tredje och sista, tack&hej!
Linn blir som vanligt upprörd över bloggandet
slutet gott allting gott? (inlägg nr2)
Inlägg nr1 - Linn Landin
Titeln "Näckrosbarnen" fångade min uppmärksamhet direkt. Den är mystisk fast på samma gång så självklar. Den är mystisk innan boken är läst och självklar när man redan tagit sig igenom första halvan. Jag tycker att den här titeln passar utmärkt till den här boken, den speglar bokens mystik samtidigt som den härbergerar många frågor. Även omslaget på boken fångade mig omedelbart. Den är mycket visuelt vacker med sina många färger samtidigt som den på något sätt är väldigt mörk och inger ett oerhört djup. Precis som titeln är omslaget ganska gåtfullt och fantastiskt vackert. Jag känner absolut ingen negativ kritik mot varken titeln eller omslaget och de är inte många böcker som hållen den standarden!
Många "incidenter" som förekommer innom familjen Lanckens stängda dörrar glöms fort bort eller ignoreras direkt. Precic som Sandra före mig tog upp var när Lotta högg sin syster med en gaffel i handen. Detta utan större uppmärksamhet från resten av familjen. De här stycket i boken är mycket målande och starkt. Budskapet blir här mycket tydigt och kontexten blir väldigt klar. På många andra ställen i boken upplever jag det precis tvärt om, att allt är ganska rörig och luddig. Inte alls så här övertydlig som i "gaffel-stycket".
Boken är i särklass en mycket enastående och speciell bok. Precis som mina kamrater före mig har sagt så är boken skriven i en ganska annurlunda och uppseende väckande stil. Man tar sig fram i boken genom många av karaktärernas ögen men också från någon slags "allvetande högre makts". Som sagt upplever jag det ganska rörigt men kanske är det också det som gör boken så interesangt? För den är inte som någon annan jag tidigare läst. Inte heller påminner den om någon. Sandra skrev att hon kände någon slags koppling till Pojken som kallades Det men trots att jag har läst den kan ja inte säga att jag känner igen mig, inte det minsta faktiskt. Dock tror jag att många av oss kan känna igen oss i boken med vår egen livshistoria trots att den inte är nedskriven.
Rom och i familjen Lanckens sommarstuga är bara två av alla de platser vi får följa karaktärerna, vi följer dem genom en ganska traumatisk tid med mycket hemligheter och tabu. Människor lika djupa som näckrosensrötter försöker vi oss på att förstå och ett brinnande intresse för att fortsatta ner i sjön bygger Axmacher upp med sina fantastiskt målande beskrivningar och interesangta skrivarsätt.
Även tidshopp i texten använder Axmacher som ett krep för att trollbinda oss vid boken. Hon sprider ut ledtrådar och hoppar mellan de olika karaktärernas minnen. Trots förvirringen i detta blir effekten mycket kraftfull och genomträngande. JAG VILL FORTSATTA LÄSA OCH FÅ SVAR PÅ MINA FRÅGOR!
"Lottas ansikte var blekt och hon var svart under ögonen. Hon hade nästan inte ätit någonting på två veckor. Hon hade inte sovit heller. Jag kunde höra henne krafa på väggen som skiljde våra rum åt på nätterna. Hon kunde krafsa på väggen i timmar, som om hon ville gräva sig igenom den."
Här upplever man tydligt den fängslande dramatiken och det intensiva och målande språket väldigt tydligt. Även den mystiska och lite tryckta stämningen framkommer väl.
Hittills tycker jag att boken har varit fantastiskt bra och det ska bli roligt att fortsatta läsa...
Fjärde och sista inlägget - Linn Landin tycker till:
När jag nu sitter här med min kaffekopp i handen och har för sista gången slagit ihop pärmarna till denna besynnerliga bok så slår det mig att även fast orden på sidorna nu är slut så cirkulerar dem fortfarande i mitt huvud. Att Aschenbach skulle dö i Venedig tror ja egentligen att vi alla redan hade räknat ut men att det stycket skulle vara så fängslande och färgstarkt förvånade i alla fall mig. Vi som nu har följt Gustav Aschenbech i den sista delen av hans liv har inte bara fått följa med på en resa till Venedig utan och på en resa till självbelåtenhet, lycka och trygghet. Aschenbach var i början av boken en ganska neurotisk och disträ person som var svår att ta till sig och förstå sig på, men under tidens gång och efter varje sidas slut så har denne mystiska man utvecklats och visat sidor man aldrig först hade kunnat ana om. .
