mannebog

Blogginlägg nummer fyra

Temat i boken finns inte. Där emot finns det flera teman. Ett av dem är det som man kan sätta som tema i nästan vartenda litterärt verk.  Relationer. Fast i denna bok tar just detta tema extra stor plats. Denna gång handlar det inte om vanliga man – kvinna-relationer utan relationen mellan en gammal man och en ung pojke, en relation som man bara får se en sida av. Ett annat tema är kärlek, ett tema som också förekommer i många verk, ett tema som inte tar lika stor, inte lika självklar plats som det förstnämnda.  Det beror i huvudsak på att jag personligen inte anser att kärleken är speciellt självklar i boken, jag vill inte heller kalla den obesvarad, för att jag är osäker på om den gamle mannen är kär i pojken.  Detta är alltså två väldigt klassiska och ofta förekommande teman.  Detta är också två teman som ofta går hand i hand, relationer i böcker sträcker sig ofta till det yttersta vilket innebär kärlek eller hat. I denna bok finner jag inte att Aschenbach uttrycker hat mot någonting, men han uttrycker en enorm beundran och, på sitt eget speciella sätt, kärlek för pojken Tadzio. Aschenbach känner sig på sätt och vis, trots att han uppnått så mycket som han gjort, ynklig i jämförelse med denna vackra pojke, vilket är ännu ett tecken som tyder mer på beundran än på karlek. Jag tror att han älskar pojken, men det skulle aldrig bli kärlek på ett sådant sätt som jag hoppas att han hade det med sin fru. Flera av mina klasskamrater har, i klassrummet, uttryckt sig och kallat Aschenbach för ”pedofil” eller ”gammal äcklig gubbe”, det går helt emot min uppfattning, jag skulle nästan kunna säga att ett tredje tema skulle kunna vara ”beundran”. Aschenbach är ingen pedofil, han är en gammal man med sinne för konst. Han ser pojken som ett konstverk, en oerhört vacker, av naturen, med lite hjälp av hans föräldrar, skapad varelse. Perfektion förkroppsligad.

Budskapet i boken är lite inne på samma bana. Beundran. Att man kan beundra en person av samma kön, till och med beundra hans utseende så starkt som Aschenbach gör i boken, utan att känna en sexuell dragning till honom. Budskapet berör även människors rätt till att vara som de vill. Något som inte var så självklart då boken skrevs. Mann var, som jag tidigare nämnt, före sin tid. Han såg det som är självklart för människor idag, innan modern tids största människoförtryck, modern tids största etniska utrotelse. Så redan innan man begick detta brott mot mänskligheten så förespråkade Mann alla människors lika värde. Budskapet berör också döden, vilket man nästan kan lista ut genom att läsa titeln. Vissa dör olägligt, Aschenbachs fru dog en för tidig död, andra dör precis när de borde dö, Aschenbach dog i närheten av den vackraste varelse han sett. Han dog då han kände att hans livsverk var fullbordat, han hade på sätt och vis gått i pension.  Han åker iväg på en sista resa, han mår bra, och då tar hans liv slut. Kanske var han lite för ung, kanske var det precis lagom. Det påminner oss om att döden kan komma när som helst. Hur otrevligt det än känns så finns den alltid där och påminner oss om det enda oundvikliga. Det enda riktigt självklara.

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min beundran. Thomas Mann är en högklassig författare, jag önskar att jag kunde säga att han gjort sig förtjänt av Nobel-priset, fast jag kan inte uttrycka mig angående det eftersom att jag endast läst en novell av honom. Jag kan däremot påpeka att hans sätt att skriva är beundransvärt, underbart och otroligt välformulerat.

Sebastian Davidsson

Sp08j



Döden i Venedig,
extraknäcker som gondoljär?

-Slut-

Man kan onekligen prata om kontexten samt koppla verket till författaren utan att tala om nazismen. Mann tvingades att flytta ifrån sitt hemland på grund av nazisterna. Jag tvivlar dock på Linns tro om att Mann var homosexuell. Jag tror däremot att han var en oerhört, speciellt för sin tid, smart man. Han lät sig inte manipuleras av nazisternas propaganda utan levde med tron att alla var lika värda. Mina historiakunskaper sviker mig lite men jag är ganska säker på att nazismen inte fått fäste då boken skrivs, vilket bara gör det ännu mer beundransvärt eftersom att Mann, redan innan nazismen spred sig på riktigt, hade dess motsatta åsikter. Han lät sig inte manipuleras, han höll fast vid sitt sätt att leva. Att han sedan tvingas fly är synd, men att Hitler bränner ens böcker kan inte vara något gott tecken.

