mannebog

Jag sitter i klassrummet och väntar spänt på att författarna ska kliva in. Hur ser hon ut, hur ser hon ut?
Det tar flera minuter för gänget att komma till skolan, snön yr och gatorna är hala som sjutton. Men de kommer och jag vet inte hur, men jag märkte direkt vem Susanne Axmacher var. Hon stiger in i klassrummet, rosig om kinderna med ett leende på läpparna och man kan inte låta bli att le lite själv.

Vi satt länge och diskuterade boken med Axmacher och att få se människan bakom romanen var en underbar upplevelse! Jag fick till och med en autograf! Vi sitter runt ett stort bord med kaffe och te framför oss och ler lite artigt. Frågor, ja just det, vi skulle ställa frågor. Början är seg, ingen vågar riktigt börja - men så fort den första frågan är avklarad och svarad på släpper trycket. Man slappnar av, glömmer bort att man är i skolan och ska vara akademisk.

Axmacher svarade på varenda fråga som ställdes så gott hon kunde, ofta med ett litet skratt och med ett leende på läpparna. Då kan man inte undgå att tycka att boken blev ännu bättre, men en sådan trevlig författare. Vi pratade om syskonrelationer, att det var skillnad på att slå och att slå och att det kanske inte är så konstigt att Lotta tar med en kille som ser ut som Marcus. Familjer kom på tal, vart hon har jobbat och vad hon jobbar som och vart inspirationen till boken kom ifrån. Något som många var nyfikna på. Är det på riktigt, eller fantiserar du om sånt här? Slutet var något av en besvikelse för mig, då jag ville se Clara slå till - bita tillbaka, men efter
samtalet så har jag slutit frid med det öppna slutet och börjat läsa om boken. Denna gången med lika stort nöje.

Susanne Axmacher har inga syskon, men hon har lyckats beskriva syskonrelationen väldigt bra. Jag själv har inte några syskon, men ett stort antal kusiner som jag bråkat med under min uppväxt. Vi pratade även om hur viktigt det var med ett bra förlag. Hon trivdes väldigt mycket med de hon arbetade med under bokens födelse och håller kontakten med dem i väntan på att en ny roman ska skapas. Uppföljare, någon? Det konstiga med samtalet var att jag såg på boken med helt nya ögon. Att samtala med författaren själv, att få förstå hur hon tänkte och vad som ledde till att boken blev som den blev, var speciellt. 

Axmacher har varit nästan överallt. Hon skriver romaner och jobbar även med internationella insatser världen över, och har arbetat för FN, EU, Statens Räddningsverk och nu MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Hon har gjort så mycket på så lite tid, något som jag förundras över. Jag hinner inte ens lägga ut mitt tredje inlägg i tid! Att ha varit på de ställen man skriver om, som Rom tillexempel, är jätteviktigt. Att skriva om en stad utan att ha varit i den är inte lätt, och kommer inte övertyga läsarna.

Förutom att klargöra delar av boken och bidra till intressanta diskussioner var Axmacher en inspirationskälla. Nu vill jag sätta mig och skriva. Jag vill också kliva in i på en skola och diskutera mina verk med människor jag inte känner. Jag vill också kunna le och svara lungt på frågor om mina innersta tankar!

Tack för diskussionen, från ett ensambarn till ett annat.
- Sandra.

Ibland när man ska träffa en författare till en bok man just har läst, kan det bli helt fel. Det har jag gjort någon gång innan, då författaren var allmänt ohyfsad, otrevlig och högfärdig. Tyvärr påverkade detta något av min syn på boken, eftersom den till största delen handlade om henne själv. Jag vet att man inte ska låta sig påverkas, men… det var lite svårt att inte göra det. Då tänkte man: Jaha, var det SÅDAN hon var…

Det var därför jag blev så glad när jag träffade Susanne Axmacher! Hon var så naturlig och förde sig otvunget. Hon svarade så gärna på alla möjliga frågor och tyckte det var kul att diskutera boken med en grupp läsare. Då och då blev hennes kinder lite lätt röda och hon var helt enkelt trevlig och mänsklig. Framgången hade inte stigit henne åt huvudet som det tyvärr gör hos en del framgångsrika människor. Detta gjorde att samtalet fick en bra stämning och hade man en fråga var det bara att fråga på, om man nu fick möjligheten av andra läsare, vill säga.

I vårat samtal kom syskonrelationer upp. Några pratade om att det faktiskt hände ganska mycket olyckor och otäcka saker med barn och av barn. Men jag tror inte det är helt och hållet med flit. Ett barn har en vild fantasi och då inträffar nog olyckor ganska lätt. Om man nu ska kalla dem olyckor. Jag kommer inte på något bra ord. Det kanske är så att barn inte förstår allvaret i situationen och helt enkelt gör saker utan att egentligen reflektera över vad det är de gör. Axmacher berättade om en pojke som fått åka ambulans efter att de lekt herre på täppan och han hade slagit huvudet i någonting. Det är intressant att Axmacher själv inte har några syskon, men ändå lyckas beskriva syskonrelationer så noggrant. Jag tycker dock fortfarande att vissa av händelserna är en aning överdrivna mot verkligheten. I alla fall den verkligheten om syskon som jag känner till.

