tredje och sista, tack&hej!

Susanne kliver in i rummet lite smått rosenröd i ansiktet, ganska blöt i håret men med ett underbart leende på läpparna. Hon tackar oss för att få vara här och vi tackar henne för att hon vill. Precis som med alla människor man i livet möter så förändras allt hos individen ju mer kunskap man får om dess personlighet. Inte undantaget Susanne Axmacher, hennes varma och trevliga person förstärkte inte bara mitt intryck av henne utan faktiskt hela mitt intryck av hennes bok också. Att få se människan bakom orden, att få lyssna till hennes röst som en gång formade de långa och betydelsefulla meningarna som fyller bokens sidor ger en inblick och förståelse för verket djupare än man tror.

Precis som Felicia före mig skrev så är de alltid en risk med att träffa en för författare till en bok man precis läst. Vilket jag personligen fick uppleva under bok och biblioteksmässan i ettan där jag träffade Åsa Linderborg, författare till boken Mig äger ingen som vi precis då hade läst. När jag läste boken tyckte jag att den var helt okej, men sen när jag träffade Linderborg och blev bemött på ett otrevligt sätt kunde jag inte hjälpa att jag på en gång tyckte att hennes bok var jätte dålig. Tänk vad ett litet möte på bara två minuter kan förändra! Mötet med Axmacher liknade inte överhuvudtaget mötet med Linderborg, utan den här gången blev jag bara positivt överraskad och de kändes som en väldigt givande diskussion vi förde i den lilla bokcirkelsgruppen (eller vad man nu ska kalla det för).
Susanne förvånade nog oss alla när hon berättade att Markus och Lotta (huvudpersonens storasyskon) var hennes favorit karaktärer i boken, trots att dom båda är så "elaka". Hon berättade också för oss att förlagen ofta har märkt det att när debutanter skriver så hamnar ofta deras huvudperson lite bakom och storyn blir inte riktigt så fokuserad på bara huvudpersonen utan som i detta fallet så får många fler karaktärer komma i fokus och bli uppmärksammade. Detta väckte någon fascination hos mig så jag gick tillbaka i boken och undersökte detta, vilket roligt nog stämde. Clara är inte i centrum hela tiden trots att hon kanske är bokens zenit, detta var dock inte något som jag tänkte på när jag läste boken men som jag nu tycker är väldigt roligt att ha kunskap om vilket förhoppningsvis gör att jag i framtiden kommer att kunna se detta även i annan litteratur.
Författarskapet skildrade Axmacher mycket väl för oss, hon berättade om både baksidan med det, men också om hur roligt det kan vara. Hon beskrev hur det kändes att hela tiden bli refuserad och ratad, och om hur viktigt det är som författare att inte tappa hoppet! Att aldrig ge upp! Hon berättade om när hon själv skulle skriva slutet på boken och om hur svårt hon tyckte att det var, hon ville efter åtta år av skivande inte ha något mer med verket att göra. Samtidigt som hon tyckte att det var fantastiskt kul att få skildra barnens uppväxt och att få forma deras karaktärer med fria händer.
Axmacher förtäljde också en hemlighet om boken, hon berättade om de "egentliga" slutet som av förlaget raderades bort. Hon berättade om ytterligare en karaktär som skulle ha varit med men som också blev borttagen. Dessvärre tycker jag att de är mycket tråkigt att dessa delar blev bort valda eftersom att de lät väldigt spännande och interesanta när Susanne berättade om dem. De lät också som att dessa delar skulle ha uppmärksammat temat KRIG lite mer, inte bara kriget som kan försegå mellan två individer utan kriget i olika länder och dess följder. Hon berättade även att slutet var tänkt att bli mycket mer dramatiskt och blodigt i jämförelse med vad det är nu vilket jag i högsta grad tycker är mycket tråkigt att de inte fick för bli, vem älskar inte dramatik liksom?

Mötet med Susanne Axmacher gav mig mycket, det gav mig en djupare förståelse för boken Näckrosbarnen men också en djupare förståelse för övrig litteratur . När Axmacher berättade om sitt jobb, sin "karriär" som författare och sitt liv i övrigt så inspirerade hon verkligen och hennes erfarenheter gav mig många svar på frågor jag länge grubblat på. Hennes liv visar verkligen att man kan om man vill vilket alltid eggar mig. Susanne Axmacher upplever jag som en riktig idol för alla samhällsmedvetna unga tjejer som vill engagera sig i världsfrågor och samtidigt förverkliga drömmen om att skriva skönlitteratur. Ge aldrig upp!

