mannebog

Då var ”Döden i Venedig” utläst, nedlagd på mitt golv och därmed ute ur mitt liv för den här gången. Den har varit lite upp och ner, men medelbra med sina många beskrivningar som ibland blir överflödiga, nästan som om han vill briljera med alla de liknelser och ord han kan komma på. Men ändå är han en förstklassig författare som förmodligen, som Sebastian säger,gjort sig förtjänt av ett Nobel-pris, då detta endast var en kort novell.

Jag kan inte allt för tydligt se vilket budskap Mann menade med ”Döden i Venedig”. Risken är att det nu, när jag ska tänka ut ett budskap som han faktiskt skulle kunna ha, blir ganska klyschigt.  Men jag kan tyvärr inte komma på något bra. Jag tror inte att det är att man ska leva ut sina passioner för att undvika att bli den gamla människan som fortfarande saknar någonting i sitt liv. Budskapet däremot kanske kan vara att faktiskt provocera med relationen Aschenbach söker hos pojken, och att på så sätt försöka påverka samtidens litteratur.

Temat i boken tycker jag är förbjuden kärlek, till viss del homosexualitet, men också flykt, precis som de andra tidigare förklarat att Alice sagt. Förbjuden kärlek då Aschenbachs förkärlek till den unge Tadzio. Fortfarande ses det som någonting väldigt tabubelagt och äckligt, en gammal man som tycker om en så ung pojke som Tadzio ändå är. Men när man läser boken märker man att det är en förälskelse där Aschenbach egentligen inte kräver mer av Tadzio än att få vara i hans närhet, och viss uppmärksamhet från den lille pojkens håll.

Jag måste sätta mig lite på tvären till Fridas tanke, där hon anser att ”Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr” – och att detta skulle vara anledningen till att bokens tema inte är homosexualitet. Visst, det kanske inte är temat för henne, men att homosexualitet inte var någonting aktuellt då kan vara en anledning till att Mann skrev om just detta för att provocera. Det fanns då faktiskt en ännu bättre anledning att provocera och ta fram det tabubelagda ämnet ur skuggorna och börja se det från ett nytt perspektiv.
Dock tycker inte heller jag att tematiken homosexualitet är det som var det genomsyrande hela historien och var det allra viktigaste, har ändå en roll i det hela. Att det är aktuellt idag gör att vi ser det kanske som ganska normalt, men om man ser till 1912 och värderingarna då, är denna sexuella läggning en konstig livsstil som många inte alls kunde relatera till och förstå homosexuellas perspektiv.

Att novellen också handlar om flykt, enligt mig, är för att han försöker fly från sitt vanliga liv och pröva på någonting nytt. Tidigare har han under sommaren flyttat till sin egna stuga med in betjänt, men nu väljer han bort det och reser ner till Venedig. Detta för att flylla upp den tomhet han känner, men inte kan definiera. Han flyr från den press världen runt omkring honom byggt upp, isolerar sig på hotellet och finner den lille pojken. När Aschenbach ser på pojken flyr han från den verkliga världen och drömmer sig bort. Därifrån flyr han genom att skriva en essä om pojkens skönhet.

Att ”Döden i Venedig” är relevant idag tror jag bland annat är att det belyser ett ämne som var relativt ovanligt att skriva om under den tid novellen skrevs. Dessa känslor Gustaf von Aschenbach hyser för den unge pojken var fortfarande någonting förbjudet och ”bortglömt”. Att han vågar skriva boken och vara radikal gentemot sina samtida.
   Man kan även se i texten att ämnet är känsligt att vidröra. Jag återanvänder ett citat från tidigare inlägg, som även här har relevans;
”Det är säkerligen till fördel att världen känner endast det sköna verket och inte omständigheterna vid dess tillkomst, ty kännedomen om konstnärens inspirationskällor skulle ofta verka förvirrande och avskräckande och därmed minska den konstnärliga effekten.”
Att han här poängterar att om hans läsare får reda på vad han skriver om kommer de inte vilja läsa, eller att man helt enkelt skulle äcklas av honom och inte se djupet i texten han skriver.

Jag kan inte hitta någon intertext i det jag läst, kan vara för att jag, precis som Linn, att jag inte läst mycket litteratur i denna genren från 1912 eller tidigare. Hittills i mitt relativt litteraturfyllda liv har jag inte heller stött på någon roman som syftat tillbaka på ”Döden i Venedig” heller.



