mannebog

Det blev ett ångestfyllt slut för Aschenbach, som dock var relativt väntat på grund av ”alla” recensioner jag läst för att få mig en större uppfattning om bokens helhet. Jag som trodde att Aschenbach och Tadzio skulle ha sex, som Fredrik sa. Men nej, det blev inget med det. Vilket kanske var lika bra, herregud.

 

Det överläggande temat här är väl ändå ensamhet, följt av ångest och en del romantik i det hela? Aschenbach, en man i sina sista år, tar sitt pick och pack och lever sina sista dagar i det som ska vara det romantiska Venedig. Trots all sjukdom, smuts och en del misär upplever Aschenbach ändå romantik. Han träffar Tadzio, som förgyller varje stund av hans vardag. Det är ungefär som att Aschenbach letat efter något att hålla fast vid hela sitt liv. I alla fall i slutet av hans liv. Jag har aldrig direkt fångat någor riktigt intresse för Döden i Venedig, den är alltför komplicerad och för mycket ord, beskrivningar etc. Men vissa delar har fångat mitt intresse, det är de gånger när det blir någon slags interaktion mellan Aschenbach och Tadzio, när man tror att det tillslut ska hända något. Fast likabra var det väl att ingenting hände, det byggde ju upp en slags nyfikenhet och slutet gjorde ju det mesta av boken, hade han fått sitt lyckliga slut så hade i alla fall inte jag haft samma sympati med Aschenbach som jag hade nu. Han är en gammal gubbe och Tadzio är en femtonårig pojke, det hade inte varit okej någonstans om Mann hade skrivit om det, han ville säkerligen inte ta det steget längre heller. Det räcker med att det finns homosexuella anspelningar hela boken igenom.

 

I de sista resterande sidorna i boken tappade jag bort mig igen, helt plötsligt kommer de här alltför krångliga beskrivningarna och det handlade mycket om gudar hit och dit som jag inte riktigt hängde med på. Det drygaste var när Mann beskrev soluppgången på nästan en hel sida ”Men en fläkt, en bevingad budbärare från boningar utom räckhåll bebådade att Eos reste sig från sin maken läger, och snart syntes den första ljuva rodnaden längst nere vid havshorisonten som tecken på skapelsens uppvaknande. Gudinnan, ynglingars förföreska, som bortrövat Kleitos och Kefalos och trotsande alla olympiernas avund njöt den sköna Orions kärlek, nalkades. Ett regn av rosor strömmade ner vid randen av världen i en obeskrivlig färgprakt där små barnsliga moln, genomlysta av ett förklarat skimmer, svävade som tjänande amoriner i den rosafärgade, blåskimrande luften; havet flammade upp i purpur varifrån spjut av guld sköt upp mot zenit; i blod och brunst vältrade lågorna fram och med gnistrande hovar sprängde broderns gudomliga springare över himlavalvet.” Herregud, hur kan man få in så mycket ord och bildbeskrivningar bara av att beskriva en soluppgång?

 

Det här med homosexualiteten kan man ju fundera över lite. Idag är det en väldigt stor del av samhället, även om det inte är helt accepterat överallt. Pedofili är ju verkligen ingenting som är accepterat, dock var detts något som Aschenbach höll för sig själv, men det finns säkert de som utlever sina fantasier med minderåriga. Det hör man ju inte så ofta, men det förekommer helt klart runt om i världen. Antagligen redan på den tiden boken skrevs. Så självklart är boken relevant på det sättet, men det är ju inte direkt något man sitter och analyserar eller tänker så noga på när man väl sitter ner och läser. Men nu är det ju faktiskt så att vi ska analysera, vilket jag försöker göra. Om vi återgår till homosexualitet i dagens samhälle och hur det var på Manns tid har mycket förändrats, helt klart. Idag skulle väl inte många reagera och himla med ögonen för att någon skrivit en bok där homosexualitet spelar in, men jag kan tänka mig att det hände när Döden i Venedig kom ut, även om inte alla är lika skeptiska och dömande fanns det säkerligen de som la ifrån sig boken pga egna fördomar.

Sen var det där här med alla gudar som helt plötsligt framträdde väldigt mycket några sidor. Han har ju förut sett Tadzio som något gudalikt så det kan väl ha med det att göra, han försöker väl som alltid måla upp och beskriva så innerligt som möjligt och dra metaforer hit och dit, jag förstår inte riktigt hela sammanhanget men håller med Olivia som gav en bra förklaring om homosexualiteten i Grekland och alla statyer. Det är ju faktiskt så Aschenbach ser Tadzio, gudalik.

 

Så, i mitt sista inlägg om Döden i Venedig vill jag påpeka att det är en till viss del lärorik bok men även fylld av påfrestande meningsuppbyggnader och svåra ord. Jag lyckades ta mig igenom den och bygga upp ett slags intresse för den och nu är jag glad att jag läst den och aldrig mer behöver ta mig igenom den.