Linn blir som vanligt upprörd över bloggandet

Har nu suttit en mycket lång stund och filat på mitt blogginlägg, blev relativt nöjd men sen när ja skulle publicera de så började det självklart att krångla. Som bloggande alltid gör när det gäller mig. Styckindelningarna vill inte längre vara med, i alla fall inte alla. Visst att man fortfarande kan läsa och förstå texten men de ser inte lika fint ut och blir inte lika proffsigt. Upprörande! Och de värsta är att jag inte kan göra någonting åt det viket beror på min bristande kunskap. Hmm.... Datorkunnskap kanske inte vore så dumt ändå?! haha i alla fall inte för mig och min osäkra framtid som bloggare:D Hoppas min finfina analys är läslig ändå!

Pusskramkyss och hejdå från linn (trogen misslyckad bloggare)

slutet gott allting gott? (inlägg nr2)

Nu är den verkligen slut, eller är den det? Boken har etsats sig fast i mina tankat och i mitt sinne den finns fortfarande kvar trots att sidorna mellan pärmarna nu är slut. Efter allt bläddrande så finns det nu inga fler rader av ondska, självförnekelse eller omöjlig kärlek.
För det är precis det som jag tycker att den här boken handlar så mycket om, ondskan som frambringas av människors egoism. Inte den medvetna ondskan utan ondskan vi omedvetet bär med oss som en liten sköld för att försvara oss och för att hålla oss flytande, flytande över näckrosens rötter. Även den ständiga självförnekelsen, att alltid trycka problemen och traumatiska händelser under mattan och att inte låtsas om vad som egentligen har hänt eller hur man egentligen känner finns hela tiden mellan raderna som samtidigt så vackert speglar omöjlig kärlek och längtar efter riktig äkta och besvarad kärlek. Framför allt om hur en omöjlig kärlek kan finnas inom en familj. Hur mycket Clara och hennes syskon än verkar vilja älska varandra går det uppenbarligen inte så bra. Man känner hela tiden att något slags försök till kärlek som ligger och bubblar där under ytan men som är så omöjlig att släppa fram och acceptera.
Både självförnekelsen och den omöjliga kärleken speglar Axmacher på ett unikt och fascinerande sätt, inte bara genom Clara och hennes syskon utan även genom hennes passiva föräldrar som verkar leva i någon slags apati. Detta kanske för att självförnekelsen nu tagit över när begäret att slippa känna omöjlig kärlek blivit för stor?
Även Axmachers skickliga sätt att skildra dramatiken i en icke kronologisk ordning förstärker även det mitt intryck av självförnekelse. Allt detta tidshoppande är för mig ännu ett bevis på hur små karaktärerna verkligen känner sig, vilket författaren speglar med hjälp av detta knep oklanderligt bra.
På insidan av den främre pärmen är ett citat tryckt, detta citatet är också de sista raderna som avslutar boken. Citatet lyder:
"Så jag tänkte att jag kanske.
Säg det Clara.
Att jag skulle.
Bara säg det.
Men livet"

Det här citatet precis som jag skrev innan visar också de på en mycket stark självförnekelse men också ett mycket dåligt självförtroende hon huvudkaraktären Clara. När vi i skolan diskuterade bokens tema kom vi inte direkt fram till något konkret svar men för mig är det ganska enkelt och klart vilket jag i ovanstående resonemang försökt förtydliga. Jag upplever klart och tydligt utan något facit i hand att bokens tema är självförnekelse. Inte att ondskan är huvudtemat trots att det alltid ligger tillhands, inte heller kärlek. Inte den omöjliga kärleken, inte den gränslösa kärleken och inte heller den komplicerade kärleken. Kärlek och ondska för mig går ofta hand i hand, det precis som mycket annat är ofta varandras baksidor, och som jag skrev finns dessa två ingredienser i Näckrosbarnens fantastiska recept men för mig är det inte de viktigaste eller mest centrala.
Vilket där med då betyder att min uppfattning om boken inte riktigt stämmer överrens med mina klasskamrater Sandra och Felicias. Vilket jag tycker är bra, vi är olika som människor och skapar oss därför självklart olika uppfattning. En bok som uppfattas på samma sätt av alla läsare tycker jag inte alls kan mäta sig med ett mästervärk som Näckrosbarnen som låter människor skapa sig en egen bild och en möjlighet att sväva ut och tänka själv.
Precis som Sandra före mig har skrivit så har Axmacher själv sagt att ett av hennes budskap i boken var krig. Krig i olika länder men också i människors innersta krets. Detta håller även jag med om! Kriget Clara har med sig själv och kriget hon utkämpar med sina syskon får man tydligt bevittna sida upp och sida ner.  Just likt temat är även budskapet i boken ganska unikt och originellt vilket gör att nytänkande och innovativa tankar börjar röra sig inuti min författar hjärna. Axmacher inspirerar verkligen genom sitt debutantverk. Inte konstigt att det tog henne hela åtta år att färdigställa denna gourmetmiddag för bokälskare.

