mannebog

Gustav von Aschenbachs äventyr har slutligen kommit till ända. Att ha fått följa med på resan har ändå på något sätt varit givande, även om det inte var något jag kunde tro när jag för första gången la min blick på den tunna lilla boken. Slutet var onekligen abrupt, men det var också ett slut som kanske egentligen borde ha varit väntat. Det kunde knappast sluta på något annat sätt inser jag nu när jag tänker efter.

Gustav von Aschenbachs utveckling genom boken har egentligen varit väldigt omfattande, och det är pga det han kommit att bli under sin vistelse som han inte kan släppa taget om. Hans förnuft säger till honom att han borde släppa taget och resa hem från epidemin, men andra krafter håller honom kvar. Kärleken övervinner sannerligen allt. Men frågan jag berört i tidigare inlägg kvarstår. Är han verkligen kär i Tadzio? Jag anser att man inte kan vara kär i någon utan att känna personens insida. Möjligen är han kär i Tadzios utseende, vilket egentligen inte kan klassas som kärlek. Men enligt Aschenbach har Tadzio ett utseende vars perfektion tjänar inga gränser. Som jag tidigare belyst så har jag hela tiden haft svårt att se någon obesvarad kärlek, eftersom jag tycker det snarare handlar om en besatthet av Tadzios skönhet. Jag står därmed fast vid föreställningen om att Tadzio är konstverket som betraktas av Aschenbachs konstärliga öga. Istället för att ha det, enligt mig, tunnare synsätt innebärande att Aschenbach kort och gott är en pedofil, väljer jag alltså att granska det hela med en lite mer filosofisk åskådning.

En åskådning som tar mig tillbaka till det jag skrev i förra inlägget om förhållandet mellan de grekiska gudarna, Apollon och Dionysus. I konstnärssammanhang brukar man tala om apolloniska och dionysiska konstnärer. Vilken av de två grupperna tillhör Aschenbach? I bokens början är Aschenbach, Apollon, ordningens gud, men blir bara mer och mer lik Dionysus, kaosets gud. Gamla ideal upplöses och nya tar dess plats. Att Aschenbach genomgår en stor förändring är onekligen sanning - Dionysus är trots allt Apollons motsats. Men alla lockas av frestelser och det svåra är att balansera apollonisk med dionysisk. Hans apolloniska sida ber honom att ta sitt förnuft till fånga och resa hem och bort från epidemin, men han hör inte. Hans dionysiska sida har stort inflytande på honom i form av den vackra pojke som tvingar honom att stanna. Aschenbach klarar alltså inte att balansera den apolloniska sidan med den dionysiska vilket slutligen också leder till hans död.

Jag skulle säga att boken bygger på Nietzsches föreställning om apolloniska och dionysiska ideal, men den tematiska delen återstår. Vilket är temat? Finns det fler än ett? Att sätta ett tema som täcker hela boken har varit problematiskt. Alice pratade en del om ”flykt” som tema, men jag är inte helt nöjd med det. Slutet präglas till exempel inte av någon flykt. Aschenbachs gamla förnuftiga jag skulle rest bort från epidemin men nånting nytt i honom håller honom kvar. Han börjar ta risker nu, risker som hans gamla jag aldrig skulle ta. Han flyr inte, han lever livet. Det dionysiska inom honom har tagit över helt.

Temat skulle kunna vara något i form med ”Inre strid”, då Aschenbach slits mellan kunskapen och passionen. Att balansera de båda klarar inte Aschenbach och låter sig uppslukas av passionen vilket resulterar i hans undergång. Dock tror jag att det är svårt att sätta ett tema som verkligen täcker hela boken. Förmodligen krävs det fler än ett.

Vad beträffar budskapet är jag om möjligt ännu mer tveksam. Samtidigt ställer jag mig frågan om det verkligen måste finnas ett speciellt budskap? Visst vill författaren säga något med boken, men jag tycker inte att det måste vara något alltför märkvärdigt. Thomas Mann har på ett intressant sätt skildrat en av Nietzsches idéer. På ytan handlar berättelsen om en gammal man som förälskar sig i en alltför ung pojke. En sådan handling känns lite väl tunn och jag dyker ner för att finna tanken bakom boken som nånstans måste finnas. Jag hamnar på ett förvånansvärt komplext filosofiskt plan som plötsligt gör boken mycket mer intressant. Thomas Mann visar med sin bok vilken oerhörd makt passionen kan ha över människan. Även en så klok och förnuftig man som Gustav von Aschenbach kan dras ner i djupet, så man måste vara försiktig. Är det kanske ett budskap Thomas Mann ville förmedla med sin bok? Om sådant är fallet så kan vi väl ha nytta av detta även idag?

