Döden i Venedig, del 4
När jag hade läst de sista sidorna av Döden i Venedig kom det fram ett spontant och högt "Oj!" från min mun. Aldrig hade jag kunnat ana det tragiska, men samtidigt verklighetstrogna slutet. Det var en stor besvikelse att Aschenbach dog så plötsligt utan att ha talat med Tadzio, men det var även det bästa alternativet att avsluta med. Annars hade inte titeln gjort någon nytta. Dessutom tyckte jag att den sista delen var den mest välskrivna, vackra och enkla att förstå.
När min grupp diskuterade temat fick vi tänka till lite extra men slutligen kom Alice fram till ett passande alternativ som även jag höll med om vilket är flykt. Bokens tema bygger på hur den ensamme mannen Aschenbach vill åka bort från den tråkiga, händelselösa vardagen och upptäcka den mer exotiska och romantiska staden Venedig. Men det handlar inte enbart om att han vill resa för nöjets och välbefinnandets skull, det ligger djupare än så. Det framstår tydligt hur han känner sig ensam och gammal och när han får se den unga, vackra Tadzio, blir han själv som ung igen. "För resten är vi inte äldre än vi känner oss" säger frisören då han tar hand om Aschenbach. Det fanns en sak som jag fann intressant och det var när Aschenbach strävade efter att känna sig, och uppföra sig ungdomligt och se yngre ut. Det om något är ett tydligt exempel på att vilja fly undan verkligheten, fast nu gynnade det honom på sätt och vis. När han reste till Venedig träffade han en äldre man på fartyget som dolde sin sanna ålder bakom smink, lösperuk och uppförande. Aschenbach fann den äldre mannen mycket provocerande och löjlig, men senare i boken blir Aschenbach själv som den äldre mannen.
Jag anser inte att det finns något tydligt budskap i boken, men det hindrar inte Thomas Mann från att ha en tanke bakom den. Boken skrevs vid den tid då homosexualitet sågs som en synd av samhället och man talade inte om det. Det finns en möjlighet att Thomas var en mästare på att nästan provocera och väcka
uppmärksamhet och att han ville skapa diskussioner och tankar hos folket. Han hade även en annan anledning och det var att få homosexualitet mer acceptabelt och vanligt. Det sägs att Thomas själv kanske var homosexuell, varför skulle han då inte ta chansen att yttra sig och få ut sina innersta känslor och tankar om sin egen läggning.
Min uppfattning är att Thomas Mann har hämtat lite inspiration från grekiska klassier och den grekiska mytologin. Bevisen på detta är inte bara de långa poesiliknande utdragen om Eros och Faidros utan även synen på den manliga kroppen. I det antika Grekland var synen på kvinnan väldigt låg och homosexualtitet ansågs väldigt normalt och var i högsta grad accepterat. De avbildade unga, vackra, grekiska män som statyer och de hade samma drag som Tadzio. Aschenbachs sätt att beskriva Tadzios utseende får mig att genast tänka på de grekiska statyerna. Alltså tror jag inte att Thomas Mann anspelar på något specifikt verk men han hämtade säkerligen många idéer och mycket nspiration från den grekiska mytologin och konsten.
Hur mycket har Döden i Venedig med nutiden att göra? Är det relevant? Det känns ganska relevant eftersom homosexualitet fortfarande inte är accepterat överallt. Men jag tror att många författare i nutid inspireras av boken då en kvinna skrev en barnbok som handlade om homosexualitet. Fast egentligen handlar boken om flykt och det finns många varianter av flykt idag, möjligtvis i lite andra versioner. Man kan fly från en läxa genom att ständigt koka upp nytt tevatten och aldrig ta tag i den som ett eget exempel. Vissa flyr genom missbruk av olika slag, men jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt.
Personligen finner jag inte boken relevant när det gäller min vardag, det känns lite för främmande. Men det är deffinitivt en bok jag kommer lägga på minnet eftersom den inte var lik någon annan berättelse jag mött i livet. Konstigt nog tyckte jag att slutet var bra. Det hade kännts så klyshigt och Disney-aktigt om det hade slutat lyckligt. Ibland känns sorgliga slut mer realistiska av någon anledning. Däremot hoppas jag att Aschenbach dog i frid och inte kände sig tyngd av sorg, för det hade varit hemskt.
Sammanfattningsvis var det en kulturrik berättelse med rika miljöbeskrivningar och detaljer som ibland kunde bli lite flummiga men oj så vackra. Döden i Venedig är en bok jag kommer lägga på minnet och jag vill avsluta blogginlägget med ett stycke som hänger ihop med Aschenbachs senare död.
