mannebog

"Döden i Venedig" är nu slut och tankarna om boken är många. Det var ett helt oväntat slut och spänningen som jag tyckte hade bygds upp under en tid i boken försvann helt. Att Tadzio hade visat att han faktiskt lade märket till Aschenbach var en upptrappning som jag nästan hade räknat med men att boken sedan slutar på ett sådant sätt då det aldrig blir mer än just en bekräftelse. Jag kan faktiskt säga att jag blev besviken. Kanske var det lite av Thomas Manns syfte att boken ska sluta lika hopplöst som resten av boken är. För mig känns det som att hela boken vilar på en viss hopplöshet. Aschenbach är gammal, Tadzio ung, Aschenbach kille, Tadzio kille (vilket vi tidigare har skrivit var en svår motgång) och rakt igenom boken är det så mycket som talar emot ett förhållande eller något mer mellan Aschenbach och Tadzio.

För att återgå till Thomas Manns syfte med boken. Vi diskuterade detta i grupp och jag fastnade för idén om uppror. Aschenbach vill inte vara som han är och även om han kanske inte gör så jätte mycket åt det så vet han att hans liv inte är som han vill. Bara hans resa till Venedig visar delvis på att han vill ha en förändring men ändå så finns det ett litet budskap (som vi också diskuterade i grupp) som ligger och vilar under ytan. Jag kom fram till ett förslag som gruppen fattade tycke för, flykt. Aschenbach flyr från det liv han inte tycker om, han flyr ifrån sina känslor när han en gång är påväg ifrån Venedig, han flyr från det som han inte tycker om. Hela tiden flyr han och ersätter allt med det han gillar. Tadzio är någon som får honom att känna kärlek, Venedig är en värld som skiljer sig helt från den han kommer ifrån och även om han vet att han någon gång måste hem till det som han inte vill hem till så ignorerar han det totalt. Jag får en liten känsla av att Aschenbach är feg. På ett sätt kan han vara en rak motsatts av Thomas Mann, ett tag trodde jag att Thomas Mann speglade delar av honom själv i Aschenbach men att Aschenbach är feg tycker jag inte alls stämmer ihop med Thomas Mann. Att han överhuvudtaget har modet till att skriva en sån här unik bok och ge ut den i den tiden som var då tycker jag visar att han är allt ifrån feg. Jag tror inte att jag personligen skulle kunna skriva en bok med ett ämne som på många sätt kan göra folk upprörda.

Thoman Mann är också en väldigt unik författare. Även om jag inte läst böcker ifrån den tiden innan så kan jag ändå tänka mig att inte många hade ett sånt språk som Thomas Mann. För mig har hans sätt att skriva bara gjort boken till det bättre. Beskrivningar kommer nog aldrig vara överflödiga för mig igen utan att koppla dom till Thomas Manns bok gör nog det hela lättare. Jag kan inte säga mycket kritisk emot den här boken men det finns några saker som jag gärna hade sätt återkommit. Gondolföraren beskrevs på ett sätt som fick mig att fastna för honom. Han kunde gärna ha fått kommit tillbaka igen, även bara för en liten återblick, en person som går förbi och Aschenbach lägger märket till att det är gondolföraren. Bara som en liten fin detalj.
Sen är det också slutet. Jag förväntade mig ett pang! Men det kom inget och det jag kände när jag slog igen boken var: Blev det inget mer? Var det verkligen så den skulle sluta eller fattas det en bit?

Thomas Mann verkar ha varit en av dom som fick en bra uppväxt, trots att konflikterna mellan han själv och hans bror kan ha börjat i tidig ålder och sedan fortsatt. Thomas Mann levde i ett välbärgat hem men sin mamma, pappa och bror. Att Mann har haft en konflikt med sin bror tycker jag tyder på att ytan i familjen var bra men att det fanns ouppklarade konflikter. Att Mann och hans bror blev såna ovänner, rivaler och kritiserade varandras verk på ett sådant sätt som visar ren och skär ilska. Vad hände dom emellan som skapade detta hat?

Det är ingen riktigt sån vet utan rivaliteten var stor dom emellan och som Linn skriver har Mann kritiserat sin brors verk med att hans bok var ”långtråkig skamlöshet”. I många familjer är det så att syskon står relativt nära varandra och även om det blir bråk är det oftast ingen som pågår en längre tid medan Manns och hans brors konflikt pågick under stora delar av deras liv.