/D

Thomas Mann avslöjar aldrig det exakta årtalet för när boken utspelas, men redan efter några få rader nämns att handlingen tar vid någonstans under 1900-talet. Det kan visserligen tänkas att det lika gärna kunde ha varit under 90-talet som 20-talet, dock får jag intrycket av att det snarare är det senare av alternativen.

Boken har sannerligen blivit mycket intressant. Handlingen är som bekant ganska speciell. En berömd, respektabel gammal författare blir attraherad av en 14-årig pojke. En sådan ”bisarr” handling ger upphov till frågor kring varför författaren ville skriva om detta. Vem var författaren bakom den här idén? Varifrån kom idén att skriva om detta? Misstankar om en eventuell koppling mellan författaren och huvudkaraktären uppkommer direkt. Var Thomas Mann kanske homosexuell eller bisexuell, förbjuden av samhället att leva ut sin läggning? Boken utgavs ju så tidigt som 1912, under en tid då homosexualitet var långt mycket mer tabu än vad det är idag. Idag brukar det i regel inte vara några större problem att komma ut som homosexuell. Skillnad var det under denna tid - Homosexualitet accepterades inte över huvud taget. Levde författaren ut sin tabubelagda läggning i en bok?

Det finns dock goda skäl att tro att han faktiskt kunde vara attraherad av individer av sitt eget kön. Hans fru berättade under ett tillfälle att historien delvis är sann och att det fanns en pojke vars utseende fängslade Thomas Mann under deras vistelse i Venedig året innan boken publicerades. Om boken publicerades 1912 och deras vistelse i Venedig var året innan, utspelar sig alltså boken just under 1911. Vad hände i samhället under denna tid? Balkankrigen skulle inte slå av stapeln förrän året därpå, men oroligt i de inblandade områdena var det redan då. Venedig hörde dock inte till dessa. Allt för mycket hände nog inte under denna tid. Jag skulle tro att historien utspelar sig i lugnet innan stormen. Både första och andra världskriget var inte långt borta.

Boken präglas givetvis av realism men också utav naturalism och symbolism. Naturalismen kan vi se i form utav den öppenhet och ödmjukhet som visas för tabubelagda saker som homosexualitet, för att inte säga pedofili. Samhället granskas och inget är för fult eller för tabu. Man visar hur samhället verkligen ser ut helt enkelt.
Symbolismen som särskilt genomsyrar en särskild del av boken visar sig tydligt och går inte missa. Symbolspråket är omfattande med en lång rad metaforer med temat grekisk mytologi. Detta tar oss in på det filosofiska och litterära begreppet apollonisk och dionysisk. Aschenbach liknar sig nämligen vid den grekiska guden Apollon som står för ljus, musik och poesi. Apollon och Dionysus är varandras motsatser då Dionysus är vinets, extasens och berusningens gud.

”Och medan han förut varit van att genast omsätta i arbete varje rekreation som sömnen, maten eller naturen skänkte så lät han nu i stolt slöseri all den dagliga krafttillströmningen av sol, sysslolöshet och havsluft uppgå i känsla och berusning”

Här förändras hans strikta apolloniska livsstil till en kaotisk och mer spontan dionysisk livsstil som egentligen inte är ett ideal. Den genomgående förändring som sker i Aschenbach beror givetvis på den unge pojken som fascinerar honom så mycket.

”Gossen stod alldeles intill Aschenbach, för första gången så nära att denne kunde uppfatta och iaktta även hans rent mänskliga detaljer och inte bara ett konstverk på avstånd.”

Det som Aschenbach verkligen finner så attraktivt hos Tadzio är just hans perfektion. Hur naturen lyckats skapa honom så perfekt. Själv har han alltid varit väldigt kritisk till sina egna verk och har aldrig blivit riktigt nöjd med något han gjort. Inte som med denna pojke som han finner helt fulländad. Som konstnär känner han ett otroligt lugn av att se ett så perfekt konstverk. För det är just ett konstverk han verkar se Tadzio som. Han har aldrig skådat något lika fulländat och perfekt konstverk, och det är just det jag tror han finner så tillfredsställande.

”Vilken behärskning, vilken precision i denna spänstiga, ungdomligt fulländade kropp! Men den hemlighetsfulla stränga och rena vilja som hade skapat detta gudomliga konstverk – var den inte välbekant och förtrogen för honom, konstnären? Var den inte verksam även hos honom när han, fylld av behärskad lidelse, ur språkets tunga marmor frigjorde den ädla form som hade levat i hans fantasi och uppställde den för människan som en förebild och spegel för andlig skönhet?”

Är Aschenbach kär i Tadzio eller älskar han honom som konstnären älskar konstverket?

