mannebog

De sista bladen är vända i novellen tillika i Gustaf Von Aschenbach liv. Ett liv som började med kärlek och passion, som fortsatte utan livsglädje och inspiration, utvecklades till nyfunnen kärlek med samtidigt frustration och tvivel, vilket senare avslutades med en dröm om att återigen bli ung och få leva det liv han gått miste om.

Som läsare har man fått följa en mans liv, men fokus på det sista skedet i dennes liv. Jag tror att Thomas Mann har valt att fokusera på tiden innan döden eftersom det var under denna som Aschenbach genomgick sitt livs förändring och utveckling. Jag har funderat mycket kring varför Mann har valt att spegla denna mans möte med döden i samband med en förälskelse i en ung pojke. Vill han skildra homosexualitet, återfunnen livsgnista eller frustrationen över att bli gammal och möta döden med motsträvighet? Personligen anser jag att Aschenbach inte återfinner sin livsgnista, mycket medveten om att andra läsare anser detta. I mitt andra inlägg nämnde jag att något återföddes i den gamles inre när han mötte en man från fjärran, jag liknade detta vid passion och nytänd livsgnista. Visst, jag håller fast vid denna åsikt men jag anser att Aschenbach personliga utveckling avstannade och han vidtog inte alls den utveckling och livsanda som jag förutspådde i början av novellen. Snarare har man som läsare tagit följe med den tunga stämning som vilar över Aschenbach livshistoria genom varje sida av romanen.

Jag tror att Thomas Mann vill skildra slutet på ett liv där en man motvilligt tvingas möta döden trots en stark vilja att åter bli ung och finna kärlek. För att ytterligare koppla detta till ett dolt samhällsproblem under denna tid har han på ett mycket modigt sätt berört ämnet homosexualitet, något som ansågs vara en sjukdom under tiden Thomas Mann skrev denna novell. Man kan också diskutera kring huruvida Aschenbach kärlek till Tadzio är psykiskt eller fysiskt. För hur kan man vara förälskad i någon man inte känner? Detta citat skildrar Aschenbachs försök att omvandla sin utsida till en ungdoms. Jag tycker det syftar på att Aschenbach faktiskt är förälskad i Tadzios utseende, i ren desperation att återigen få anta hans gestalt och åter bli ung med hela livet framför sig. Innerst inne kanske det brinner en låga av hopp att Tadizos ungdom ska smitta av sig på hans åldrande kropp som är en bidragande faktor till hans ångest.
”Som alla älskande önskade han behaga och kände en bitter ångest över att detta kanske inte skulle lyckas. Han började klä sig ungdomligt, bära smycken, använda parfym; gång på gång under dagen gick han upp för att göra toalett och infann sig elegant och upphetsad vid måltiderna. Inför ungdomen som hade tjusat honom vämjdes han för sin åldrande kropp; han kände blygsel och hopplöshet vid åsynen av sitt gråa hår och skarpa ansiktsdrag.”

 

Jag skulle inte vilja påstå att tematiken är homosexualitet, även ifall jag tror att man som ung läsare i dagens samhälle gärna tror detta. Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr. Jag anser fortfarande att Thomas Mann vill spegla det som något dolt i samhället som jag i tidigare inlägg jämfört med hans sätt att prata om en familjs förfall i ”Buddenbrooks”. Anledningen till att jag inte anser att temat är homosexualitet är att Thomas Mann inte berör detta alls liks mycket som han berör en mans sista skede i livet, eftersom det är det hela boken går ut på i samband med det speglade ”samhällsproblemet”. Dessutom har jag, som ovan skrivet, börjat tvivla på till huruvida det är homosexualitet som Thomas Mann syftade på då han skrev denna bok, eller om han endast använder Tadizos karaktär för att framställa Gustaf von Aschenbach innerst vilja att anta samma ålder som denne pojke. Slutsatsen av detta är att jag anser att tematiken berör ålderdom, det vill säga döden. Detta går dessutom mycket tydligt att avläsa genom bokens titel: ”Döden i Venedig”.

Som i de flesta fall är bokens tematik kopplat till bokens budskap. Temat är att beröra ålderdom vilket jag tror har att göra med att Thomas Mann vill förmedla att man ska leva sitt liv fullt ut redan som ung och sedan fortsätta med det innan det är försent. Jag har vart inne på detta tidigare och nämnde då att Manns skildrig av Aschenbach ångest inför att möta döden utan att ha upplevt ett spännande och händelserikt liv snarare får mig att bli deprimerad själv, som att mina framtidsdrömmar framställs som omöjliga och onödiga eftersom jag ändå kommer dö olycklig och ångestfull. Därmed tycker jag att Aschenbach misslyckats med att förmedla budskapet på rätt sätt, i alla fall till mig som läsare idag, däremot har han lyckas med att förmedla den stämning som finns i Aschenbach liv.

