mannebog

Jag sitter i klassrummet och väntar spänt på att författarna ska kliva in. Hur ser hon ut, hur ser hon ut?
Det tar flera minuter för gänget att komma till skolan, snön yr och gatorna är hala som sjutton. Men de kommer och jag vet inte hur, men jag märkte direkt vem Susanne Axmacher var. Hon stiger in i klassrummet, rosig om kinderna med ett leende på läpparna och man kan inte låta bli att le lite själv.

Vi satt länge och diskuterade boken med Axmacher och att få se människan bakom romanen var en underbar upplevelse! Jag fick till och med en autograf! Vi sitter runt ett stort bord med kaffe och te framför oss och ler lite artigt. Frågor, ja just det, vi skulle ställa frågor. Början är seg, ingen vågar riktigt börja - men så fort den första frågan är avklarad och svarad på släpper trycket. Man slappnar av, glömmer bort att man är i skolan och ska vara akademisk.

Axmacher svarade på varenda fråga som ställdes så gott hon kunde, ofta med ett litet skratt och med ett leende på läpparna. Då kan man inte undgå att tycka att boken blev ännu bättre, men en sådan trevlig författare. Vi pratade om syskonrelationer, att det var skillnad på att slå och att slå och att det kanske inte är så konstigt att Lotta tar med en kille som ser ut som Marcus. Familjer kom på tal, vart hon har jobbat och vad hon jobbar som och vart inspirationen till boken kom ifrån. Något som många var nyfikna på. Är det på riktigt, eller fantiserar du om sånt här? Slutet var något av en besvikelse för mig, då jag ville se Clara slå till - bita tillbaka, men efter
samtalet så har jag slutit frid med det öppna slutet och börjat läsa om boken. Denna gången med lika stort nöje.

Susanne Axmacher har inga syskon, men hon har lyckats beskriva syskonrelationen väldigt bra. Jag själv har inte några syskon, men ett stort antal kusiner som jag bråkat med under min uppväxt. Vi pratade även om hur viktigt det var med ett bra förlag. Hon trivdes väldigt mycket med de hon arbetade med under bokens födelse och håller kontakten med dem i väntan på att en ny roman ska skapas. Uppföljare, någon? Det konstiga med samtalet var att jag såg på boken med helt nya ögon. Att samtala med författaren själv, att få förstå hur hon tänkte och vad som ledde till att boken blev som den blev, var speciellt. 

Axmacher har varit nästan överallt. Hon skriver romaner och jobbar även med internationella insatser världen över, och har arbetat för FN, EU, Statens Räddningsverk och nu MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Hon har gjort så mycket på så lite tid, något som jag förundras över. Jag hinner inte ens lägga ut mitt tredje inlägg i tid! Att ha varit på de ställen man skriver om, som Rom tillexempel, är jätteviktigt. Att skriva om en stad utan att ha varit i den är inte lätt, och kommer inte övertyga läsarna.

Förutom att klargöra delar av boken och bidra till intressanta diskussioner var Axmacher en inspirationskälla. Nu vill jag sätta mig och skriva. Jag vill också kliva in i på en skola och diskutera mina verk med människor jag inte känner. Jag vill också kunna le och svara lungt på frågor om mina innersta tankar!

Tack för diskussionen, från ett ensambarn till ett annat.
- Sandra.

Kan du förstå att Näckrosbarnen är slut? För det kan verkligen inte jag. Slutet är så öppet att det gör ont. Fyrahundrasjutton sidor har jag frenetiskt suttit och vänt. Blad efter blad, så inne i boken att jag glömmer bort att tiden flyger förbi. Den kampen om uppmärksamhet som barnen utkämpar i boken gör att jag verkligen inte kan lägga ifrån mig den. Jag finns här! Jag ser er! Sluta vara så hemska mot varandra.

 Hur är det med dig Clara? Har du något att berätta?
”Vad menar du?”
”Oh, kom igen, berätta. Berätta det värsta du gjort.”
”Det värsta? Menar du ondska? Det elakaste?”

Ondska. Jag sitter och bläddrar i boken för att komma på något intelligent att skriva om budskap och syfte. Ondska. På sätt och vis har Felicia rätt, för det var hon som drog upp att ondskan verkar finnas i allt i denna bok. Men jag ser det inte riktigt på det sättet. Barnen törstar efter kärlek och uppmärksamhet från sina passiva föräldrar, något som alla barn gör – passiva föräldrar eller ej. Skillnaden mellan mig och dessa syskon är att jag fick uppmärksamhet och kärlek när jag växte upp, mina föräldrar gav mig formen – men jag fyllde den med egna åsikter och en egen personlighet. Syftet är i mina ögon, att visa gränslös kärlek. För Clara älskar sina syskon, trots att de är ganska trasiga och rätt taskiga.

Men budskapet då? Det är sannerligen inte lätt att reda ut, men Axmacher sade i en intervju att hon ville koppla mycket till krig. Krig utvändigt, men även krig inom familjen. När man tänker efter så utkämpar ju barnen ett krig. Ett krig om uppmärksamhet. Så syfte och budskap berör, enligt mig, nästan samma sak. Att man ska älska någon gränslöst.