Som avslutning på detta projekt skulle jag bara vilja länka er läsare vidare till en lite halvoseriös jämförelse mellan filmen ”Der Tod in Venedig” (Döden i Venedig) och Baywatch, för att lösa upp den ganska allvarliga och tunga känslan som fortfarande sitter i lite sedan boken.

http://www.youtube.com/watch?v=-XAYRfQzwRA

Tack för mig!

Jag anser faktiskt att Thomas Mann, kanske inte i sin samtid, förstör en liten del av boken då han använder allt för många ord för att beskriva någonting. Ett exempel är när Aschenbach åker gondol till hotellet, då han berättar om denna relativt korta resa på 3,5 sidor. Han beskriver också gondoljären utförligt och med små obetydliga detaljer.
”(...)och därtill ett svagt mumlande – det var gondoljären som talade för sig själv med ord som han på grund av armarnas rörelser endast stötvis och med ansträngning pressade fram.”
  Detta kanske många anser vara någonting himmelskt fantastiskt som levandegör berättelsen mer. Jag tycker faktiskt tvärtom. Denna beskrivning tycker jag är helt onödig och fördjupar bara sidospåret från berättelsen, med dessa detaljer utan mening. Strax efter detta följer en ungefär 13 rader lång beskrivning av mannen som stakar fram gondolen. Man kan nog säga att gondoljären och själva gondolresan är en alldeles för lång parantes, för att uttrycka det på ett annat sätt. Självklart är detta hans stil att skriva och säkert en konst som inte många behärskar, men jag ser det bara som en inte allt för viktig del. Jag har alltså ändrat min åsikt en aning sedan förra blogginlägget om boken.
   Stämningen i boken är, kanske på grund av de alldeles för långa beskrivningarna, ganska dov. Man känner fortfarande en viss depression i berättandet, vilket också sprids i en själv när man slukar boken. Precis som Frida nämnde vill man inte gärna känna oron för att man ska misslyckas med att uppfylla vissa drömmar i livet, utan man försöker hålla sig fast vid en annan verklighet än just den Thomas Mann beskriver i sin bok. Dock höjs stämningen en aning då Aschenbach fattar tycke för den lille polske pojken som han tycker är mycket vacker.
   Miljöbeskrivningar lägger inte Mann heller allt för stor vikt på. Vissa små avsnitt finns vad gäller gondolresan och vädret på morgonen, men han tycker mer om att beskriva hur Gustav von Aschenbach tänker och tycker i olika situationer och på så sätt kanske beskriva miljön en aning. Vidare anser jag, precis som bokcirkeln i P3 sa om Buddenbroocks, att boken kan stå väldigt stilla, ibland händer inte någonting särskilt, utan det beskrivs som sagt endast vad karaktären tycker.   
   

Precis som Frida skrev så tror jag att händelseförloppet i boken är verklighetstroget eftersom ingen extrem och drastisk förändring sker i hans liv under den ganska korta tid som boken utspelar sig, förutom en sak.
Jag känner att någon måste ta upp det som välter allt man trodde om huvudkaraktären och att jag får bli syndabocken som tar upp det; faktumet att Aschenbach utvecklas till en 65-årig man som har en förkärlek för ungdomar på 15 år, dessutom en pojke. Detta är en ganska förvånande upptäckt vad gäller honom. Att pojken ägnas sammanlagt ungefär 2 sidor i stort sett i rad under de 19 sidor jag läste till denna gången är ganska så skrämmande. Man ska också tillägga att Thomas Mann alltså skrev denna bok vid 37 års ålder 1912, då det säkert var än mindre accepterat, nästan revolutionärt att beskriva pedofili och homosexualitet i en bok. Jag kan tänka mig att boken blev mycket omtalad när den kom ut. Dessutom sprids det rykten om att boken baseras på vissa av Manns egna upplevelser, därför hoppas jag för allt i världen att han inte själv har blivit utsatt eller utsatt någon för pedofili.

/Fredrik

”Döden i Venedig” handlar om Gustav von Aschenbach som är en välbärgad och berömd författare i Tysklands München med en rik och betrodd släkthistoria. Aschenbach var en ensam pojke under sin uppväxt eftersom han inte fick gå i skolan för doktorn, utan fick hemundervisning. Detta  fick honom att inse att han mestadels tycker om att vara ensam.
”Eftersom han följdaktligen redan som ung man hade stått under tvånget – och ett utomordentligt hårt tvång - att producera hade han aldrig smakat lättjan, ungdomens sorglösa sysslolöshet.”
 Jag tror att Gustav von Aschenberg egentligen inte först var den passionerade författare han är idag, utan kände ett visst tvång att hålla uppe den stolta släktens namn. Detta har han också lyckats med då han adlats samt att hans texter börjat användas i skolornas undervisning.
 