Detta för mina tankar helt osökt in på en övning som vi brukar göra i en teatergrupp som jag deltar i. Läraren säger: Saker som man gör som barn, men som inte är okej som vuxen. Då ska någon som har en idé gå upp på scenen och gestalta denna. Exempelvis peta näsan eller kissa ner sig. Då tänker jag på dessa syskonrelationer i ”Näckrosbarnen”. Det är väl egentligen ingen som reagerar över att syskon slåss? Det är liksom naturligt på något vis. Men detta ska man absolut inte göra när man är vuxen. Då kan man bli dömd för misshandel. Jag undrar då var aggressionerna tar vägen. Försvinner dem, förtrycker man dem, tar man ut dem på annat håll, gömmer man dem, eller vad händer egentligen? Vem sätter egentligen gränsen mellan barn och vuxen? Var går gränsen mellan inget konstigt att syskon slåss och misshandel? Ofta är det inte bara syskon som slåss, barn som känner varandra och barn som inte känner varandra kan också bli osams. Men det är märkligt att samma sak som kan vara ett ”normalt” beteende hos barn kan leda till fängelsestraff hos vuxna. Inga misstolkningar nu; JAG TYCKER INTE DET ÄR OKEJ ATT SLÅSS! Jag är bara intresserad av människan och hur hon fungerar.

Tillbaka till mötet. Susanne Axmacher berättade inte bara om sin bok, hon pratade också om sin utbildning, sitt jobb och var hon hade varit i världen. I Rom hade hon varit och där placerade hon även karaktären Clara för en tid. Vi diskuterade i gruppen att det borde vara mycket lättare att skriva om en plats som man faktiskt har varit på och att det blir trovärdigare. Axmacher berättade även att hon studerat på ett universitet i Virginia, där hon hade läst statsvetenskap och creative writing. Framförallt det sistnämnda låter mycket intressant för mig, eftersom jag vill studera utomlands och syssla med att skriva.

Slutet kom naturligtvis upp i diskussionen, och jag frågade om det där slutet som jag tyckte saknade någonting. Axmacher svarade att hon hade skrivit på boken i åtta år och att hon så gärna ville avsluta den. Hon berättade också att det hade hänt mer saker i slutet som förlaget hade strukit. Men vi kom fram till att öppna slut är mycket intressanta också. Då får man själv tänka till om vad som kan hända efteråt.

För att sammanfatta: Jag tyckte det gav mycket att träffa författaren. Man fick fråga om saker som man inte förstod, man fick diskutera och reflektera med andra. Detta är inte bara intressant för läsarna; jag tror att det är bra för alla författare att åka ut och prata med folk som läst deras böcker. Det ger dem tips, kritik så att man kan bli ännu bättre och kanske även inspiration och nya idéer till fler böcker. Förhoppningsvis får man mestadels positiv kritik och det kan stärka självförtroendet så att man fortsätter skriva och verkligen vågar berätta om det man vill. Jag önskar Susanne Axmacher lycka till i framtiden och hoppas att hon skriver många fler böcker.

Detta var sista inlägget från mig om ”Näckrosbarnen” och Susanne Axmacher.

Tack för mig.

//Felicia. 

Kan du förstå att Näckrosbarnen är slut? För det kan verkligen inte jag. Slutet är så öppet att det gör ont. Fyrahundrasjutton sidor har jag frenetiskt suttit och vänt. Blad efter blad, så inne i boken att jag glömmer bort att tiden flyger förbi. Den kampen om uppmärksamhet som barnen utkämpar i boken gör att jag verkligen inte kan lägga ifrån mig den. Jag finns här! Jag ser er! Sluta vara så hemska mot varandra.

 Hur är det med dig Clara? Har du något att berätta?
”Vad menar du?”
”Oh, kom igen, berätta. Berätta det värsta du gjort.”
”Det värsta? Menar du ondska? Det elakaste?”

Ondska. Jag sitter och bläddrar i boken för att komma på något intelligent att skriva om budskap och syfte. Ondska. På sätt och vis har Felicia rätt, för det var hon som drog upp att ondskan verkar finnas i allt i denna bok. Men jag ser det inte riktigt på det sättet. Barnen törstar efter kärlek och uppmärksamhet från sina passiva föräldrar, något som alla barn gör – passiva föräldrar eller ej. Skillnaden mellan mig och dessa syskon är att jag fick uppmärksamhet och kärlek när jag växte upp, mina föräldrar gav mig formen – men jag fyllde den med egna åsikter och en egen personlighet. Syftet är i mina ögon, att visa gränslös kärlek. För Clara älskar sina syskon, trots att de är ganska trasiga och rätt taskiga.