"Men form och otvungenhet, Faidros, framkallar yrsel och begär, de lockar kanske den ädle till ett fruktansvärt känsloöverdåd som hans egen sköna stränghet fördömer som något infamt, något som leder till avgrunden. Oss diktare, säger jag, leder det till avgrunden, ty vi förmår inte höja oss till annat än utsvävningar. Och nu går jag, Faidros: stanna du här, och först när du inte ser mig längre må även du gå."
Olivia Kyllergård
När min grupp diskuterade temat fick vi tänka till lite extra men slutligen kom Alice fram till ett passande alternativ som även jag höll med om vilket är flykt. Bokens tema bygger på hur den ensamme mannen Aschenbach vill åka bort från den tråkiga, händelselösa vardagen och upptäcka den mer exotiska och romantiska staden Venedig. Men det handlar inte enbart om att han vill resa för nöjets och välbefinnandets skull, det ligger djupare än så. Det framstår tydligt hur han känner sig ensam och gammal och när han får se den unga, vackra Tadzio, blir han själv som ung igen. "För resten är vi inte äldre än vi känner oss" säger frisören då han tar hand om Aschenbach. Det fanns en sak som jag fann intressant och det var när Aschenbach strävade efter att känna sig, och uppföra sig ungdomligt och se yngre ut. Det om något är ett tydligt exempel på att vilja fly undan verkligheten, fast nu gynnade det honom på sätt och vis. När han reste till Venedig träffade han en äldre man på fartyget som dolde sin sanna ålder bakom smink, lösperuk och uppförande. Aschenbach fann den äldre mannen mycket provocerande och löjlig, men senare i boken blir Aschenbach själv som den äldre mannen.
Jag anser inte att det finns något tydligt budskap i boken, men det hindrar inte Thomas Mann från att ha en tanke bakom den. Boken skrevs vid den tid då homosexualitet sågs som en synd av samhället och man talade inte om det. Det finns en möjlighet att Thomas var en mästare på att nästan provocera och väcka
uppmärksamhet och att han ville skapa diskussioner och tankar hos folket. Han hade även en annan anledning och det var att få homosexualitet mer acceptabelt och vanligt. Det sägs att Thomas själv kanske var homosexuell, varför skulle han då inte ta chansen att yttra sig och få ut sina innersta känslor och tankar om sin egen läggning.
Min uppfattning är att Thomas Mann har hämtat lite inspiration från grekiska klassier och den grekiska mytologin. Bevisen på detta är inte bara de långa poesiliknande utdragen om Eros och Faidros utan även synen på den manliga kroppen. I det antika Grekland var synen på kvinnan väldigt låg och homosexualtitet ansågs väldigt normalt och var i högsta grad accepterat. De avbildade unga, vackra, grekiska män som statyer och de hade samma drag som Tadzio. Aschenbachs sätt att beskriva Tadzios utseende får mig att genast tänka på de grekiska statyerna. Alltså tror jag inte att Thomas Mann anspelar på något specifikt verk men han hämtade säkerligen många idéer och mycket nspiration från den grekiska mytologin och konsten.
Hur mycket har Döden i Venedig med nutiden att göra? Är det relevant? Det känns ganska relevant eftersom homosexualitet fortfarande inte är accepterat överallt. Men jag tror att många författare i nutid inspireras av boken då en kvinna skrev en barnbok som handlade om homosexualitet. Fast egentligen handlar boken om flykt och det finns många varianter av flykt idag, möjligtvis i lite andra versioner. Man kan fly från en läxa genom att ständigt koka upp nytt tevatten och aldrig ta tag i den som ett eget exempel. Vissa flyr genom missbruk av olika slag, men jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt.
Personligen finner jag inte boken relevant när det gäller min vardag, det känns lite för främmande. Men det är deffinitivt en bok jag kommer lägga på minnet eftersom den inte var lik någon annan berättelse jag mött i livet. Konstigt nog tyckte jag att slutet var bra. Det hade kännts så klyshigt och Disney-aktigt om det hade slutat lyckligt. Ibland känns sorgliga slut mer realistiska av någon anledning. Däremot hoppas jag att Aschenbach dog i frid och inte kände sig tyngd av sorg, för det hade varit hemskt.
Sammanfattningsvis var det en kulturrik berättelse med rika miljöbeskrivningar och detaljer som ibland kunde bli lite flummiga men oj så vackra. Döden i Venedig är en bok jag kommer lägga på minnet och jag vill avsluta blogginlägget med ett stycke som hänger ihop med Aschenbachs senare död.