Att beskriva kontexten känns lite mer invecklat. Aschenbach sitter i en mycket underlig situation då han han inte vet var han har sig själv. Mann beskriver gärna känslor, men jag får ändå känslan av att han inte vill säga saker och ting rakt ut. Eller så är det bara jag som inte är van vid det mer gammalmodiga sättet att skriva. För boken är verkligen känsloladdad. Jag har dock än så länge svårt att välja om Aschenbach verkligen blir kär i Tadzio eller om han bara beundrar honom för hans skönhet. Att man tycker att en gosse är vacker innebär inte direkt att man är homosexuell, och vad man fått veta än så länge i boken så handlar det bara om hur vacker han är, inte att Aschenbach dras till honom på ett mer sexuellt plan. Stämningen i Venedig beskrivs för övrigt inte speciellt väl, man får veta att vädret är dåligt, Mann beskriver också endast kortfattat de resor Aschenbach gör, mer fokus sätts på personer. Detta anser jag vara ännu ett tecken på att Mann värdesätter människor över allt annat, att alla människor, oavsett läggning, religion, hudfärg är lika värda, en väldigt mogen tanke för sin tid och ålder.

Att boken är skriven i realistisk stil är inget att orda om, den avbildar verkligheten precis som den är, inget varken o eller övernaturligt skildras i texten om Gustav Aschenbach och hans, om man nu vill kalla det så, förälskelse.

 Del två kommer om obestämd tid.

Sebastian

Boken växer verkligen, det var jobbigt i början men man vänjer sig snabbt vid de utförliga beskrivningar som Mann mer än gärna använder sig utav. Mann har ett sätt att formulera sig som är helt underbart, men jag får spara lite utav detta till nästa inlägg. Jag måste dock citera: "En rikt omväxlande scen öpnnade sig för hans blickar", väljer Mann att skriva istället för t.ex.: "Han såg många olika saker". Lysande!

Stämningen i boken är på topp, inte på det sättet som man oftast tänker sig när man hör uttrycket "på topp" utan precis så som jag vill att stämningen ska vara i en bok. Ledsam, men fortfarane vacker, melankolisk, men fortfarande mysig. De långa beskrivningarna av personer och platser i boken gör att man kan skapa en invecklad bild av allt som händer i boken. En alldeles, med tanke på omständigheterna, för gammal man, som gärna hade varit både 10 och 20 år yngre än vad han är, som lyckas bli på tok för berusad under båtresan. Jag kan verkligen se mannen framför mig, jag kan hitta personer i våra trakter som på sätt och vis liknar honom. Mann lyckas med sina annorlunda formuleringar skpa en så (jag skulle vilja använda engelskans 'vivid' som har fler betydelser) levande, skarp bild av vad han beskriver. Beskrivningen av Aschenbachs nya favoritperson, den vackra pojken är trots allt något i en klass för sig. man får mer än en gång läsa långa stycken om hans skönhet, men jag ser inte att det blir tjatigt, utan jag ser det som något positivt, en möjlighet att skapa sig en bild av pojken som är mycket lik den bild Thomas Mann hade i åtanke när han skrev boken. Trots alla dessa vackra beskrivningar och formuleringar så har boken ändå en undangömd, lite mer sorglig stämning. Något som Mann väljer att inte framhäva speciellt mycket är hur ensam vår huvudperson egentligen är. Aschenbachs fru dog efter bara ett fåtal års giftemål och hans dotter är med största säkerhet så gammal att hon har ett helt eget liv. Denna ensamhet som präglar boken får allting att se lite gråare ut, kanske lika grått som himlen i Venedig under Aschanbachs första dagar i staden.