Men budskapet då? Det är sannerligen inte lätt att reda ut, men Axmacher sade i en intervju att hon ville koppla mycket till krig. Krig utvändigt, men även krig inom familjen. När man tänker efter så utkämpar ju barnen ett krig. Ett krig om uppmärksamhet. Så syfte och budskap berör, enligt mig, nästan samma sak. Att man ska älska någon gränslöst.

Boken följer inte riktigt någon dramaturgisk modell och hoppar fram och tillbaka mellan dåtid och nutid. Det är olika personer som berättar om olika tider och på sätt och vis framstår det som en slarvig röra. Men Susanne Axmacher är riktigt skicklig. Jag får grepp om vart jag är, vilken tid och vem det är som berättar, samtidigt som en röd tråd följer. Väldigt klara bilder, vilket var ytterligt påfrestande med gaffelhuggande och jordnötsringsslem.


Näckrosbarnen är vacker, unik och en bok som jag verkligen hatar att älska. Jag tror att det var därför den blev nominerad. Vem kan undgå att älska en rörig och psykiskt påfrestande roman?

Inte jag. Nästa bok, tack.

Sandra Lindgren.

”Det vore så mycket lättare allting”, sa han, ”om du inte funnits.” (…)

”Det där menar du inte.” (…) ”Jag är din syster.”

Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan.

”Jag vet”, säger han.  

Det är här som bokens upplösning ska äga rum. Marcus tar stryptag på Clara och vill verkligen få henne ur världen. Men något hindrar honom. Detta något är faktumet att Clara är hans syster.

Som jag skrev i mitt förra inlägg bygger författaren Susanne Axmacher upp en bra historia och jag förväntar mig ett hisnande slut, en explosion som kommer och möblerar om folks åsikter och handlingar. Men slutet… vad är det för ett slut? Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra, men det fattas något. Axmacher har byggt upp hela historien mycket klokt, hon har strött ut sidvändare här och var, men det känns som om hon inte har lagt ner tillräckligt med möda på slutet. Det är inte nog uppbyggt, utan hela denna intressant historien mynnar ut i en axelryckning och en fråga om ”Vad hände egentligen?”

Jag tolkar slutet som lyckligt, men jag är inte säker på att alla gör det. Kanske tyder jag det så för att boken rätt och slätt igenom har varit sorglig, brutal, ganska deprimerande och obehaglig. Lilla naiva jag vill alltid att det ska sluta lyckligt för människorna i en bok, och kanske vill jag det ännu mer den här gången, med tanke på vad karaktären Clara fick gå igenom. Jag hoppas från mitt hjärta att Johan och Clara fick ihop det igen, för han verkade som den enda som verkligen brydde sig om hennes bästa. Som slutet är nu får man känslan av att det kan fortsätta ett tag, att hemskheterna inte slutar och att författaren bara halvhjärtat får fram det hon ville säga. Men öppna slut är också bra. Då får man bilda en egen uppfattning, och det är ett intressant fenomen. Att få folk att tänka är en merit.

Hon är skicklig, den där Axmacher, när det kommer till att berätta om olika decennier, olika människor och olika platser. Trots att boken speglar flera människor, deras upplevelser och varför de har blivit som de är, är boken inte rörig och jag hänger utan problem med i handlingen och tidshoppen. Jag läste i en tidningsartikel att författaren själv har varit ute i världen ganska mycket, även i Rom, vilket är samma stad som karaktären Clara befinner sig i. Jag tror som många andra att det är mycket lättare att skriva om en plats som man har varit på. Det blir trovärdigare då. Susanne Axmacher har använt sig av hisnande miljöbeskrivningar som jag kom att gilla ganska mycket, och den där lilla röda stugan vid näckrossjön känner jag också igen mig i. Utan svårighet lockar hon mig med till olika decennier under 1900-talet och början av 2000-talet i USA, Saudiarabien, Italien och Sverige. Beskrivningen av avrättningen i Saudiarabien är mycket stark och jag undrar just om författaren själv har någon erfarenhet av denna sortens händelser.  

Tema och budskap handlar om ondskan som finns runt omkring, om krig inom och utom oss, krig inom familjen och beväpnade krig mellan olika folk. Men samtidigt är det vardagen runt omkring oss också. Visst händer det otäcka saker i livet, olyckor, omedvetet och kanske även lite medvetet… Men jag tror inte riktigt att det är så illa som i denna boken. Eller så låter det mycket värre än det är, för att det blir så påtagligt när man läser om det.  

Jag har tidigare skrivit att jag tyckte boken ibland var obehaglig att läsa. Jag kände inte igen syskonens beteende mot varandra eller föräldrarnas uppgivna suckande som; Jaha, högg Lotta en gaffel i Claras hand, det var ju inte bra. Jag har aldrig blivit så arg på någon av mina tre syskon att jag känner för att hugga en gaffel i handen på dem, att smälla igen pianolocket över deras fingrar eller försökt strypa dem. Och om detta av någon outgrundlig anledning i alla fall hade hänt, skulle mamma och pappa inte suttit och suckat åt oss. På det sättet identifierar jag mig inte med boken. Men jag gillar den för det. På fler än ett vis var det bra att läsa den, för jag insåg hur bra jag har det. ”Näckrosbarnen” är mycket intressant, tar upp tabubelagda ämnen, får en att tänka efter, den är väldigt målande och välskriven och inte att glömma; den är definitivt läsvärd och nomineringsvärd.