Att Aschenbach alltid börjar dagen med en kall dusch för att sedan sätta sig och skriva på sitt mästerverk vittnar om att han är en person som inte tycker om allt för stora förändringar i sin uppstolpade vardag. Detta kan bero på det tvång han utsatts för som ung, att prestera och har helt plötsligt hamnat i ett mönster. Men ändå drömmer han om att resa iväg, bort från vardagen, bort från förpliktelser. Jag tror att han vill göra det han inte fick som barn, nämligen att upptäcka världen mer. Man märker på honom att han blir lite osäker då han försvinner från sin vanliga vardag för att prova på någonting nytt. Även om han är en framgångsrik författare känner han en sorts tomhet inom sig, han saknar någonting. Han har umgåtts med sig själv under hela sitt liv och har nästan hamnat i ett slentrianmässigt mönster och är nu trött på sig själv och sitt liv. 

När han ser mannen på båten till Venedig, som spelar ung för att få umgås med de yngre herrarna, blir han äcklad. Detta anser jag tyder på att Gustav von Aschenberg har accepterat att han är gammal och inte tänker låtsas lura sig själv att han inte åldrats och är samma person som när han var 25 år gammal. Man märker direkt på sättet som Thomas Mann berättar om huvudkaraktären att han är en rund karaktär, som kommer att förändras. Detta eftersom man får veta så många detaljer om honom och hur han tänker direkt från början för att sedan ganska snabbt under berättelsen se förändringen hos honom som person.

Boken utspelar sig i 3:e person, där den som berättar vet allting om Aschenbach, men inte berättar någonting om andras tankar, utan endast ur den vinkel som Aschenbach själv ser.
 ”Hans snabba inställsamma gester och tomma prat hade något sövande och distraherande över sig, det var nästan som om han fruktade att passageraren skulle ändra sig i sitt beslut att fara till Venedig.”
Citatet är hämtat från den del då Aschenbach köper sin biljett för resan till Venedig, och på sättet som beskrivs i citatet får man veta vad andra personer tänker i boken.

Precis som Linn anmärker ser man en viss upprepning av negativt laddade ord i berättandet. Det gör att man tänker Gustav von Aschenbach som en deprimerad man med önskan om att finna någonting att fylla tomheten inom sig med när han nu inser att han befinner sig på livets höst.

Det intressanta i Thomas Manns berättarteknik är att han helt plötsligt på 17:e sidan byter ifrån att berätta i imperfekt till presens.
”Aschenbach sade till om en gondol som skulle föra honom och hans bagage till kajplatsen för de små ångbåtar som uppehåller trafiken mellan staden och Lido, ty han ville bo nära vattnet. Man tillmötesgår hans önskan, någon ropar över vattnet till gondoljärerna som grälar med varande på sin dialekt.”
Han gör det hela så smidigt att man nästan missar det om man inte är uppmärksam. Man blir nästan lite förvånad när man inser att Mann nästan lurat en in i ett nytt tidsperspektiv utan att märka det.
Jag tycker som mina kära klasskamrater redan nämnt både två och tre gånger att boken är ganska så komplicerad att läsa i början, men jag känner till skillnad från dem att efter ungefär 15 sidor börjar språket att lätta en aning och det flyter lättare på utan att man fastnar vid en mening för att läsa den en gång extra.

Mitt första intryck av novellen/kortromanen var som för David, att den var extrem tråkig på utsidan (En helt gul bok utan någon text som beskriver eller ger en ledtråd om vad den innehåller). När man börjar läsa boken tyckte jag att den var  ganska komplicerat skriven, men också mycket välskriven. Jag tror att den egentligen är krånglig endast för att man snabbt ska förstå hur han är som person och vilka värderingar han har utvecklat under årens lopp. Jag blir fascinerad av de långa och väluppbyggda meningar han får till redan på första sidan. Till en början är ”Döden i Venedig” en ganska krånglig berättelse med många liknelser och förklaringar för att man ska förstå kontexten i berättelsen. Ändå måste jag nämna att detta tyvärr inte är en bok jag skulle lägga mig och läsa för att slappna av en eftermiddag utan läxor. Kanske är det lite av klangen att det är en författare med ett nobelpris i bagaget som gör att man känner en viss tillfredsställelse i att läsa den, men det gör också att boken känns lite tyngre. Tyvärr tycker jag inte om det jag läst hittills särskilt mycket.