Boken följer inte riktigt någon dramaturgisk modell och hoppar fram och tillbaka mellan dåtid och nutid. Det är olika personer som berättar om olika tider och på sätt och vis framstår det som en slarvig röra. Men Susanne Axmacher är riktigt skicklig. Jag får grepp om vart jag är, vilken tid och vem det är som berättar, samtidigt som en röd tråd följer. Väldigt klara bilder, vilket var ytterligt påfrestande med gaffelhuggande och jordnötsringsslem.


Näckrosbarnen är vacker, unik och en bok som jag verkligen hatar att älska. Jag tror att det var därför den blev nominerad. Vem kan undgå att älska en rörig och psykiskt påfrestande roman?

Inte jag. Nästa bok, tack.

Sandra Lindgren.

Jag valde Näckrosbarnen eftersom jag missade den lektion där vi fick reda på vad de handlade om. Ibland tror jag det var ödet. Kanske var det för att titeln lät som Äckelboll när mina kompisar pratade om den. Men hur det än kom sig att just Näckrosbarnen landade i min famn så sitter jag här med en fängslande och underbart hemsk bok. Det är en sådan bok som man älskar att hata. 

           "Stoppa in huvudet i elden, Clara." Viskar Marcus. Trots elden är hans
                                           andedräkt varm mot mitt öra. "Stoppa in huvudet själv, din jävel."

I sig självt är titeln väldigt intetsägande, men om man slår upp boken kan man få en förklaring direkt.

          
           "Det ligger en pojke och flyter i vattnet. 
                                Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten."

När man läste det här visste man inte vad som hänt eller vem pojken var, men man förstod genast att titeln syftade på detta. När jag läste vidare i boken kom det massa jämförelser med näckrosens rötter. I en sjö kan en näckros ha väldigt många rötter. Det finns mycket under ytan som inte syns, tre näckrosblommor kan vara från samma rot utan att de är lika alls. Lite som barnen Lancken.

Boken utspelar sig i familjens sommarstuga. I Rom. I Sverige. Det roliga och, ibland, förvirrande är att det utspelar sig ur olika personers synvinklar och i olika årstal. Ända från farmor Lancken till Clara som femåring. Huvudkonfilkten är mellan syskonen, Marcus, Charlotta och Clara. Marcus och Lotta fryser ut Clara och tvingar henne att göra hemska saker. Lilla Clara vill bara bli accepterad och älskad av sina syskon. Men ibland är hon lika jävlig mot de som de är mot henne. Föräldrarna är oväsentliga, då de inte orkar bry sig om vad barnen bråkar om. Oj, stack Lotta en gaffel i handen på Clara? Nämen. Fy. Jaja...

Boken är ett hemst drama, en grym och otäck släktkrönika. Den är så målande och så psykist påfrestande att jag inte fattar vart Axmacher fått denna inspiration ifrån. Allt det hemska och allt det gråa. Jag är inte heller säker på om det är lite av en verklig historia eller inte. Hur som helst är den fullkomligt och ytterligt fruktansvärd. Jag älskar den!


        "Det är som du inte tillhörde familjen. Med det håret." [...] "Jag är din syster", säger jag. 
                   Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan. "Jag vet", säger han."


Alla karaktärer vi lär känna i boken har haft en barndom som gått helt åt helvete. Någonting har förändrat deras liv så mycket att de inte mår bra alls. Inte det minsta lilla. Mamma och pappa Lancken mår inte bra. Inte bra var och en för sig och inte bra tillsammans, men de skaffar tre ungar som upplever något så dramatiskt att de tar ut det på alla de känner och blir smått hatade av sin omgivning.

Som jag nämnde tidigare är berättarperspektivet väldigt speciellt. Det hoppar mellan person och person, mellan årtal och i bland mellan första och tredje person. Det har gjort att de första 100 sidorna var förvirrande, men ganska snart kom man in i det hela. Jag tror att dessa tidhopp tillförde mer dramatik och det var som flera berättelser i en. Som tillsist vävdes samman.

"Med din familj som du älskar så mycket?" Jag såg upp på honom för att se om han skämtade, för visst var det ett skämt? Men han stod och såg alldeles allvarlig ut, och jag såg att hans ögon var blå.

Jag tänker mycket på Pojken som kallades Det när jag läser denna boken. Visst, de har sina skillnader. Pojken som kallades Det blir ju misshandlad av sin mamma. En vuxen som sviker. Men i Näckrosbarnen är terrorn mellan syskon. Pojken som kallades Det har alltid varit en av mina favoritböcker. Jag har alltid älskat det drama och hur man känner när man läser den, hur hemskt det än är. Det var nog inte en koppling gjord av Axmacher med flit, men Näckrosbarnen har landat brevid Pojken som kallades Det på första platsen.

Susanne Axmacher har satt ribban högt med detta verk och jag väntar spänt på hennes nästa bok.
Förfärad över denna Äckelboll, men ändå längtar man efter mer.


Sandra Lindgren - tack till Felicia som fixade en kategori! :D