Ni kanske undrar vad jag menar med tabubelagda ämnen? Jo, jag tycker mig lukta mig till incest här. Lotta och Markus har alltid varit nära varandra och vissa karaktärer nämner någon gång ett oförståeligt band mellan dem och att de nästan har varit för nära varandra. I slutet av boken kan man också läsa om hur Clara förvånas av att Markus och Lottas respektive ser misstänkt lika varandra ut. Incestvibbar får jag också någonstans mitt i boken där Claras första kyss kommer från Markus, och han passar även på att bita henne i läppen så att det börjar blöda. Vid detta stället vill jag bara slå ihop boken och spy. Men det är intressant att Susanne Axmacher skriver om det, eftersom det inte är många som just talar om incest. Jag tycker inte att författaren dömer någon, hon tar bara upp ämnet och låter det diskuteras. Att döma, det är läsarens uppgift.

Några saker som jag faktiskt känner igen mig ifrån min egen vardag är dessa dumma tvångstankar eller inbillningarna om att bara man gör på ett visst vis, kommer det och det att hända. Som i boken: om han lägger armen om mig nu så stannar han, om han vänder sig om så kommer han att lämna mig. Om han tittar upp när jag kommer tillbaka till bordet så stannar han. Om han frågar om min dag när jag kommer hem. Om han kommer ihåg min namnsdag. Om han säger nej till min familj. Då kommer han att stanna.

Tänk så mycket dumt man går och tänker, inbillar sig och faktiskt gör! I boken tänker Clara att hon gör vad som helst för att hennes pojkvän Johan inte ska lämna henne. Människan kan ibland vara en ganska lustig sak.

Så sammanfattningsvis: en mycket givande bok att läsa, med fantastiska miljöbeskrivningar, en hisnande och otäck historia, välskrivet och framförallt: intressant. Man lär sig alltid något nytt av att läsa böcker. Jag har lärt mig att man faktiskt kan skriva en bok på över 400 sidor utan att egentligen nämna något mer än hår- och ögonfärg på karaktärerna. Jag vill läsa mer från denna kvinna. Nästa bok, tack!  

Jag valde Näckrosbarnen eftersom jag missade den lektion där vi fick reda på vad de handlade om. Ibland tror jag det var ödet. Kanske var det för att titeln lät som Äckelboll när mina kompisar pratade om den. Men hur det än kom sig att just Näckrosbarnen landade i min famn så sitter jag här med en fängslande och underbart hemsk bok. Det är en sådan bok som man älskar att hata. 

           "Stoppa in huvudet i elden, Clara." Viskar Marcus. Trots elden är hans
                                           andedräkt varm mot mitt öra. "Stoppa in huvudet själv, din jävel."

I sig självt är titeln väldigt intetsägande, men om man slår upp boken kan man få en förklaring direkt.

          
           "Det ligger en pojke och flyter i vattnet. 
                                Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten."

När man läste det här visste man inte vad som hänt eller vem pojken var, men man förstod genast att titeln syftade på detta. När jag läste vidare i boken kom det massa jämförelser med näckrosens rötter. I en sjö kan en näckros ha väldigt många rötter. Det finns mycket under ytan som inte syns, tre näckrosblommor kan vara från samma rot utan att de är lika alls. Lite som barnen Lancken.

Boken utspelar sig i familjens sommarstuga. I Rom. I Sverige. Det roliga och, ibland, förvirrande är att det utspelar sig ur olika personers synvinklar och i olika årstal. Ända från farmor Lancken till Clara som femåring. Huvudkonfilkten är mellan syskonen, Marcus, Charlotta och Clara. Marcus och Lotta fryser ut Clara och tvingar henne att göra hemska saker. Lilla Clara vill bara bli accepterad och älskad av sina syskon. Men ibland är hon lika jävlig mot de som de är mot henne. Föräldrarna är oväsentliga, då de inte orkar bry sig om vad barnen bråkar om. Oj, stack Lotta en gaffel i handen på Clara? Nämen. Fy. Jaja...

Boken är ett hemst drama, en grym och otäck släktkrönika. Den är så målande och så psykist påfrestande att jag inte fattar vart Axmacher fått denna inspiration ifrån. Allt det hemska och allt det gråa. Jag är inte heller säker på om det är lite av en verklig historia eller inte. Hur som helst är den fullkomligt och ytterligt fruktansvärd. Jag älskar den!


        "Det är som du inte tillhörde familjen. Med det håret." [...] "Jag är din syster", säger jag. 
                   Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan. "Jag vet", säger han."