"Där står nu Lotta överst på klippan. Hon ser ut över sjön och kliar på ett myggbett på vaden med ena foten. Hennes ben är muskulösa och bruna och solen faller rakt på henne. Hon är en vacker staty, och hon är medveten om det när hon vänder sig om och ser på mig. Clara, säger hon och vinkar till mig. Se om du kan göra om det här"

En starkt och känslomässig tvekamp mellan Clara och hennes äldre syster Lotta ligger här och dallrar i den sommarvarma luften. Av någon besynnerlig anledning är detta beteendet inget som med årens mognad växer bort, det förändras bara men det finns alltid där - bara i olika skepnader. Självförnekelsen hindrar karaktärerna att ta tag i sina problem och med tiden blir de fruktansvärt tabubelagda och förnekelsen eskalerar. Detta precis som alla destruktiva beteenden blir även i familjen Lanckens fall en negativ spiral nästintill omöjlig att slita sig i från. Precis som om man trasslat in benen i näckrosrötter...
Slutet gott allting gott?
Claras krig som hon under hela den livstiden vi får följa henne utkämpar resulterar i att hon beväpnar sig, hon bekämpar sin självförnekelse så gott en människa kan. Hon försöker lära sig att älska och känna kärlek på riktigt men framför allt så beväpnar hon sig med ett gott självförtroende.

"Och när han tryckte ner mig mot sitt bröst skrattade jag upp mot stentaket högt ovanför oss. Det känns inte längre, säger jag. Det känns äntligen inte längre"

I mina ögon vann Clara sitt krig. Ett krig viktigare än alla andra. Ett krig om att överleva psykisk ohälsa, ett krig om att få hjärtat att fortsätta slå och ett krig om att vinna tillbaka det viktigaste man har - sig själv!

Inlägg nr1 - Linn Landin

Titel och omslag:
Titeln "Näckrosbarnen" fångade min uppmärksamhet direkt. Den är mystisk fast på samma gång så självklar. Den är mystisk innan boken är läst och självklar när man redan tagit sig igenom första halvan. Jag tycker att den här titeln passar utmärkt till den här boken, den speglar bokens mystik samtidigt som den härbergerar många frågor. Även omslaget på boken fångade mig omedelbart. Den är mycket visuelt vacker med sina många färger samtidigt som den på något sätt är väldigt mörk och inger ett oerhört djup. Precis som titeln är omslaget ganska gåtfullt och fantastiskt vackert. Jag känner absolut ingen negativ kritik mot varken titeln eller omslaget och de är inte många böcker som hållen den standarden!
Clara är en lillasyster, en lillasyster som många andra. Hon blir mycket retad av sina äldre syskon och glöms ofta bort i familjelivet. Om man nu kan säga att familjen Lancken har något sådant? Familjen Lancken består av; Mamma - en ganska mystisk och lite neurotisk person, pappa – en relativt lugn person som håller sig mycket i bakgrunden och så förstås de tre barnen. Storasyskonen Markus och Lotta som hela tiden är i luven på varandra, men när det gäller lilla syster Clara går dem alltid ihop och bildar en stark och kraftfull duo för att motarbeta Clara på de mest effektiva och fruktansvärda sätten. 