Precis som Olivia skrev före mig så diskuterade vi boken i skolan för några dagar sedan, vi hade som hon skrev ganska svårt att hitta något riktigt bra tema. Förslagen från gruppen löd olika men till slut enades vi om Alicias förslag – flykt! Men även rädsla, flykten från sitt rätta jag och rädslan att bli upptäckt, att synas och att få stå till svars för sitt inre och sin egentliga personlighet. Olivia skriver också ”(...)jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt”. Det vet jag dock inte om jag riktigt kan hålla med om, förvisso hittar Aschenbach en trygghet och en stabilitet inom sig men jag tror att om han hade varit yngre och inte hade dött så hade han ändå varit tvungen att resa tillbaka hem från sin ”fantasivärld” och då hade han trots allt varit tvungen att ta tag i sig själv även om det hade varit en jobbig utmaningen så hade han varit tvungen för att finna äkta lycka. Jag tror att man i själva verket inte kan uppleva riktig och helhjärtad lycka med problem under mattan och lik i garderoben. Trots att Aschenbach personlighet växte så ser jag honom ändå som en ganska svag individ som tar till flykt för att det känns som en genväg.
Jag har frågat mig själv många gången när jag har läst sida upp och sida ner vad Mann egentligen vill förmedla med alla sina luriga ord och formuleringar. Uppriktigt sagt vet jag faktiskt inte, jag tror att många med mig har relativt svårt att känna samhörighet med en pedofil som huvudpersonen faktiskt är, ändå lyckas Mann locka fram någon slags empati till den gamla Gustav Aschenbach. Hur konstigt (och skrämmande) det än låter så känns de ibland när man läser som att man förstår och känner inlevelse med den udda mannen. Ingen vill väl egentligen känna deltagande med en pedofil? Utan tvivel upplever jag att Manns skickliga skrivarförmåga ibland får den känslan att skymta förbi, även om det bara är en skymt då och då så förekommer den trots allt.
Att fråga sig vad man själv har fått ut av verket känns nästan som en lika svår och invecklad fråga. Boken som jag tidigare skrev har jag haft en del problem att känna betydelsefull och underhållande, visst har det hänt men tillfällena har varit sällsynta. Jag uppskattar dock att vi får läsa lite andra böcker i svenskan som man kanske inte skulle ha valt att läsa privat. Även om innehållet kanske inte alltid har känts så relevant så känns det i alla fall som att jag har lärt mig mycket nya ord och fått kunskapen om mig själv att jag minsann fixat att ta mig igenom en svår bok av den här sorten.
När man som jag inte har läst speciellt mycket annan litteratur av den här sorten och fram för allt inte böcker skrivna före 1912 så är det mycket svårt att se om det finns någon intertextualitet, dock är det här verket så enormt specifikt vilket gör att jag tror att Döden i Venedig inte hänvisat till något annat verk och jag tror inte att något annat verk skriven senare hänvisat tillbaka på Döden i Venedig heller.
Nu när boken är utläst och den röda tråden äntligen har knutits ihop känns det skönt att med en viss lättnad lämna Gustav Aschenbach i sin grav, där han vilar med slutna ögon som spelar upp hur Tadzio vackert springer på stranden med sin graciösa kropp.
Är Gustav Aschanbach egentligen Thomas Mann?
Thomas Mann - vem var han?
Thomas Mann blev 80 år gammal, han föddes i Tyskland i staden Lübeck. Det fanns fem syskon i familjen Mann, tre pojkar och två flickor. Thomas och hans yngre bror Heinrich valde att följa i sin faders fotspår och blev båda författare. Familjen Mann levde i societet och överklass, man hade det bra och Mann själv har uttalat sig om att hans barndom var mycket lycklig. Det var senare som det sägs att problemen i familjen kom. Rivalitet mellan bröderna växte fram och de båda kritiserade varandras litterära verk, inte minst Thomas som ska ha kallat sin brors bok Jakten på kärleken för ”långtråkig skamlöshet”.
När man har läst lite om Thomas Manns liv upplever jag att man vid tidpunkten när han och hans bror tappar en del av sin ”broderliga kontakt” och en slags osämja skapas märken en slags skillnad i hans fortsatta liv. Det känns nu som att motgångarnas börjar strömma mot Mann och som att han börjar leva ett ganska tragiskt liv.
1891 dör Manns far i cancer.
1903 skapas en konflikt mellan Mann och hans yngre bror.
1912 fick Manns fru Katharina ”Katia” Pringsheim diagnosen tbc (tuberkulos).
1914 Första världskriget startar.
Samma år som hans älskade fru diagnostiserades med tbc och rekommenderades att flytta till ett sanatorium (som hon senare gjorde), kom Mann ut med novellen Döden i Venedig. Jag har i mina tidigare analyser av verket kritiserat den relativt negativa stämningen i boken, men om man nu tänker på omständigheterna så kanske det inte är så konstigt i alla fall.
Var Mann homosexuell och avspeglade sig själv i sina böcker på grund av rädslan att komma ut? Använde han kanske skrivandet som en slags terapi där han oskyldigt kunde leva ut sina verkliga fantasier?
Gustaf Aschanbach, huvud personen i Döden i Venedig visar sig vara en man med ganska speciell sexuell läggning, han är både homosexuell och pedofil. Två av dåtidens värsta mardrömmar (dock är pedofili det fortfarande, jag menar att acceptansen mot homosexuella har förbättrats betydligt). När man läser om Manns liv framkommer det på vissa ställen att han visat dragningar åt det homosexuella hållet, bland annat ska han ha skrivit brev till sin bror Heinrich om en gemensam manlig bekant. Han ska även ha skrivit om homosexualitet i sina dagböcker. Om Mann var homosexuell eller inte finns inga andra belägg för än breven, denna läggning var heller aldrig något han ägnade sig åt (förutom möjligtvis i sin fantasi).