Detta kan vara en anledning till att ”Döden i Venedig” är en novell med väldigt mycket ångest känslor. Under det året som Thomas Mann kom ut med novellen fick också hans fru diagnosen tbc alltså tuberkulos. Detta kan också ha präglat Thomas Manns novell eftersom jag kan tänka mig att det var en svår tid för honom personligen. Många författare gör också så att dom tar inspiration från deras eget liv och en avspeglar sedan detta på berättelsen. När författare gör så kan man också en tydlig bild av deras eget liv under tiden berättelsen skrevs. Om Thomas Mann har gjort detta går bara att spekulera i men jag får ändå en känsla av att mycket det han skriver kan vara taget från hans eget liv.

Visa spekulerar i om Thomas Mann var homosexuell och om Aschenbach i ”Döden i Venedig” är en avspegling av han själv. Kanske har en upplevt en förälskelse i en man utan att visa det för allmänheten. Att Aschenbach i ”Döden i Venedig” också är pedofil kan vara en avledningsmanöver för att man inte just ska göra den kopplingen att Aschenbach i själva verket är Thoman Mann. Så som Linn skrev kan Ashenbach och Tadzio båda vara Thoman Mann. Tadzio en ung Mann så som han kanske upplevt en förälskelse när han var i tonåren och Aschenbach så som Mann ser sig själv kanske i framtiden. Det kan också vara så att Thoman Mann ser sig själv som gammal när han skriver ”Döden i Venedig” och därför gör Aschenbach till en äldre man.

Den tiden som Thoman Mann skriver om i ”Döden i Venedig” kan mycket väl vara den tiden han lever i, novellen är utgiven 1912. Att just 1912 var ett tufft år för Thomas Mann personligt är uppenbart när man får veta om hans fru men i allmänhet var 1912 inte ett år med stora konflikter eller kriser. Andra världskriget började inte för än 1914 och om Thomas Manns novell inte hade kommit ut för än då kan jag tänka mig att den hade varit väldigt annorlunda. Att novellen är mörk nu skulle antagligen inte vara något i jämförelse med hur den hade varit med inspiration från kriget.

Efter att ha läst en bit i boken så känns de tunga beskrivningarna som jag upplevde i början mycket nödvändiga. Nu känner jag att jag har kommit in i boken på ett helt annat sätt och jag kan ärligt säga att jag har fastnat för den. Beskrivnignen av turen med gondolen när Aschenbach har kommit till Venedig ger mig en bild av Venedig som som Aschenbach själv ser staden. Så som Linn skrev får också jag en helt annan bild av karaktären. I många böcker utvecklas karaktären på många sätt under bokens gång och bara under resan till Venedig gör Aschenbach revolt mot sig själv, tar tag i något han inte tycker om och försöker att se livet på ett helt annat sätt. Detta gör att i alla fall jag ser på karaktären på ett helt annat sätt. Istället för att klaga på sina problem försöker han göra någonting åt dom och detta är psykiskt sätt mycket jobbigt. Eftersom karaktären har problem och svagheter blir det en mer levande person i mina ögon. Ingen är fel fri och inte heller Achenbach.

Med alla miljö beskrivningar får jag en tydligare bild av Aschenbach omgivning. Eftersom jag aldrig personligen varit i Venedig är jag intresserad av hur det ser ut och med beskrivningarna blir bilden tydligare. Precis som Lisa skriver går det på många ställen inte att skapa en egen bild om hur det ser ut men jag tycker detta är skönt. Eftersom boken på sina ställen har ett ovanligt språk tycker jag det är lättare när jag inte svävar ut och tänker på saker runt omkring. När jag läser böcker brukar bilderna av miljön vara min största fiende men nu får jag läsa det svart på vit vilket underlättar för min läsning. Det som jag också tycker är positivt med miljö beskrivningarna är att jag inte får en falsk bild. Även om beskrivningarna är styrda efter Thomas Manns uppfattning så går det på många sätt inte att ljuga i en miljöbeskrivning så som det går i en personbeskrivning. Antingen är huset rött eller inte. I en personbeskrivning är det helt beskrivet efter betraktarens ögon och en arg person kan se ledsen ut beroende på vem som ser personen.

Detta gör också att vi kommer över till sättet Thomas Mann i boken beskriver de olika karaktärerna.
Gondol föraren som mina klasskamrater har tagit upp innan beskrivs på ett mycket noggrant sätt medan resten bara beskrivs ytligt med kläder, hårfärg och andra helt uppenbara saker. Detta får mig att tro att gondol föraren inte bara är en vanlig karaktär utan att beskrivningen av honom är viktig för bokens fortsättning. Som Emma (en annan klasskamrat som också läser en bok av Thomas Mann) har sagt om en karaktär i hennes bok så finns det också många karaktärer i min bok som är platta. Det är dom som bara finns där på en kant och gör att huvudkaraktären kommer vidare. Just såna karaktärer beskriver Thomas Mann på ett ytligt sätt men just gondol föraren är beskriv ytterligare. Kommer han tillbaka?