Många "incidenter" som förekommer innom familjen Lanckens stängda dörrar glöms fort bort eller ignoreras direkt. Precic som Sandra före mig tog upp var när Lotta högg sin syster med en gaffel i handen. Detta utan större uppmärksamhet från resten av familjen. De här stycket i boken är mycket målande och starkt. Budskapet blir här mycket tydigt och kontexten blir väldigt klar. På många andra ställen i boken upplever jag det precis tvärt om, att allt är ganska rörig och luddig. Inte alls så här övertydlig som i "gaffel-stycket". 

Boken är i särklass en mycket enastående och speciell bok. Precis som mina kamrater före mig har sagt så är boken skriven i en ganska annurlunda och uppseende väckande stil. Man tar sig fram i boken genom många av karaktärernas ögen men också från någon slags "allvetande högre makts". Som sagt upplever jag det ganska rörigt men kanske är det också det som gör boken så interesangt? För den är inte som någon annan jag tidigare läst. Inte heller påminner den om någon. Sandra skrev att hon kände någon slags koppling till Pojken som kallades Det men trots att jag har läst den kan ja inte säga att jag känner igen mig, inte det minsta faktiskt. Dock tror jag att många av oss kan känna igen oss i boken med vår egen livshistoria trots att den inte är nedskriven.

Rom och i familjen Lanckens sommarstuga är bara två av alla de platser vi får följa karaktärerna, vi följer dem genom en ganska traumatisk tid med mycket hemligheter och tabu. Människor lika djupa som näckrosensrötter försöker vi oss på att förstå och ett brinnande intresse för att fortsatta ner i sjön bygger Axmacher upp med sina fantastiskt målande beskrivningar och interesangta skrivarsätt. 

Även tidshopp i texten använder Axmacher som ett krep för att trollbinda oss vid boken. Hon sprider ut ledtrådar och hoppar mellan de olika karaktärernas minnen. Trots förvirringen i detta blir effekten mycket kraftfull och genomträngande. JAG VILL FORTSATTA LÄSA OCH FÅ SVAR PÅ MINA FRÅGOR!

"Lottas ansikte var blekt och hon var svart under ögonen. Hon hade nästan inte ätit någonting på två veckor. Hon hade inte sovit heller. Jag kunde höra henne krafa på väggen som skiljde våra rum åt på nätterna. Hon kunde krafsa på väggen i timmar, som om hon ville gräva sig igenom den."

Här upplever man tydligt den fängslande dramatiken och det intensiva och målande språket väldigt tydligt. Även den mystiska och lite tryckta stämningen framkommer väl. 
Hittills tycker jag att boken har varit fantastiskt bra och det ska bli roligt att fortsatta läsa...

Fjärde och sista inlägget - Linn Landin tycker till:

När jag nu sitter här med min kaffekopp i handen och har för sista gången slagit ihop pärmarna till denna besynnerliga bok så slår det mig att även fast orden på sidorna nu är slut så cirkulerar dem fortfarande i mitt huvud. Att Aschenbach skulle dö i Venedig tror ja egentligen att vi alla redan hade räknat ut men att det stycket skulle vara så fängslande och färgstarkt förvånade i alla fall mig. Vi som nu har följt Gustav Aschenbech i den sista delen av hans liv har inte bara fått följa med på en resa till Venedig utan och på en resa till självbelåtenhet, lycka och trygghet. Aschenbach var i början av boken en ganska neurotisk och disträ person som var svår att ta till sig och förstå sig på, men under tidens gång och efter varje sidas slut så har denne mystiska man utvecklats och visat sidor man aldrig först hade kunnat ana om. .

Precis som Olivia skrev före mig så diskuterade vi boken i skolan för några dagar sedan, vi hade som hon skrev ganska svårt att hitta något riktigt bra tema. Förslagen från gruppen löd olika men till slut enades vi om Alicias förslag – flykt! Men även rädsla, flykten från sitt rätta jag och rädslan att bli upptäckt, att synas och att få stå till svars för sitt inre och sin egentliga personlighet. Olivia skriver också ”(...)jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt”. Det vet jag dock inte om jag riktigt kan hålla med om, förvisso hittar Aschenbach en trygghet och en stabilitet inom sig men jag tror att om han hade varit yngre och inte hade dött så hade han ändå varit tvungen att resa tillbaka hem från sin ”fantasivärld” och då hade han trots allt varit tvungen att ta tag i sig själv även om det hade varit en jobbig utmaningen så hade han varit tvungen för att finna äkta lycka. Jag tror att man i själva verket inte kan uppleva riktig och helhjärtad lycka med problem under mattan och lik i garderoben. Trots att Aschenbach personlighet växte så ser jag honom ändå som en ganska svag individ som tar till flykt för att det känns som en genväg.