Jag har nu läst hälften av denna relativt korta bok. Jag minns att de första sidorna, själva inledningen, hade för mig varit tämligen kryptiska. Jag vet inte om det berodde på ett lågt intresse för att hänga med i handlingen, eller om de första tiotal sidorna helt enkelt var tunga att läsa. Det jag i alla fall vet är att det nu blivit mycket lättare att hänga med i Gustav Aschenbachs berättelse. I inledningen fick vi följa med i hans mycket omfattande tankegångar för att få oss en bild utav hur komplex denne man faktiskt är. Jag misstänker att Thomas Mann ville med det tunga språket få läsaren att bättre förstå att denne Gustav Aschenbach är en mycket intellektuell och komplicerad man som använder sig utav ett lika komplicerat språk. Om man nästan har svårt att hänga med i hans formuleringar så får man lätt intrycket av att han är bildad. Bara en lite spekulation.

Hursomhelst så kan jag nu känna att jag faktiskt har kommit in i boken mycket bättre. Bokstäverna har slutat bilda obegripliga meningar och jag förstår det jag läser. Jag tror att denna förståelse uppkom i samband med Aschenbachs ankomst i Venedig. Alltså i samband med att själva handlingen hade kommit igång. Tidigare hade han ju mest svamlat om massa oviktigt. En hel del trams, om jag får säga det själv.

Mina kära bloggkollegor och jag har ju tidigare klagat över att boken periodvis varit seg och författaren har många gånger varit lite väl generös med färg när han har målat upp huvudkaraktärens tankegångar. Jag håller med om att det kan bli lite väl mycket ibland, men jag tycker också som jag tidigare nämnt att just det här med att man inte förstår sig på alla Aschenbachs funderingar fyller en viss funktion. Jag förstår inte vad han menar och det hjälper mig att förstå att förstå att han är en väldigt bildad och komplex person. Så trots att man kan kalla mycket av det han säger för trams, så fyller det sin lilla funktion i sammanhanget.

Det här med den, enligt Aschenbach, vackra 14-åringen är ju en grej som sätter lite fart på boken.

Det var ingenting man var direkt förutspådde skulle hända, men det kan komma att bli int

ressant. Lite sjukt om inte annat. ”Achenbach satt bekvämt kvar i sin djupa fåtölj och njöt av det sköna han hade för ögonen”. Ordvalet är lite... läskigt?

Vidare kan jag bara säga att det känns som att Gustav von Aschenbach nu har börjat slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan därför inte hålla med Frida i det hon skriver om att vår huvudkaraktär skulle ha förlorat livsgnistan. Efter de femton första sidorna skulle jag kunna ha hållit med, men inte efter trettio. För mig känns det som att vinden håller på att vända och Aschenbachs liv är på väg mot det bättre.

/D

När min blick granskar bokens framsida kan jag bara glädjas åt att boken i alla fall inte är så tjock. Behöver jag säga att mitt allra första intryck av boken inte är något att hänga i julgranen?

Det är synd att man ska förkasta en bok vid första ögonkastet pga dess utseende och inte dess innehåll. ”Utsidan får en att komma, insidan får en att stanna”,  passar faktiskt också i boksammanhang. Hade det inte varit för att jag har som uppgift att läsa boken så hade jag tyvärr aldrig gett den en chans.

Men låt oss fokusera på det som verkligen är viktigt - innehållet. Vilket är mitt första intryck av själva texten? Tja, de första raderna är ganska svåra att ta till sig eftersom motivationen till att förstå inte riktigt finns. Boken lyckas inte väcka mitt intresse, men alltmedan jag läser börjar jag ändå få en liten uppfattning om vad det hela handlar om. Tyvärr är detta bara ännu en besvikelse. Vad ska jag skylla på? Att boken verkar tråkig och jobbig att sätta sig in i, eller att det helt enkelt inte är min typ av bok? Jag antar att det återstår att se. Boken har trots allt bara börjat...

Angående huvudkaraktärerna så verkar det bara finnas en och vi kan nog inte hoppas på så många fler – denne Gustav Aschenbach har nämligen aldrig haft en enda vän och någon familj syns heller inte till. Hans uppfostran till att bli den framstående konstnär han är innebar att det inte fanns rum för ett socialt liv. Hans liv är sådeles mycket ensamt, men är det något han lider av? Jag får intrycket av att han gillar det liv han har valt men att det ändå fattas någonting. Men är det en vän som fattas? Det verkar inte så, eftersom han istället pratar om att en resa skulle göra honom gott.

Han har alltid levt sitt liv på samma sätt och han har aldrig riktigt sökt sig till något annat. Han har bara sett världen ur sitt eget perspektiv eftersom han sällan varit i någon närmare kontakt med andra människor. Men det som faktiskt är lite spännande är hur han nu bryter sin gamla trend och reser ut i världen. Hur han kommer reagera i situationer som är främmande för honom kan komma att bli särskilt intressant. Men återigen, det återstår att se...

För övrigt är boken skriven i tredje-person likt så mycket annan litteratur. Inga konstigheter här inte.

/D