Jag har försökt att vara mycket objektiv, men inte opersonlig, genom dessa blogginlägg men jag måste avslutningsvis få uttrycka mina åsikter om verket. Tidigare har jag ansett att litteratur är tidlös, men efter att ha läst detta verk har jag börjat tveka. Enstaka få verk från förr har fått följa med oss som litteratur idag, till exempel ”Illiaden” från antiken och ”Tristan och Isolde” från medeltiden. Det måste betyda att en stor del av litteraturens verk har fallit bort under tidens gång. Jag är mycket förvånad om nästa generation pratar om att läsa ett verk från Thomas Mann under deras skolgång. Det invecklade språket, deprimerande tematik och ett budskap jag tycker mig kunna se betydligt intressantare och aktuellare sett att spegla i dagens samhälle (allt förklarat i tidigare text) tänker jag inte rekommendera boken till någon, allra minst någon i min egen ålder. Gällande mitt eget skrivande tänker jag snarare bära med mig hur jag inte vill förhålla mig till att skriva snarare än hur jag vill forma och uttrycka mig skriftligt. Detta projekt födde inte en Thomas Mann fantast i Frida Johansson!

 

Jag har haft förmånen att ta del av flera verk från Thomas Manns litteratur eftersom jag har läst utdrag från den Nobelprisbelönade ”Buddenbrooks” och tagit del av de första sidorna ur hans roman ”Doktor Faustus”. Jag anser att hans språk och säregna sätt att behandla karaktär och miljö med mycket invecklade beskrivningar passar i den typ av litteratur som ”Döden i Venedig” består av. Denna är en lång novell eller kortare roman där hans beskrivningar av miljö och personer blir levande eftersom de endast fokuserar kring en karaktär i detta verk. Mycket tack vare Thomas Manns sätt att beskriva karaktärer och miljö tror jag har fått mig att efter bara några få sidor uppleva att jag kommit Gustaf Von Aschenbach och hans vardag nära in på livet, något som gynnar läsningen av ”Döden i Venedig”. I ”Buddenbrooks” och ”Doktor Faustus” anser jag att hans inlevelse gällande miljö och karaktärer snarare förvirrar läsaren än hjälper den att lyfta fram huvudpersonernas personliga drag eftersom det i dessa verk kretsar kring betydligt fler karaktärer och berättare.

”Han fylldes av känslor som han trott vara döda, en ljuv kostbar längtan som hade slocknat i livets stränga tjänst men nu vände tillbaka fastän i sällsamt förvandlad form, och han kände igen den med ett förvirrat, förvånat leende. Eftersinnande, drömmande, formade hans läppar långsamt ett namn och ännu ett leende, med knäppta händer och uppåtvänt ansikte slumrade han på nytt i sin stol.”
                      Detta är ett exempel på att miljön är mycket abstrakt i och med att känslorna kan utläsas av sammanhanget och inte utifrån en tydlig beskrivning av Aschenbach tankar. Genom detta citat och kontexten kring detta kan man som läsare dra slutsatsen att Aschenbach har blivit förälskad och inte i vem som helst, utan i en pojke på hotellet i Venedig. Jag anser därför att detta citat är ett mycket bra exempel på vilken tid verket utspelar sig i. Thomas Mann levde under 1900-talet och är känd för att beröra tabubelagda ämnen i sina romaner på ett eller annat sätt. På samma sätt som han anknyter till homosexualitet i denna novell, utan att riktigt nämna det rakt ut, berör han den inre maktkamp som sker inom familjer i Buddenbrooks, en maktkamp som ofta sker även ifall familjerna alltid utåt sett visar god min.
Jag drar också en parallell till Åsa Lindeborgs debutroman ”Mig äger ingen” där hon beskriver sin fars alkoholism som något av sin egen vardag trots att ingen utanför kunde ana oråd, ytterligare ett fall där ett samhällsproblem drabbar en individ utan att utomstående förstår vad som föregår.