Jag har frågat mig själv många gången när jag har läst sida upp och sida ner vad Mann egentligen vill förmedla med alla sina luriga ord och formuleringar. Uppriktigt sagt vet jag faktiskt inte, jag tror att många med mig har relativt svårt att känna samhörighet med en pedofil som huvudpersonen faktiskt är, ändå lyckas Mann locka fram någon slags empati till den gamla Gustav Aschenbach. Hur konstigt (och skrämmande) det än låter så känns de ibland när man läser som att man förstår och känner inlevelse med den udda mannen. Ingen vill väl egentligen känna deltagande med en pedofil? Utan tvivel upplever jag att Manns skickliga skrivarförmåga ibland får den känslan att skymta förbi, även om det bara är en skymt då och då så förekommer den trots allt.

Att fråga sig vad man själv har fått ut av verket känns nästan som en lika svår och invecklad fråga. Boken som jag tidigare skrev har jag haft en del problem att känna betydelsefull och underhållande, visst har det hänt men tillfällena har varit sällsynta. Jag uppskattar dock att vi får läsa lite andra böcker i svenskan som man kanske inte skulle ha valt att läsa privat. Även om innehållet kanske inte alltid har känts så relevant så känns det i alla fall som att jag har lärt mig mycket nya ord och fått kunskapen om mig själv att jag minsann fixat att ta mig igenom en svår bok av den här sorten.

När man som jag inte har läst speciellt mycket annan litteratur av den här sorten och fram för allt inte böcker skrivna före 1912 så är det mycket svårt att se om det finns någon intertextualitet, dock är det här verket så enormt specifikt vilket gör att jag tror att Döden i Venedig inte hänvisat till något annat verk och jag tror inte att något annat verk skriven senare hänvisat tillbaka på Döden i Venedig heller.


Nu när boken är utläst och den röda tråden äntligen har knutits ihop känns det skönt att med en viss lättnad lämna Gustav Aschenbach i sin grav, där han vilar med slutna ögon som spelar upp hur Tadzio vackert springer på stranden med sin graciösa kropp.


Är Gustav Aschanbach egentligen Thomas Mann?

Thomas Mann - vem var han?
Thomas Mann blev 80 år gammal, han föddes i Tyskland i staden Lübeck. Det fanns fem syskon i familjen Mann, tre pojkar och två flickor. Thomas och hans yngre bror Heinrich valde att följa i sin faders fotspår och blev båda författare. Familjen Mann levde i societet och överklass, man hade det bra och Mann själv har uttalat sig om att hans barndom var mycket lycklig. Det var senare som det sägs att problemen i familjen kom. Rivalitet mellan bröderna växte fram och de båda kritiserade varandras litterära verk, inte minst Thomas som ska ha kallat sin brors bok Jakten på kärleken för ”långtråkig skamlöshet”.

När man har läst lite om Thomas Manns liv upplever jag att man vid tidpunkten när han och hans bror tappar en del av sin ”broderliga kontakt” och en slags osämja skapas märken en slags skillnad i hans fortsatta liv. Det känns nu som att motgångarnas börjar strömma mot Mann och som att han börjar leva ett ganska tragiskt liv.

1891 dör Manns far i cancer.
1903 skapas en konflikt mellan Mann och hans yngre bror.
1912 fick Manns fru Katharina ”Katia” Pringsheim diagnosen tbc (tuberkulos).
1914 Första världskriget startar.

Samma år som hans älskade fru diagnostiserades med tbc och rekommenderades att flytta till ett sanatorium (som hon senare gjorde), kom Mann ut med novellen Döden i Venedig. Jag har i mina tidigare analyser av verket kritiserat den relativt negativa stämningen i boken, men om man nu tänker på omständigheterna så kanske det inte är så konstigt i alla fall.

Var Mann homosexuell och avspeglade sig själv i sina böcker på grund av rädslan att komma ut? Använde han kanske skrivandet som en slags terapi där han oskyldigt kunde leva ut sina verkliga fantasier?