Gustaf Aschanbach är en underlig man. Han har länge varit mycket rik men har trots det ägnat sig åt att fortsätta med skrivandet utan att ge sig ut på några större äventyr. När tiden att dra sig tillbaka till slut kommer så känns det som om han inte riktigt vet hur man roar sig. Han kan inte bestämma sig för vart han ska åka utan velar lite fram och tillbaka. Jag får nästan känslan av att han inte vågar göra något lite mer oväntat som att åka till en annan kontinent, han håller sig hellre lite närmre sitt hem, lite säkrare. "Tänk om det skulle hända någonting" är ett populärt citat som de lite mer oroliga personerna ofta ger ifrån sig, jag skulle kunna tänka mig att Gustaf Aschenbach tänkt detta fastän att Mann valde att inte skriva ned det. I alla fall att inte använda just dessa ord, att inte göra det så klart för läsaren. När jag läser boken så tycker jag verkligen synd om honom för att han jämt verkar vara så ensam, samtidigt får jag intrycket av att han inte alls har någonting emot det, en egenskap som jag ser lite i mig själv också. Att strosa omkring själv på stan, äta själv, kanske inte ute på restaurang men hemma, att ensam ligga hemma och titta på film, det är saker som jag gärna gör, men att leva ett liv i ensamhet, vilket Aschenbach nästan verkar göra, känns så sorgligt. Att Aschenbach skulle vara homosexuell hade jag inte en tanke på förrän den långa skönhetsförklaringen utav gossen kom, trots allt så visste jag ju att boken skulle handla om homosexuella, Aschenbach har dock inte beskrivits som en stereotypisk homosexuell enligt dagens mått, utan han verkar vara som vem som helst, han sticker inte ut speciellt mycket han är däremot tystlåten, tillbakadragen. Djup.



Döden i Venedig

Sebastian Davidsson

Mitt första intryck är i stort sett vad jag hade väntat mig, bara en aning mer positivt. Jag är aldrig sen med att såga äldre verk vad det gäller film eller böcker, böcker i synnerhet, eftersom att de allt för ofta ej faller mig i smaken. Det är inte det att jag inte kan uppskatta äldre verk just för att de är gamla, utan att jag ofta anser att de nyare verken är så mycket bättre. med risk att glida bort ifrån ämnet så vill jag bara konstatera att detta gäller speciellt film då både skådespelare och teknik är så mycket bättre än vad den var för 30 år sedan. Med litteratur är det lite annorlunda, men jag kan verkligen inte dela den besatthet som så många har för allt som är gammalt. Man måste visa en äkta klassiker den respekt den förtjänar, vilket ofta innebär en hel del, men personligen anser jag att den förtjänar sin respekt, inte just för att den är så himla bra, utan för att den agerar en slags milstolpe, något som har förändrat dess efterträdare. Jag kan i dagens läge inte se hur "Döden i Venedig" skulle kunna lämna sådana spår efter sig. I boken skriver Mann: "Människorna vet inte varför de sätter ett konstverk så högt", det vet inte jag heller, men jag tror att det beror på att man "borde" göra det, det anses lite finare nästan, man verkar mer insatt om man läser och uppskattar äldre litteratur. Det finns ett ord som beskriver det jag försökt beskriva väldigt bra, pretentiöst, är vad det är, synd bara att detta ord är så förbannat uttjatat. Det som man lättast kan störa sig på är meningslängden, den är alldeles för lång, som om författaren inte kan behärska sig utan måste mala på mer och mer i alldeles för långa beskrivningar. Hans sätt att formulera sig har en tendens att få läsarens ( i alla fall mina ) tankar att glida iväg och ägna sig åt någonting helt annat äns jävla läsningen.

Gustav Aschenbach är namnet på bokens huvudperson. Jag måste återigen ge en liten pik till författarens sätt att skriva, det gör att handlingen går långsamt framåt och man hinner inte lära känna huvudpersonen innan det är dags för att skriva detta blogginlägg. Det finns dock en beskrivning av honom i boken som jag tycker verka passa in väldigt bra på honom. " 'Aschenbach har alltid levat så här' - vavid han knöt den vänstra handen - 'aldrig så här' - varvid han lät den högra handen hänga slappt ner över stolsarmen". Aschenbach är en ensam själ som behöver komma loss ifrån sin framför allt psykiska fängelse. Jag kan nu inte heller låta bli att relatera detta till en film som jag kommer att tänka på när jag läser om denna begåvade karaktär. Han påminner väldigt mycket om huvudkaraktären i den svenska storfilmen "Så som i himmelen", nästan skrämmande mycket bara att i detta fall är den utsatte dirigent och får så småningom en hjärtattack då han måste lugna ner sig, slå sig till ro, börja träffa folk på riktigt igen, inte bara någon du arbetar med eller stöter ihop med en gång på ett hotell. Vad Aschenbach nog egentligen behöver är att komma bort, bort ifrån där han har fastnat, han måste ut och träffa folk. Detta blir nu lite motsägelsefullt men han är precis som mannen i "Så som i himmelen" fast han behöver mosatsen. Han behöver inte lugn och ro, han måste släppa loss. Om jag inte misstar mig helt så kan jag tänka mig att detta kommer att ske i mindre skala, kanske kommer han till och med att besöka Venedig och det hade i så fall varit förklaringen till titeln, nu återstår bara att se vem det är som kommer att dö...

sebastian