Tack och hej

Thomas Mann föddes 1875 i Tyskland och släppte sin första novell 1898. Han var ett av fem barn och var bosatt i staden Lübeck samt tillhörde sociteten och umgicks i de finare kretsarna i staden. Han tycker själv att han hade en omhuldande och lycklig barndom. På senare dar uppstod en slags rivalitet mellan Thomas och hans bror Heinrich, även han författare. Thomas beskrev hans bok Jakten på kärleken som en ”långtråkig skamlöshet”. Kan det ha varit så att de båda två försökte trycka ner den andre bara för att visa sig som den enda geuina författaren i familjen Mann?

Den första romanen, som många av oss i klassen läser, han släppte heter Buddenbrooks. Där skildrar han, relativt självbiografiskt, en köpmansfamilj i Lübeck. Att de bor i just Lübeck är inte så konstigt då det är hans hemstad och Manns pappa var en köpman. Det är som vanligt mycker detaljerat och, mycket tankar och många personer att lära känna. Dock är Döden i Venedig betydligt enklare att ta sig an då den bara är en 60 sidor ”lång” novell. Även den är någorlunda självbiografisk tror jag, där har dock Aschenbach ganska stora homosexuella karaktärsdrag. Fastän Mann aldrig gjort antydningar på att vara lagd åt andra hållet kan detta vara en anspelning på det även om han var gift och hade sex barn. Även i Buddenbrooks har en av karaktärerna, Hanno, homosexuella drag. Han skildrar oftast det han själv varit med om, många av karaktärerna i Buddenbrooks är verkliga personer som fanns med under Manns uppväxt och det var inte alla som uppskattade detta när boken väl kom ut och en lista över vilka alla i boken egentligen var fanns att läsa i bokhandeln.

Döden i Venedig släpptes 1912 och är en av Manns mest kända noveller. Han är mycket för beskrivande av saker, personer och händelser, vilket vi ältat nu i de föregående inläggen. Antagligen var han en man med många upplevelser i bakfickan, på så sätt kan han uttrycka sig på ett mer innerligt sätt och få oss ovetande att se allting i ett större perspektiv. Han besökte Italien tillsammans med sin bror några år innan Döden i Venedig kom ut, så troligt är det att han själv besökt de platser som beskrivs, att han känner en stor koppling mellan sig själv och Aschenbach. Jag menar nu inte att Aschenbachs förkärlek till småpojkar är något som Mann också kändes vid men somsagt ingen vet säkert vad Mann ville uttrycka med sina karaktärer som lutade lite åt andra hållet. I boken förlorar Aschenbach sin fru, kanske inspirerades Mann av sin egen fru som diagnosterades med tbc, kanske var det också en väldigt jobbig tid för Mann precis som det är för Aschenbach som nästintill är helt övergiven och en relativt ensam man vid den tiden.

 

Det finns i alla fall kopplingar mellan Mann och hans böcker, ingen tvekan om saken. Han var en man som hade mycket att berätta och förhållandevis har vi fått ta del av väldigt många skeden i hans liv utifrån hans till viss del självbiografiska verk.

Jaha, då har jag läst om allt från början igen i en betydligt mer modern och lättläst version. Jag måste ha läst fel eller något, för när jag nu läste finner jag boken mer intressant och jag tror definitivt att den versionen jag läser inte alls är den samma som jag läste förut för nu var det inte alls lika svårt att  förstå sammanhanget och jag kan med säkerhet säga att jag fått en klarare inblick i Gustav Von Aschenbach liv, både i ”nuet” och dåtiden.

Aschenbach, en högt stående man som inte gjort alltför mycket väsen av sig under sina levnadsår när det handlar om interaktion med andra människor. En poet som lever sig in i sin vardagssituation. Han har inte haft mycket att erbjuda andra då han alltid blivit avskärmad från omvärlden.
”Ni förstår, Aschenbach har alltid levat såhär” – varvid han knöt vänstra handen – ”aldrig såhär” – varvid han lät den öppna handen hänga slappt ner över stolskarmen.
Detta citat är väldigt beskrivande, även Olivia valde att ta med i sitt inlägg och tyckte även hon att man fick en väldigt bra inblick i hur Aschenbach har levt. Aschenbach aldrig fått komma utanför sin lilla värld inom familjen, han fick inte ens gå i en vanlig skola utan fick bli hemundervisad vilket fått honom att bli den han nu är; en man som lever ett liv i en bubbla, utanför bubblan finns ingenting att hämta. Ändå är han en man som är nyfiken och vill uppleva saker och ting. Han kanske, som Olivia skrev, har tappat ett uns av sin livgnista, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han aldrig tagit chansen att gå ut ur sin bubbla och fånga dagen. Han studerar andra människor och deras beteenden och är en man med många tankar om det mesta. Han tog en promenad i början av boken och då träffar han på en man som han stannar upp ett tag för att studera och ger oss en väldigt detaljerad beskrivning om hur han ser ut och vad Aschenbach tror att mannen är för en slags människa. När mannen får syn på Aschenbach slår Aschenbach generat ner blicken för att slippa konfronteras med mannens frågande blick.