Gustaf Aschanbach, huvud personen i
Döden i Venedig visar sig vara en man med ganska speciell sexuell läggning, han är både homosexuell och pedofil. Två av dåtidens värsta mardrömmar (dock är pedofili det fortfarande, jag menar att acceptansen mot homosexuella har förbättrats betydligt). När man läser om Manns liv framkommer det på vissa ställen att han visat dragningar åt det homosexuella hållet, bland annat ska han ha skrivit brev till sin bror Heinrich om en gemensam manlig bekant. Han ska även ha skrivit om homosexualitet i sina dagböcker. Om Mann var homosexuell eller inte finns inga andra belägg för än breven, denna läggning var heller aldrig något han ägnade sig åt (förutom möjligtvis i sin fantasi).

Jag får ibland uppfattningen när jag läser boken att de båda karaktärerna, Gustaf Aschanbach och den unge Tadzio speglar Mann själv. Tadzio är en ung vacker pojke alltid vaktad av ”överklass kvinnor” (precis som han själv måste varit). Pojken sänder ut en slags självsäkerhet som jag får uppfattningen av även tillhörde en ung Thomas Mann en gång i tiden. Den äldre karaktären Gustaf Aschanbach tror jag är en ganska bra spegling av hur Mann var när han skrev boken, visserligen var han inte lika gammal men efter ett sånt slitsamt liv jag ändå tycker att Mann har haft kanske man kan tro att han vid sin ringa ålder ändå kände sig ganska gammal och sliten på insidan. Aschanbach är en man som hela sitt liv levt ”någon annans liv” han verkar aldrig riktigt trivts i sig själv och hans liv har varit ganska disträ och fyllt av tristess. Om Mann nu var homosexuell men aldrig levde ut det i praktiken kan man anta att även han kanske inte alltid har levt de liv han själv skulle vilja utan varit fången i ”någon annans liv”, precis som Aschanbach. Ju längre man läser tycker jag att dessa karaktärsdrag klarnar och att man ser någon form av längtan att uttrycka instängda känslor från författaren.

Mann är en ganska tidstypisk författare, han speglar mycket av samhällsproblemen i sin tid. Realismen tycker jag är mycket framträdande och man märker tydligt att Mann inte vill ”för sköna” verkligheten. Naturalistiska drag syns också de i texten, socialt engagemang och vetskapen om omvärlden finns hela tiden med under ytan.

Dessvärre har jag inte läs speciellt mycket annan litteratur påminnande om denna och har därför ganska svårt att jämföra kontexten och kunna ha en åsikt om den är bra eller dålig. Döden i Venedig växer i mina ögon efter varje sida jag läser och jag har faktiskt nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) börjat uppskatta boken. Jag gillar att även fast beskrivningarna i många avseenden är helt kompletta så märker man efter ett tag att mycket ändå lämnas mellan raderna åt fantasin.

Thomas Mann är nog trots allt en lite mer intressant författare än vad man kan tro vid första anblicken!

 /Linn Landin Johansson ♥

 

Källor för informationen om Thomas Manns liv:

www.wikipedia.org/
www.NE.se
www.sr.se
www.kirjasto.sci.fi/tmann.htm

 

 


Gustav Aschenbach, en växande karaktär.

Precis som mina begåvade klasskamrater före mig har reflekterat över så är Gustav Aschenbach en ganska underlig person. Större delen av sitt liv har Aschenbach spenderat ensam och grubblande. Hela hans tillvaror verkar vara fylld av spekulationer, reflektioner och andra ganska irrelevanta iaktagelser. Gustav ser kanske på ytan lätt deprimerad och misslyckad ut, han har redan från start blivit placerad i "överklass facket" och har kanske egentligen aldrig heller haft så stora möjligheter att förandra det - om ens vilja till de finns eller har funnits framkommer inte. Dock tycker jag att man tydligt märker att det bubblar av någon slags instängd energi inuti den nu relativt gamle mannen som för första gången på många gråa år gör något rebeliskt och spännande för sin egen skull.
 Att han tog sig samman och åkte till Venedig och att han sedan bestämmer sig för att stanna tror jag överraskade honom själv lika mycket som det överraskade oss läsare. Mann skriver (...) gripen av denna känsla som sålunda redan existerade i konkret form rannsakade han sin allvarliga och tröta hjärna för att utröna om en syslolös flanör på nytt skulle gripas av den stora etuasiasmen och extasen och uppleva ett känslans senkommna äventyr.
Detta är en av Aschenbachs alla tankar innan han har anlänt till Venedig. Man märker även här att han på något sätt vill göra lite revolt mot sig själv och mot sitt liv i slentrian.