Det finns också ytterligare än karaktär som beskrivs på ett annorlunda sätt och det är pojken som Aschenbach tror heter Tadzio. Jag får en stor obehags känsla när jag läser beskrivningen av pojken för att det är så Aschenbach ser honom, en förkärlek för unga pojkar. Inte helt den vändningen jag hade hoppats på och jag hoppas verkligen att det aldrig kommer bli mer än personbeskrivningar. Som Fredrik skrev så är den här boken skriven för ett bra tag sedan och jag håller med om Fredriks tankar att homosexualiteten och pedofilin inte alls sågs på samma sätt då och som nu. Pedofilin är nu olagligt och det kan bli lång fängelse straff vilket jag hoppas att det var då också. Homosexualitet är nu accepterad på många platser i världen men då kan jag tänka mig att det inte sågs med samma ögon.

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen av boken nu när jag har fastnat för sättet Thomas Mann skriver den på men jag är också lite skeptisk då jag hoppas att relationen mellan AschenBach och pojken Tadzio inte blir mer än vad den redan är.

Boken "Döden i Venedig" har till viss del ett gammalt språk med ord som inte används så ofta av oss ungdomar nu för tiden och som Lisa skrev är det mycket beskrivningar som kan vara svåra att förstå då det kan tyckas att Thomas Mann glider ifrån ämnet med sina breda utläggningar. Jag tycker personligen att beskrivningarna gör att miljön blir mer levande, eftersom boken utspelar sig i ett land som jag inte vet någonting om är det svårt för mig att veta hur omgivningen ser ut men med beskrivningarna blir miljön mer levande. När det sedan är en karaktär som jag inte vet någonting om utan måste lära känna tycker jag det är viktigt att personen beskrivs och inte bara till det yttre utan också till det inre. När jag läser en bok vill jag känna någon sorts relation till karaktärerna i boken och utan karaktärens tankar och känslor tycker jag det är svårt att bygga upp en sån relation.

Karaktären i denna boken som heter Gustav von Aschenbach är en mycket strikt person. Han har dagliga rutiner som han gör och mycket av det han gör görs med stor noggrannhet. Det verkar som han inte är helt nöjd med sig själv och han är inte glad över att han börjar bli gammal. Som författare måste han hela tiden prestera och som det verkar är han inte nöjd med det han gör, delvis självkritiskt. När han tar en promenad genom staden där han bor så får han ett plötsligt infall av att han vill resa bort, dock har han inte varit på så många ställen och stugan som han brukar åka till och skriva är inte den platsen han letar efter. Det står i boken att Aschenbach vill upptäcka något nytt. Han beskriver själv känslan som orolighet och den liknar en känsla som han hade när han var ung.

Aschenbach verkar vara en målmedveten person men som vill ändra på sitt liv nu när han har märkt att det inte är så han vill ha det. Han börjar bli gammal och han tänker mycket tillbaka på sitt liv och vad som har hänt. Han kommer underfund med att han har förlorat mycket och att hans trygghet är hans böcker. Men han vill på något sätt bryta sig loss från tryggheten och leva ett annat liv. Därför åker han också till Venedig där han har varit innan men det är ändå en plats han inte känner sig lika hemma i.

Boken är skriven på ett sånt sätt att läsaren får tolka tankar och känslor hos karaktärerna på sitt eget sätt och det finns ingen speciell tankegång som är utmärkt. Berättaren tycks än så länge vara en allvetande berättare som ska leda läsaren igenom boken utefter en rödtråd. Eftersom det är mycket beskrivningar och liknande i boken är det bra att avsnitten är uppdelade så att det är tydligt vart en tanke tar vid och vart den slutar. Det gör att boken är mer lättläst även fast språket kan vara svårt till viss del. Jag tror personligen att en bok som "Döden i Venedig" ska vara skriven på ett gammalt sätt då det blir en helt annan känsla när det gäller karaktärerna. Det visas tydligt att Aschenbach är en gammal man med hög stilnivå när också texten är på en högre stilnivå än det språket som används idag. Skulle "Döden i Venedig" skrivas om till det språk vi skriver med idag tror inte jag att känslan skulle vara den samma.

// Alice