Jag får ibland uppfattningen när jag läser boken att de båda karaktärerna, Gustaf Aschanbach och den unge Tadzio speglar Mann själv. Tadzio är en ung vacker pojke alltid vaktad av ”överklass kvinnor” (precis som han själv måste varit). Pojken sänder ut en slags självsäkerhet som jag får uppfattningen av även tillhörde en ung Thomas Mann en gång i tiden. Den äldre karaktären Gustaf Aschanbach tror jag är en ganska bra spegling av hur Mann var när han skrev boken, visserligen var han inte lika gammal men efter ett sånt slitsamt liv jag ändå tycker att Mann har haft kanske man kan tro att han vid sin ringa ålder ändå kände sig ganska gammal och sliten på insidan. Aschanbach är en man som hela sitt liv levt ”någon annans liv” han verkar aldrig riktigt trivts i sig själv och hans liv har varit ganska disträ och fyllt av tristess. Om Mann nu var homosexuell men aldrig levde ut det i praktiken kan man anta att även han kanske inte alltid har levt de liv han själv skulle vilja utan varit fången i ”någon annans liv”, precis som Aschanbach. Ju längre man läser tycker jag att dessa karaktärsdrag klarnar och att man ser någon form av längtan att uttrycka instängda känslor från författaren.
Mann är en ganska tidstypisk författare, han speglar mycket av samhällsproblemen i sin tid. Realismen tycker jag är mycket framträdande och man märker tydligt att Mann inte vill ”för sköna” verkligheten. Naturalistiska drag syns också de i texten, socialt engagemang och vetskapen om omvärlden finns hela tiden med under ytan.
Dessvärre har jag inte läs speciellt mycket annan litteratur påminnande om denna och har därför ganska svårt att jämföra kontexten och kunna ha en åsikt om den är bra eller dålig. Döden i Venedig växer i mina ögon efter varje sida jag läser och jag har faktiskt nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) börjat uppskatta boken. Jag gillar att även fast beskrivningarna i många avseenden är helt kompletta så märker man efter ett tag att mycket ändå lämnas mellan raderna åt fantasin.
Thomas Mann är nog trots allt en lite mer intressant författare än vad man kan tro vid första anblicken!
/Linn Landin Johansson ♥
Källor för informationen om Thomas Manns liv:
www.wikipedia.org/
www.NE.se
www.sr.se
www.kirjasto.sci.fi/tmann.htm
Gustav Aschenbach, en växande karaktär.
Att han tog sig samman och åkte till Venedig och att han sedan bestämmer sig för att stanna tror jag överraskade honom själv lika mycket som det överraskade oss läsare. Mann skriver (...) gripen av denna känsla som sålunda redan existerade i konkret form rannsakade han sin allvarliga och tröta hjärna för att utröna om en syslolös flanör på nytt skulle gripas av den stora etuasiasmen och extasen och uppleva ett känslans senkommna äventyr.
Detta är en av Aschenbachs alla tankar innan han har anlänt till Venedig. Man märker även här att han på något sätt vill göra lite revolt mot sig själv och mot sitt liv i slentrian.
Jag tror att det var Fredrik som analyserade stycket som gondol färden, jag håller med honom till viss del men tycker att det är en del saker som blir bort glömda. När Aschenbach först sätter sig i gondolen och ser på goldoljären får man en känsla av att han blir lite uppskrämd och ängslig av gondoljärens skarpa och nästan aggresiva ansiktsdrag. "Mannen hade ett obehagligt, nästan brutalt utseende; han var klädd som en sjöman med ett gult skärp om livet och med en sprucken halmhatt, vars flätor höll på att falla isär, käckt på sne. Ansikstypen med det krusiga ljusa mustachena under den korta uppnäsan verkade inte alls italiensk. Trots att han med sin i själva verket spensliga kroppsbyggnad tycktes föga lämpad för detta yrke förde han åran med stor kraft och isatte för varje årtag hela sin kroppsstyrka. Ett par gånger drog han av ansträgningen tillbaka läpparna och blottade de vita tänderna (...)"
Allt eftersom tiden går och Aschenbach får chans att reflektera över den märkliga mannen tycks hans rädsla över ovetenskapen om mannen och vart han blir förd att försvinna och istället bli ersatt av någon slags beundran. Det är som om hans självförtroende växer och att han nu börjar slappna av och njuta av tillvaron. I det där stycket tycker jag att denne käraktär växer väldigt mycket och man får en mer inblick i hans känsloliv. Trots att beskrivningarna i boken tidigare har varit väldigt detaljerade om hans utseende och tankar ansera jag ändå att efter det här stycker så förstår man sig mer på Gustav Aschenbach och vad han är för någon person - egentligen!
Arrivederci..
/Linn