Alla karaktärer vi lär känna i boken har haft en barndom som gått helt åt helvete. Någonting har förändrat deras liv så mycket att de inte mår bra alls. Inte det minsta lilla. Mamma och pappa Lancken mår inte bra. Inte bra var och en för sig och inte bra tillsammans, men de skaffar tre ungar som upplever något så dramatiskt att de tar ut det på alla de känner och blir smått hatade av sin omgivning.

Som jag nämnde tidigare är berättarperspektivet väldigt speciellt. Det hoppar mellan person och person, mellan årtal och i bland mellan första och tredje person. Det har gjort att de första 100 sidorna var förvirrande, men ganska snart kom man in i det hela. Jag tror att dessa tidhopp tillförde mer dramatik och det var som flera berättelser i en. Som tillsist vävdes samman.

"Med din familj som du älskar så mycket?" Jag såg upp på honom för att se om han skämtade, för visst var det ett skämt? Men han stod och såg alldeles allvarlig ut, och jag såg att hans ögon var blå.

Jag tänker mycket på Pojken som kallades Det när jag läser denna boken. Visst, de har sina skillnader. Pojken som kallades Det blir ju misshandlad av sin mamma. En vuxen som sviker. Men i Näckrosbarnen är terrorn mellan syskon. Pojken som kallades Det har alltid varit en av mina favoritböcker. Jag har alltid älskat det drama och hur man känner när man läser den, hur hemskt det än är. Det var nog inte en koppling gjord av Axmacher med flit, men Näckrosbarnen har landat brevid Pojken som kallades Det på första platsen.

Susanne Axmacher har satt ribban högt med detta verk och jag väntar spänt på hennes nästa bok.
Förfärad över denna Äckelboll, men ändå längtar man efter mer.


Sandra Lindgren - tack till Felicia som fixade en kategori! :D

Gustav von Aschenbachs äventyr har slutligen kommit till ända. Att ha fått följa med på resan har ändå på något sätt varit givande, även om det inte var något jag kunde tro när jag för första gången la min blick på den tunna lilla boken. Slutet var onekligen abrupt, men det var också ett slut som kanske egentligen borde ha varit väntat. Det kunde knappast sluta på något annat sätt inser jag nu när jag tänker efter.

Gustav von Aschenbachs utveckling genom boken har egentligen varit väldigt omfattande, och det är pga det han kommit att bli under sin vistelse som han inte kan släppa taget om. Hans förnuft säger till honom att han borde släppa taget och resa hem från epidemin, men andra krafter håller honom kvar. Kärleken övervinner sannerligen allt. Men frågan jag berört i tidigare inlägg kvarstår. Är han verkligen kär i Tadzio? Jag anser att man inte kan vara kär i någon utan att känna personens insida. Möjligen är han kär i Tadzios utseende, vilket egentligen inte kan klassas som kärlek. Men enligt Aschenbach har Tadzio ett utseende vars perfektion tjänar inga gränser. Som jag tidigare belyst så har jag hela tiden haft svårt att se någon obesvarad kärlek, eftersom jag tycker det snarare handlar om en besatthet av Tadzios skönhet. Jag står därmed fast vid föreställningen om att Tadzio är konstverket som betraktas av Aschenbachs konstärliga öga. Istället för att ha det, enligt mig, tunnare synsätt innebärande att Aschenbach kort och gott är en pedofil, väljer jag alltså att granska det hela med en lite mer filosofisk åskådning.

En åskådning som tar mig tillbaka till det jag skrev i förra inlägget om förhållandet mellan de grekiska gudarna, Apollon och Dionysus. I konstnärssammanhang brukar man tala om apolloniska och dionysiska konstnärer. Vilken av de två grupperna tillhör Aschenbach? I bokens början är Aschenbach, Apollon, ordningens gud, men blir bara mer och mer lik Dionysus, kaosets gud. Gamla ideal upplöses och nya tar dess plats. Att Aschenbach genomgår en stor förändring är onekligen sanning - Dionysus är trots allt Apollons motsats. Men alla lockas av frestelser och det svåra är att balansera apollonisk med dionysisk. Hans apolloniska sida ber honom att ta sitt förnuft till fånga och resa hem och bort från epidemin, men han hör inte. Hans dionysiska sida har stort inflytande på honom i form av den vackra pojke som tvingar honom att stanna. Aschenbach klarar alltså inte att balansera den apolloniska sidan med den dionysiska vilket slutligen också leder till hans död.

Jag skulle säga att boken bygger på Nietzsches föreställning om apolloniska och dionysiska ideal, men den tematiska delen återstår. Vilket är temat? Finns det fler än ett? Att sätta ett tema som täcker hela boken har varit problematiskt. Alice pratade en del om ”flykt” som tema, men jag är inte helt nöjd med det. Slutet präglas till exempel inte av någon flykt. Aschenbachs gamla förnuftiga jag skulle rest bort från epidemin men nånting nytt i honom håller honom kvar. Han börjar ta risker nu, risker som hans gamla jag aldrig skulle ta. Han flyr inte, han lever livet. Det dionysiska inom honom har tagit över helt.