"Men form och otvungenhet, Faidros, framkallar yrsel och begär, de lockar kanske den ädle till ett fruktansvärt känsloöverdåd som hans egen sköna stränghet fördömer som något infamt, något som leder till avgrunden. Oss diktare, säger jag, leder det till avgrunden, ty vi förmår inte höja oss till annat än utsvävningar. Och nu går jag, Faidros: stanna du här, och först när du inte ser mig längre må även du gå."
Olivia Kyllergård
Döden i Venedig, del 3
Aschenbach lever livet i Venedig och gör sin egna vardag till en dröm som innehåller allt från grekiska gudar till purpurfärgat hav. Sådan är kärleken, den gör oss alla oavsett ålder alldeles tokiga och oförutsigbara. Aschenbach är lyckligare än någonsin och känner sig ung och energisk, vilket framstår tydligt i hans tankegångar. Samtidigt är han rädd, för han vet att det inte kommer vara för evigt. Han är medveten om att livet kommer återgå till det normala igen när han lämnar Venedig och skiljs från Tadzio. Det känns som att de kommer närmre varandra desto längre boken går trots att de inte har yttrat ett enda ord till varandra. När Tadzio en kväll anländer till hotellet ger han Aschenbach ett varmt leende och då verkar det som att Aschenbachs liv är fullbordat. Det är intressant hur Thomas Mann beskriver och målar upp känslor med grekisk mytologi. Jag blir mer förvirrad av de långa, utdragna och poetiska tankarna som snurrar omkring i Aschenbachs huvud. Men det är vackert, det måste jag medge.
Thomas Mann föddes i Lübeck år 1875 och var son till politikern och köpmannen Thomas Johann Heinnrich Mann och Julia da Silva. Gustav Aschenbachs moder var dotter till en bömisk kappelmästare och hade på så vis givit Aschenbach de mörkare dragen och det konstnärliga intresset. Där finns en likhet. Jag har funderat på om det är självaste Thomas Mann som ska föreställa Aschenbach i boken, men det tvivlar jag på. Däremot tror jag att Thomas har lagt in egna erfaranheter i boken och upplevt något liknande. Det sägs att Thomas var homosexuell men att han inte levde som en då han var gift med en kvinna och fick sex barn. Jag tror att det var ganska vanligt på den tiden att inte tala om homosexualitet, då det sågs som en synd. Thomas valde dock att skriva om det smått förbjudna och det sålde. Det finns en möjlighet att Thomas ville leva ut sin homosexualitet genom Gustav Aschenbachs karaktär, som en fasad. En annan en likhet är deras yrken då de båda är författare. Thomas upplevde möjligtvis att hans inspiration till att skriva dog ut ibland och behövde återhämtning. Gustav Aschenbach var i medelåldern och sökte sig till en exotisk plats där han kunde andas in ny och ungdomlig luft. En sak jag inte förstår är varför han använder sig av grekisk mytologi och allegori för jag kan inte förknippa det med hans liv. Antagligen var han förtjust och påläst om det och ville använda det för att förstärka känslor och syner på en konstnärlig nivå.
Det börjar närma sig slutet och Aschenbach måste ta mod till sig och våga tala med Tadzio innan det är för sent. Annars blir det verkligen Döden i Venedig.
Olivia Kyllergård
Döden i Venedig, del 2
Nu har jag kommit in i boken och stilen på texten är mer naturlig och begriplig för mig och det är ytterst sällan som jag stöter på ett svårt och fråmmande ord. Tack vare de detaljrika beskrivningarna på miljön och stämningen upplever jag som läsare att jag befinner mig i Venedig tillsammans med Aschenbach. Thomas Mann målar upp en illaluktande och varm lagun med sina rika ordval och beskriver en dag på stranden med största noggranhet!
Stämningen är stundtals bra, men sällan. Jag upplever frukosten på hotellet som ångest från Aschenbach, hur han tänker fram och tillbaka och analyserar varenda drag hos pojken. Men jag måste medge att jag känner igen det. Man minns själv hur många gånger man blivit förälskad och i matsalen analyserat och granskat killen från topp till tå. Det är intressant för mig som läsare för att jag känner igen mig. Den godaste stämningen hittills var på stranden då Aschenbach kunde slappna av någorlunda för en gångs skull och njuta av havet och alla intryck, istället för att leta efter fel och bekymmer. Aschenbach är förmögen, befinnandes i medelåldern och ogift. Mitt intryck av honom är att han är ensam, förvirrad och en aning rastlös. I slutet av del 2 i boken är han på väg att lämna Venedig på grund av den tryckande hettan, men jag anser att det är en ursäkt. Aschenbach har nog en tendens att göra sig själv till martyr och då blir han givetvis ensam i slutändan. Hittills har han inte varit trevlig mot någon, inte heller samtalat med någon för den delen. Han kunde väll ändå anstränga sig lite!