Jag tror att det var Fredrik som analyserade stycket som gondol färden, jag håller med honom till viss del men tycker att det är en del saker som blir bort glömda. När Aschenbach först sätter sig i gondolen och ser på goldoljären får man en känsla av att han blir lite uppskrämd och ängslig av gondoljärens skarpa och nästan aggresiva ansiktsdrag. "Mannen hade ett obehagligt, nästan brutalt utseende; han var klädd som en sjöman med ett gult skärp om livet och med en sprucken halmhatt, vars flätor höll på att falla isär, käckt på sne. Ansikstypen med det krusiga ljusa mustachena under den korta uppnäsan verkade inte alls italiensk. Trots att han med sin i själva verket spensliga kroppsbyggnad tycktes föga lämpad för detta yrke förde han åran med stor kraft och isatte för varje årtag hela sin kroppsstyrka. Ett par gånger drog han av ansträgningen tillbaka läpparna och blottade de vita tänderna (...)"  
Allt eftersom tiden går och Aschenbach får chans att reflektera över den märkliga mannen tycks hans rädsla över ovetenskapen om mannen och vart han blir förd att försvinna och istället bli ersatt av någon slags beundran. Det är som om hans självförtroende växer och att han nu börjar slappna av och njuta av tillvaron.  I det där stycket tycker jag att denne käraktär växer väldigt mycket och man får en mer inblick i hans känsloliv. Trots att beskrivningarna i boken tidigare har varit väldigt detaljerade om hans utseende och tankar ansera jag ändå att efter det här stycker så förstår man sig mer på Gustav Aschenbach och vad han är för någon person - egentligen!

Arrivederci..  Det är inte svårt att se varför Gustav Aschenbach verkar tvivas i det mycke vackra Venedig.

/Linn

Gustav Aschenbach, vem är han och vad vill han förmedla?

"Han bävade för sommaren på landet då han bodde ensam i det lilla huset med ett hembiträde som lagade hans mat och en betjänt som serverade den, bävade för den välbekanta synen av bergstoppar och bergväggar som även detta år skulle bli vittne till hans otillfredsställdhet och oföretagsamhet"
Detta är en av alla de långa beskrivningarna av Herr.Aschenbach som Mann ger oss. Jag tycker att man kan se tydliga karaktärs drag på bara det här korta stycket. Aschenbach är en ganska förmögen man (med tanke på hembiträdet, betjänten och att han ska tillbringa sommaren på landet) Man har dock inte riktigt fått reda på vilket år boken utspelar sig men jag hävdar ändå att om man har dessa typer av tjänstefolk anses man välbärgad (oavsett vilket år det är)

Aschenbach verkar vara en person som känner sig uppenbarligt otillfredsställd och oföretagsam, eftersom han inte heller verkar vilja göra något åt detta uppfattar jag honom som ganska deprimerad och bedrövad. Hela boken har någonslags negativ klang över sig och ord som:
trist, förfärlig, ful, avtrubbad, hänsynslös, sysslolös & vemod används frekvent i texten, detta gör att en ganska obehaglig och grå stämnings skapas, jag antar också att det är Manns syfte med dessa ordval.
Precis som mina klasskompisar före mig har skrivit så är texten i boken ganska svårläst och det är mycket ansträngande att läsa den, koncentration till 100% är ett måste. Beskrivningarna är långa, punkterna är få och orden är komplicerade - men eftersom övning ger fördighet så det är bara att kämpa vidare!

Vilket berättarperspektivet i boken är har jag fortfarande lite svårt att bestämma mig över, ibland känns det som att författaren är allvetande "spelar gud". Men ibland känns det som att det är Gustav Aschenbach som pratar som sig själv i tredje-person. Det är som om det vore någon slags självförnekelse. Han känner sig ensam och misslyckad men kan inte riktigt acceptera denna känsla så förnekar den genom att prata om sig själv som om han inte känner personen i fråga.
"Han stog vid förmasten och letade efter land"
Det känns som en utmaning att ta sig an Venedig sa plötsligt Linn Landin med ett visst darr på rösten.

RSS 2.0