Aschenbach har alltid varit en väldigt intelligent person och har ett rykte att leva upp till, ändå är han helt ensam. Inte under hela sitt levnadsår har han hittat någon som han kan dela sin konst och lidande med. Han hade en fru som dog och efter det har han inte hittat någon annan utan i stället valt att ägna sig åt sin poesi som han i perioder varit under tvång att producera. Redan som ung blev han erkänd bland många högre samhällsklasser och blev en väldigt betydande person.

Miljön, vad ska man säga? Thomas Mann är ytterst detaljerad man, han lämnar ingenting åt fantasin. Här beskrivs allting som Aschenbach tar sig an, man får ingen chans att ens måla upp en bild i hjärnan för allt finns ju redan uppmålat med Manns ord. Det tar ibland lite för lång tid så fort någon i boken gör något för alla detaljer måste skrivas ner. Det blir nästan för mycket ibland och man tappar nästan tråden för man fokuserar endast på hur Mann beskriver miljön och allt runtomkring. Dock blir det inte så mycket av själva miljön som beskrivs, det är mestadels hur vädret växlar. Han beskriver ju dock ingående människor och andra konkreta saker såsom byggnader, städer etc.

Stämningen är väl inte direkt på topp, speciellt inte i början. Jag får nästan skuldkänslor för att Aschenbach är så ensam och inte vet vad han ska ta vägen. Han vill ut och resa och se världen för han har pengar till det men kan inte riktigt få tummen ur att unna sig själv det. Han känner sig smått misslyckad med sitt arbete och det han minst av allt vill är att misslyckas nu när han uppnått en gammal ålder då han enligt sitt eget tycke kan framana den bästa konsten. Han är som sagt en nyfiken man i 50-årsåldern och vad jag förstått rätt impulsiv, impulsiviteten får honom till Venedig, impulsiviteten får honom att vilja lämna Venedig men det är också den som får honom att komma tillbaka när han stött på den unge Tadzio. Stämningen byggs upp relativt mycket när det väl handlar om hur den gamle Aschenbach stöter på den knappt 15årige Tadzio. På ett sätt blir man nyfiken på vad Aschenbach egentligen är ute efter när han springer efter småpojkar och får dem att framstå som gudalika. Stämningen byggs upp speciellt mycket när Aschenbach valt att lämna Venedig för att sen komma tillbaka. Vad kommer hända nu?

 

That's all/Lisa

Jag fick höra negativa kommentarer om Döden i Venedig några dagar efter att vi fått den. Den skulle tydligen vara svårläst med ett allför avancerat språk, det vill säga ett väldigt gammaldags språk som inte var lätt att förstå sig på. När jag väl satte mig ner med boken fick jag detta bekräftat. För mig var detta inget mer än en massa rappakalja, jag förstod verkligen ingenting av det jag läste så man kan ju säga att mitt första intryck av boken inte var det bästa.

Det var väldigt mycket detaljer och miljö- och personbeskrivningar av huvudpersonen i boken som heter Aschenbach. Samtidigt som man försökte fokusera på denne man och vad han gjorde så skulle man också förstå sig på all, i min mening, onödig fakta som jag inte riktigt kunde ta till mig.

De första sidorna i boken kan jag fortfarande inte relatera till och skulle någon be mig att sammanfatta dessa skulle det vara ett virrvarr av total förvirring, för jag själv tyckte inte att början hade något med resterande del av boken att göra, förutom introduktionen av tyske Aschenbach som sedan kommer vara den framträdande personen i boken. Så vitt jag förstår är Aschenbach en väldigt ensam man, och han har alltid varit det. Hans väg till att skapa konst har varit svår, det har inte blivit mycket till övers för andra människor. Därför kanske det också är så att han söker sig till en plats med värme, liv och rörelse. En sista resa.

Berättarperspektivet i denna bok är enligt mig ur en allvetande vinkel och den som berättar vet allt om alla. Han inriktar sig dock endast på att se det ur Aschenbach perspektiv så kanske är det som många av mina "bloggvänner" skrivit att han pratar om sig själv i tredje person och kanske är det så att boken har en slags relation till honom själv.

Well, jag hoppas att den snart kommer till ett stadie då det blir en mer sammanhängade historia där man kan få chans att veta vad den egentligen handlar om och vem denne Aschenbach verkligen är.
För att kunna analysera sönder och bryta ner denna bok till sitt yttersta måste jag nog läsa om den, för jag verkar vara den ende som inte riktigt kunnat gripa den där handlingen. Så jag får väl skriva; på återseende.



Thomas Mann



Lisa