Bara för att Thomas Mann levde under 1900-talet betyder inte det att novellen utspelar sig under denna tid. Precis som någon utav de medverkande i Radio P1:s ”Bokcirkeln” sade i den andra delen av fyra boksamtal; det märks tydligt att Thomas Mann på något vis kan knyta an till de samhällsproblem som han berör i boken, i det här fallet pratade de om maktkampen och fasaden utan som ofta existerar i ett klassamhälle. Kanske beskriver han sin egen släkt under 1800-talet eftersom det var stora delar av hans släkt som hade levat då och kunde återberätta situationen med vanligheterna och konflikterna inom en familj på denna tid? I ”Bokcirkeln” nämndes också att läsarna reagerat på hans otroliga miljöbeskrivning av en plats vid havet där Buddenbrooks utspelar sig i ett skede av boken. Utan att ha läst boken kan jag förstå vilken känsla det är de syftar på och hur de vet att Mann befunnit sig på den platsen han beskriver för det är denna känsla som infinner sig när jag i början av boken läste om när Aschenbach kom till Venedig i ”Döden i Venedig.

Mann flyttade från Tyskland i samband med världskrigen vilket tyder på att han var emot den typ av diskriminering och förintelse som skedde. Ett av idealen som inte bara präglade förintelsen under andra världskriget utan också var en utbredd samhällssyn under 1900-talet var synen på homosexualitet. Jag tror att en man i stil med Aschenbach inte förespråkade homosexualitet då han var en akademiker och känd författare. En lärd man skulle definitivt inte tycka att något utöver det vanliga var acceptabelt, även ifall det inte handlade om att dra det så långt över gränsen som det skedde under andra världskriget. Om Mann vill spegla det kaotiska och motsägelsefulla i samhällets tid, vilket är karaktäristisk i Manns skrivande, har han lyckats. Detta är mycket kopplat till realism vilket är mycket troligt att han använde sig av i en tid då många idémässiga strömningar skedde i Europa liksom i övriga världen. Han ville spegla det som mycket troligt hände ”under ytan” i en värld som kanske inte alltid var så felfri som den försöktes framställas.

Hälften av bladen är vända och de övriga väntar på att bli lästa. Dessa sidor, meningar, ord, bokstäver, är alla präglade av en mystiskt, liksom undermedveten, tung stämning. Jag tror bokens stämning speglas av miljön. Manns långa utsvävande meningar som sammanfattas i att huvudkaraktären är ensam och nära döden, utan att ha levt det upplevelserika liv han har haft möjlighet till, bidrar till att man lämnar ifrån sig boken med en smått deprimerad känsla, mycket likt obehag, i maggropen. Jag är sjutton år med hela livet framför mig och givetvis är jag optimistisk för livet, ser framemot att ta mig ann dess utmaningar och uppleva allt det livet har att erbjuda! På den tidpunkt i livet jag befinner mig i känns det jobbigt att möta en man som gått miste om allt det jag drömmer om. Det känns som att någon retfullt sakta klipper mitt hopp och mina drömmar om framtiden itu! Jag vill leva i min banala fantasi just nu, förtränga att livet kanske inte alltid blir som man har tänkt sig. Jag vill stänga ut alla andra faktum förutom att jag ska möta döden nöjd och lycklig och tillfredställd. Därför kan jag inte annat att tycka det är jobbigt att möta den stämning och miljö som medförs i samband med att jag stiftat bekantskap med Gustaf Von Aschenbach. Jag anser att stämningen kommer ifrån den abstrakta miljön som är beskriven genom Aschenbachs tankar och handlingar. Jag tror att stämningen växer fram genom de tämligen negativa orden som författaren framför i sitt språk, det vill säga de beskrivningar som speglar hur Aschenbach ser på livet och världen omkring sig.