Temat skulle kunna vara något i form med ”Inre strid”, då Aschenbach slits mellan kunskapen och passionen. Att balansera de båda klarar inte Aschenbach och låter sig uppslukas av passionen vilket resulterar i hans undergång. Dock tror jag att det är svårt att sätta ett tema som verkligen täcker hela boken. Förmodligen krävs det fler än ett.

Vad beträffar budskapet är jag om möjligt ännu mer tveksam. Samtidigt ställer jag mig frågan om det verkligen måste finnas ett speciellt budskap? Visst vill författaren säga något med boken, men jag tycker inte att det måste vara något alltför märkvärdigt. Thomas Mann har på ett intressant sätt skildrat en av Nietzsches idéer. På ytan handlar berättelsen om en gammal man som förälskar sig i en alltför ung pojke. En sådan handling känns lite väl tunn och jag dyker ner för att finna tanken bakom boken som nånstans måste finnas. Jag hamnar på ett förvånansvärt komplext filosofiskt plan som plötsligt gör boken mycket mer intressant. Thomas Mann visar med sin bok vilken oerhörd makt passionen kan ha över människan. Även en så klok och förnuftig man som Gustav von Aschenbach kan dras ner i djupet, så man måste vara försiktig. Är det kanske ett budskap Thomas Mann ville förmedla med sin bok? Om sådant är fallet så kan vi väl ha nytta av detta även idag?

/D

Då var ”Döden i Venedig” utläst, nedlagd på mitt golv och därmed ute ur mitt liv för den här gången. Den har varit lite upp och ner, men medelbra med sina många beskrivningar som ibland blir överflödiga, nästan som om han vill briljera med alla de liknelser och ord han kan komma på. Men ändå är han en förstklassig författare som förmodligen, som Sebastian säger,gjort sig förtjänt av ett Nobel-pris, då detta endast var en kort novell.

Jag kan inte allt för tydligt se vilket budskap Mann menade med ”Döden i Venedig”. Risken är att det nu, när jag ska tänka ut ett budskap som han faktiskt skulle kunna ha, blir ganska klyschigt.  Men jag kan tyvärr inte komma på något bra. Jag tror inte att det är att man ska leva ut sina passioner för att undvika att bli den gamla människan som fortfarande saknar någonting i sitt liv. Budskapet däremot kanske kan vara att faktiskt provocera med relationen Aschenbach söker hos pojken, och att på så sätt försöka påverka samtidens litteratur.

Temat i boken tycker jag är förbjuden kärlek, till viss del homosexualitet, men också flykt, precis som de andra tidigare förklarat att Alice sagt. Förbjuden kärlek då Aschenbachs förkärlek till den unge Tadzio. Fortfarande ses det som någonting väldigt tabubelagt och äckligt, en gammal man som tycker om en så ung pojke som Tadzio ändå är. Men när man läser boken märker man att det är en förälskelse där Aschenbach egentligen inte kräver mer av Tadzio än att få vara i hans närhet, och viss uppmärksamhet från den lille pojkens håll.

Jag måste sätta mig lite på tvären till Fridas tanke, där hon anser att ”Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr” – och att detta skulle vara anledningen till att bokens tema inte är homosexualitet. Visst, det kanske inte är temat för henne, men att homosexualitet inte var någonting aktuellt då kan vara en anledning till att Mann skrev om just detta för att provocera. Det fanns då faktiskt en ännu bättre anledning att provocera och ta fram det tabubelagda ämnet ur skuggorna och börja se det från ett nytt perspektiv.
Dock tycker inte heller jag att tematiken homosexualitet är det som var det genomsyrande hela historien och var det allra viktigaste, har ändå en roll i det hela. Att det är aktuellt idag gör att vi ser det kanske som ganska normalt, men om man ser till 1912 och värderingarna då, är denna sexuella läggning en konstig livsstil som många inte alls kunde relatera till och förstå homosexuellas perspektiv.

Att novellen också handlar om flykt, enligt mig, är för att han försöker fly från sitt vanliga liv och pröva på någonting nytt. Tidigare har han under sommaren flyttat till sin egna stuga med in betjänt, men nu väljer han bort det och reser ner till Venedig. Detta för att flylla upp den tomhet han känner, men inte kan definiera. Han flyr från den press världen runt omkring honom byggt upp, isolerar sig på hotellet och finner den lille pojken. När Aschenbach ser på pojken flyr han från den verkliga världen och drömmer sig bort. Därifrån flyr han genom att skriva en essä om pojkens skönhet.

