas inuti böckerna väcktes hos mig. Så till alla ni som tänker ge ut en bok inom en snar framtid: HA EN INTRESSEVÄCKANDE FRAMSIDA!!!
Självklart är innehållet i boken mycket viktigt, när man väl har lockat en person att läsa den. Och än så länge är innehållet tänkvärt. Och mycket oangenämt. Ett stort obehag är det första jag känner när jag börjar läsa boken. Det här är inte en bok om välmående och glada människor där ett problem plötsligt ställer till det i vardagen, men som sedan klara upp sig. Det här är en bok om otäcka och elaka små barn där problemen bara blir värre och värre. Än har jag inte kommit till det värsta. Och det är egentligen det som gör att jag med obehag och en måste-läsa-vidare-fast-jag-egentligen-inte-vill-känsla fortsätter att vända blad. Författaren bygger upp boken mycket klokt och bra. Hela tiden höjs spänningen och de frånstötande händelserna ett snäpp. Om boken följer samma mönster torde en stor megaexplosion äga rum strax innan slutet. En explosion som förklarar vissa handlingar i boken, som berättar om varför det gick så fel och som ger en förklaring till vad som egentligen hände i bokens början, då en pojke av någon anledning ligger blå, kall och död i vattnet.
Själva berättelsen utspelar sig lite här och var både i rum och tid och människor. Det är Sverige och Rom, hemma och borta, barn och vuxen. Clara är den egentliga huvudpersonen, minstingen i en syskonskara av tre, där hennes två äldre syskon tvingar henne att utstå horribla ting. Clara har även ett hjärtfel som hon har blivit opererad för och det har lämnat ett stort ärr som sträcker sig från hennes bröstkorg till mellangärde. Boken speglar Claras uppväxt och nuvarande liv om vartannat, både 80-tal och nutid, men rätt vad det är hoppar berättandet helt plötsligt över till en random guy, Osborne. Jag gissar att han har en betydande roll senare i boken och att han kommer tillbaka. Han känns i alla fall inte som en platt karaktär.
Berättarperspektivet växlar mellan 3:e person och jagform. Vilket fungerar helt okej. Det är ändå Clara som berättar och jag har inga svårigheter att hänga med. Dock är vissa beskrivningar av natur och liknande ibland onödigt långa, så att man plötsligt upptäcker att man inte vet vad man läser, och att man inte bryr sig om det heller. Detta får mig helt osökt att tänka på orden "Buddenbrooks" och "Thomas Mann".
Titeln på boken låter så typiskt en boktitel som det kan göra. Men jag gillar det. Den hänvisar till bilden och den hänvisar till något jag tror kommer senare i boken; explosionen. När jag sa titeln till min kompis Sandra trodde hon först att jag sa ”Äckelbollen”. Detta blev senare ”Äckelbarnen”, vilket skulle passa minst lika bra som ”Näckrosbarnen”. För dessa syskon känner ingen kärlek (inte mycket i alla fall); det enda jag ser är hat. Och äckel. Gaffelhuggning i händer, stryptag, mördarblickar och tvångsmatning av redan tuggade jordnötsringar. Dessa syskon är inget annat än äckelbarn.
Nu borde jag egentligen läsa vidare, men obehaget kryper sakta fram, sätter sig likt en djävul på vänsteraxeln och tynger ner mig. Är man deprimerad eller självmordsbenägen ska man inte läsa denna boken. Det blir bara värre. Om inte Axmacher lyckas göra slutet mycket lyckligt ochatt allt går vägen för Clara, då. Vilket jag hoppas. Men obehaget växer när jag med skrämmande nyfikenhet som av en tvångsstyrd hand bläddrar vidare och tänker ”Hoppas inte detta har hänt i verkligheten…”
Felicia