”Men vare sig det berodde på att främlingens vagabondtyp påverkade hans fantasi eller något annat fysiskt eller psykiskt inflytande spelade in så kände han till sin förvåning en egendomlige inre expansion, ett slags svävande oro, en ungdomlig längtan ut, och denna känsla var så stark och ny – eller om den hade funnits förut var den för länge sedan bortglömd – att han stannade med händerna på ryggen och blicken mot marken för att analysera dess natur och innebörd.”
                      Jag anser att Aschenbach hade förlorat sin livsanda. Han är utan barn och fru, ensam i en värld han inte upptäckt. Men jag tror att någonting väcktes inom honom då han stötte på en långväga främling vilket beskrivs i citatet ovan. Lågan av hopp och passion och längtan tändes inom honom vid åsynen av denne man från fjärran. Äkta känslor som inte besökt den gamla mannens kropp sedan han förlorade sina älskade i livet återvände. Aschenbach följer sin ungdomliga längtan ut och ger sig av till Venedig på semester.
                      Thomas Mann har på ett mycket verklighetstroget sätt baserat händelseförloppet. Huvudkaraktären utvecklas i viss mån, men inte på det sätt jag tidigare trott. Detta har nog att göra med att man som läsare är van vid att bemöta karaktärer som gör drastiska förändringar i sitt liv. I det verkliga livet tror jag att precis samma som Aschenbach är med om skulle kunna inträffa. Den lilla lågan av passion och längtan efter upplevelser tänds men samtidigt återstår den tunga känslan när man följer delar av hans tankar. I mina ögon verkar det som att Aschenbach har gett upp, han vet att döden är nära och precis som Sebastian nämner i sitt första inlägg vill han inte ”släppa loss”. Jag tror detta har att göra med att han under större delen av sitt liv levt med en stor självkontroll som jag tidigare nämnt och han vill troligtvis inte möta den låga av livsglädje som börjat tränga in av rädsla att inse vad han gått miste om i livet!

Att sätta tänderna i litteratur skriven av en författare, som belönats med det finaste av alla priser inom litteratur för ett av sina verk, var en erfarenhet jag aldrig tidigare tagit del av. Kanske på grund av de fördomar som följer med den författare som belönats med Nobelpriset inom litteratur. För visst är det så att den litteratur som belönats med ett sådant ärofyllt pris trots det inte står högst upp på best-seller listan. Litteraturen har utvecklats sedan boken skrevs under början på 1900-talet. Idag är dess syfte att underhålla oss och få oss att njuta när vi efter en lång och tröttsam dag äntligen får krypa ner i våra sängar för en efterlängtad natts sömn. Många ser den äldre litteraturen som alltför komplicerad och avancerad och vänder sig därför till det nyaste som bokaffärerna erbjuder. Jag anser att det är viktigt att bevara den typ av litteratur som belönas med Nobelpris, men även litteratur i en äldre anda och med ett mer avancerat språk och kontext. Texten är av hög stilnivå för att trots det vara skönlitterär och är berikad med ett stort ordförråd. Genom att läsa dessa typer av texter har man som läsare chansen att utmana sig själv och utveckla sitt eget språk i text och tal.    ´
  

Thomas Mann har valt att skriva boken i tredje person, ett berättarperspektiv som kännetecknas av en allvetande berättare som presenterar karaktärerna som ”hon” och ”han”. Jag anser att detta berättarperspektiv gör sig mycket bra i ”Döden i Venedig” eftersom läsaren får ta del av sådant som inträffat tidigare i Aschenbach liv, vilket är mycket viktigt för att få förståelse för hur denne man har påverkats och formats till den han är när boken tar vid. Man brukar likna berättaren i detta perspektiv vid Gud men i mina ögon framstår inte författaren som totalt allvetande, vilket liknar min åsikt vid Alices inlägg, angående hennes första analys av karaktärer och berättarperspektiv. Det finns inte en tydlig beskriven tankegång hos huvudkaraktären och känslor är i princip uteslutna. Man får som läsare på egen hand tolka personens innersta att döma av dess handlingar och delar av dess ytliga tankebanor och åsikter.

I denna korta roman vid namn Döden i Venedig berättar författaren om det sista skedet i en mans liv, en man vid namn Gustaf Von Aschenbach.  Författaren, Thomas Mann i fråga, beskriver hur huvudkaraktär i boken, under hela sitt liv kämpat emot och trängt undan det han egentligen känt. Jag tror han har präglats av det hårda livet som författare. Ett liv där hans yrke som författare har tvingat honom att prestera och leverera felfritt under en otrolig press. Gustaf Von Aschenbach är av att döma de första tjugo sidorna i boken en mycket hämmad man med en, redan från ungdomen, stark invand självkontroll. Hans liv verkar alltid ha gått i samma banor och trots att han haft pengar till det har han aldrig tagit sig tid att uppleva nya saker, platser och människor. Han verkar leva ensam och begränsad i ett mönster han inte tar sig ur. Jag tror att Aschenbach knappt har utvecklats under årens lopp och jag ser förväntansfullt framemot att ta del av den utveckling som väntar denne man. En rund huvudkaraktär inbjuder och lockar alltid till läsning!

Ur filmatiseringen av "Döden i Venedig"