Att ”Döden i Venedig” är relevant idag tror jag bland annat är att det belyser ett ämne som var relativt ovanligt att skriva om under den tid novellen skrevs. Dessa känslor Gustaf von Aschenbach hyser för den unge pojken var fortfarande någonting förbjudet och ”bortglömt”. Att han vågar skriva boken och vara radikal gentemot sina samtida.
   Man kan även se i texten att ämnet är känsligt att vidröra. Jag återanvänder ett citat från tidigare inlägg, som även här har relevans;
”Det är säkerligen till fördel att världen känner endast det sköna verket och inte omständigheterna vid dess tillkomst, ty kännedomen om konstnärens inspirationskällor skulle ofta verka förvirrande och avskräckande och därmed minska den konstnärliga effekten.”
Att han här poängterar att om hans läsare får reda på vad han skriver om kommer de inte vilja läsa, eller att man helt enkelt skulle äcklas av honom och inte se djupet i texten han skriver.

Jag kan inte hitta någon intertext i det jag läst, kan vara för att jag, precis som Linn, att jag inte läst mycket litteratur i denna genren från 1912 eller tidigare. Hittills i mitt relativt litteraturfyllda liv har jag inte heller stött på någon roman som syftat tillbaka på ”Döden i Venedig” heller.



Som avslutning på detta projekt skulle jag bara vilja länka er läsare vidare till en lite halvoseriös jämförelse mellan filmen ”Der Tod in Venedig” (Döden i Venedig) och Baywatch, för att lösa upp den ganska allvarliga och tunga känslan som fortfarande sitter i lite sedan boken.

http://www.youtube.com/watch?v=-XAYRfQzwRA

Tack för mig!

Blogginlägg nummer fyra

Temat i boken finns inte. Där emot finns det flera teman. Ett av dem är det som man kan sätta som tema i nästan vartenda litterärt verk.  Relationer. Fast i denna bok tar just detta tema extra stor plats. Denna gång handlar det inte om vanliga man – kvinna-relationer utan relationen mellan en gammal man och en ung pojke, en relation som man bara får se en sida av. Ett annat tema är kärlek, ett tema som också förekommer i många verk, ett tema som inte tar lika stor, inte lika självklar plats som det förstnämnda.  Det beror i huvudsak på att jag personligen inte anser att kärleken är speciellt självklar i boken, jag vill inte heller kalla den obesvarad, för att jag är osäker på om den gamle mannen är kär i pojken.  Detta är alltså två väldigt klassiska och ofta förekommande teman.  Detta är också två teman som ofta går hand i hand, relationer i böcker sträcker sig ofta till det yttersta vilket innebär kärlek eller hat. I denna bok finner jag inte att Aschenbach uttrycker hat mot någonting, men han uttrycker en enorm beundran och, på sitt eget speciella sätt, kärlek för pojken Tadzio. Aschenbach känner sig på sätt och vis, trots att han uppnått så mycket som han gjort, ynklig i jämförelse med denna vackra pojke, vilket är ännu ett tecken som tyder mer på beundran än på karlek. Jag tror att han älskar pojken, men det skulle aldrig bli kärlek på ett sådant sätt som jag hoppas att han hade det med sin fru. Flera av mina klasskamrater har, i klassrummet, uttryckt sig och kallat Aschenbach för ”pedofil” eller ”gammal äcklig gubbe”, det går helt emot min uppfattning, jag skulle nästan kunna säga att ett tredje tema skulle kunna vara ”beundran”. Aschenbach är ingen pedofil, han är en gammal man med sinne för konst. Han ser pojken som ett konstverk, en oerhört vacker, av naturen, med lite hjälp av hans föräldrar, skapad varelse. Perfektion förkroppsligad.

Budskapet i boken är lite inne på samma bana. Beundran. Att man kan beundra en person av samma kön, till och med beundra hans utseende så starkt som Aschenbach gör i boken, utan att känna en sexuell dragning till honom. Budskapet berör även människors rätt till att vara som de vill. Något som inte var så självklart då boken skrevs. Mann var, som jag tidigare nämnt, före sin tid. Han såg det som är självklart för människor idag, innan modern tids största människoförtryck, modern tids största etniska utrotelse. Så redan innan man begick detta brott mot mänskligheten så förespråkade Mann alla människors lika värde. Budskapet berör också döden, vilket man nästan kan lista ut genom att läsa titeln. Vissa dör olägligt, Aschenbachs fru dog en för tidig död, andra dör precis när de borde dö, Aschenbach dog i närheten av den vackraste varelse han sett. Han dog då han kände att hans livsverk var fullbordat, han hade på sätt och vis gått i pension.  Han åker iväg på en sista resa, han mår bra, och då tar hans liv slut. Kanske var han lite för ung, kanske var det precis lagom. Det påminner oss om att döden kan komma när som helst. Hur otrevligt det än känns så finns den alltid där och påminner oss om det enda oundvikliga. Det enda riktigt självklara.

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min beundran. Thomas Mann är en högklassig författare, jag önskar att jag kunde säga att han gjort sig förtjänt av Nobel-priset, fast jag kan inte uttrycka mig angående det eftersom att jag endast läst en novell av honom. Jag kan däremot påpeka att hans sätt att skriva är beundransvärt, underbart och otroligt välformulerat.

Sebastian Davidsson

Sp08j



Döden i Venedig,
extraknäcker som gondoljär?

-Slut-

Det blev ett ångestfyllt slut för Aschenbach, som dock var relativt väntat på grund av ”alla” recensioner jag läst för att få mig en större uppfattning om bokens helhet. Jag som trodde att Aschenbach och Tadzio skulle ha sex, som Fredrik sa. Men nej, det blev inget med det. Vilket kanske var lika bra, herregud.

Det överläggande temat här är väl ändå ensamhet, följt av ångest och en del romantik i det hela? Aschenbach, en man i sina sista år, tar sitt pick och pack och lever sina sista dagar i det som ska vara det romantiska Venedig. Trots all sjukdom, smuts och en del misär upplever Aschenbach ändå romantik. Han träffar Tadzio, som förgyller varje stund av hans vardag. Det är ungefär som att Aschenbach letat efter något att hålla fast vid hela sitt liv. I alla fall i slutet av hans liv. Jag har aldrig direkt fångat någor riktigt intresse för Döden i Venedig, den är alltför komplicerad och för mycket ord, beskrivningar etc. Men vissa delar har fångat mitt intresse, det är de gånger när det blir någon slags interaktion mellan Aschenbach och Tadzio, när man tror att det tillslut ska hända något. Fast likabra var det väl att ingenting hände, det byggde ju upp en slags nyfikenhet och slutet gjorde ju det mesta av boken, hade han fått sitt lyckliga slut så hade i alla fall inte jag haft samma sympati med Aschenbach som jag hade nu. Han är en gammal gubbe och Tadzio är en femtonårig pojke, det hade inte varit okej någonstans om Mann hade skrivit om det, han ville säkerligen inte ta det steget längre heller. Det räcker med att det finns homosexuella anspelningar hela boken igenom.

I de sista resterande sidorna i boken tappade jag bort mig igen, helt plötsligt kommer de här alltför krångliga beskrivningarna och det handlade mycket om gudar hit och dit som jag inte riktigt hängde med på. Det drygaste var när Mann beskrev soluppgången på nästan en hel sida ”Men en fläkt, en bevingad budbärare från boningar utom räckhåll bebådade att Eos reste sig från sin maken läger, och snart syntes den första ljuva rodnaden längst nere vid havshorisonten som tecken på skapelsens uppvaknande. Gudinnan, ynglingars förföreska, som bortrövat Kleitos och Kefalos och trotsande alla olympiernas avund njöt den sköna Orions kärlek, nalkades. Ett regn av rosor strömmade ner vid randen av världen i en obeskrivlig färgprakt där små barnsliga moln, genomlysta av ett förklarat skimmer, svävade som tjänande amoriner i den rosafärgade, blåskimrande luften; havet flammade upp i purpur varifrån spjut av guld sköt upp mot zenit; i blod och brunst vältrade lågorna fram och med gnistrande hovar sprängde broderns gudomliga springare över himlavalvet.” Herregud, hur kan man få in så mycket ord och bildbeskrivningar bara av att beskriva en soluppgång?

Det här med homosexualiteten kan man ju fundera över lite. Idag är det en väldigt stor del av samhället, även om det inte är helt accepterat överallt. Pedofili är ju verkligen ingenting som är accepterat, dock var detts något som Aschenbach höll för sig själv, men det finns säkert de som utlever sina fantasier med minderåriga. Det hör man ju inte så ofta, men det förekommer helt klart runt om i världen. Antagligen redan på den tiden boken skrevs. Så självklart är boken relevant på det sättet, men det är ju inte direkt något man sitter och analyserar eller tänker så noga på när man väl sitter ner och läser. Men nu är det ju faktiskt så att vi ska analysera, vilket jag försöker göra. Om vi återgår till homosexualitet i dagens samhälle och hur det var på Manns tid har mycket förändrats, helt klart. Idag skulle väl inte många reagera och himla med ögonen för att någon skrivit en bok där homosexualitet spelar in, men jag kan tänka mig att det hände när Döden i Venedig kom ut, även om inte alla är lika skeptiska och dömande fanns det säkerligen de som la ifrån sig boken pga egna fördomar.

Sen var det där här med alla gudar som helt plötsligt framträdde väldigt mycket några sidor. Han har ju förut sett Tadzio som något gudalikt så det kan väl ha med det att göra, han försöker väl som alltid måla upp och beskriva så innerligt som möjligt och dra metaforer hit och dit, jag förstår inte riktigt hela sammanhanget men håller med Olivia som gav en bra förklaring om homosexualiteten i Grekland och alla statyer. Det är ju faktiskt så Aschenbach ser Tadzio, gudalik.

Så, i mitt sista inlägg om Döden i Venedig vill jag påpeka att det är en till viss del lärorik bok men även fylld av påfrestande meningsuppbyggnader och svåra ord. Jag lyckades ta mig igenom den och bygga upp ett slags intresse för den och nu är jag glad att jag läst den och aldrig mer behöver ta mig igenom den.

Tack och hej