Nu är det även uppenbart att Aschenbach är kär i den vackra pojken Tadzio. Personligen tycker jag att åldersskillnaden är obehaglig och kan liknas vid pedofili men det tror jag inte om Aschenbach. Min teori är att han delvis är kär i pojken av en väldigt speciell anledning och det finns några citat ur boken som tyder på detta:
" Han tyckte nästan att han befann sig här för att beskydda den vilande..."
"Och hans hjärta fylldes och rördes av en faderlig ömhet, den djupa hängivenhet för skönhetens bärare som finnes hos skönhetens osjälviske skapare."
Gustav Aschenbach önskar att den vackra pojken var hans son och vill vara en beskyddande figur för honom. I början av boken fick jag veta lite om Aschenbachs egna barndom och fick bekräftat att han växte upp ensam. Jag fick inte veta vilken relation han hade med sin far och han nämdes bara en enda gång. Men jag utgår från att Gustav Aschenbach var väldigt ensam och att hans föräldrar, speciellt hans far, inte gav honom det skydd eller den kärlek varenda barn förtjänar. Nu är han 50 år gammal och ser på denna unga, vackra och livfulla pojke framför sig, allt som inte Aschenbach fick uppleva. När Aschenbach ser på pojken vill han ge honom den faderliga kärlek och omsorg han själv aldrig fick. Det framstår ganska tydligt i citaten.
Självklart nekar jag inte att han är attraherad av Tadzio men jag tror även att det finns mycket att gräva fram ur djupet av Aschenbachs hjärta.
Som läsare blir jag nyfiken på hur händelsen kommer att sluta. Hur kommer Tadzio att reagera på den äldre Aschenbachs känslor? Jag tror att han kommer bli rädd först och det känns även en smula omöjligt för dem att inleda ett förhållande med tanke på omständigheterna. De kanske utvecklar en stark vänskap? Vem vet? Det återstår att se.
Med tanke på hur väl Thomas Mann beskriver miljön måste han själv varit där. Det känns vackert, exotiskt och romantiskt. Jag kan tänka mig hur varmt det måste vara för Aschenbach att gå runt i kostym och långbyxor i den intensiva hettan! Väldigt ofta vill jag hoppa in i berättelsen och insistera att han ska ta ett dopp i det svalkande och rena havet. Men vid denna tid var det ovanligt att rikt folk badade överhuvudtaget. Isåfall skulle de rullas ut i en vagn några meter i vattnet för att sedan klättra ner, bada och klättra upp igen.
Nu återstår det att se om Aschenbach stannar i Venedig och jag väntar med spänning på fortsättningen.
Olivia Kyllergård
Den unga, populära och livfulla Tadzio
Stämningen är stundtals bra, men sällan. Jag upplever frukosten på hotellet som ångest från Aschenbach, hur han tänker fram och tillbaka och analyserar varenda drag hos pojken. Men jag måste medge att jag känner igen det. Man minns själv hur många gånger man blivit förälskad och i matsalen analyserat och granskat killen från topp till tå. Det är intressant för mig som läsare för att jag känner igen mig. Den godaste stämningen hittills var på stranden då Aschenbach kunde slappna av någorlunda för en gångs skull och njuta av havet och alla intryck, istället för att leta efter fel och bekymmer. Aschenbach är förmögen, befinnandes i medelåldern och ogift. Mitt intryck av honom är att han är ensam, förvirrad och en aning rastlös. I slutet av del 2 i boken är han på väg att lämna Venedig på grund av den tryckande hettan, men jag anser att det är en ursäkt. Aschenbach har nog en tendens att göra sig själv till martyr och då blir han givetvis ensam i slutändan. Hittills har han inte varit trevlig mot någon, inte heller samtalat med någon för den delen. Han kunde väll ändå anstränga sig lite!
Nu är det även uppenbart att Aschenbach är kär i den vackra pojken Tadzio. Personligen tycker jag att åldersskillnaden är obehaglig och kan liknas vid pedofili men det tror jag inte om Aschenbach. Min teori är att han delvis är kär i pojken av en väldigt speciell anledning och det finns några citat ur boken som tyder på detta:
" Han tyckte nästan att han befann sig här för att beskydda den vilande..."
"Och hans hjärta fylldes och rördes av en faderlig ömhet, den djupa hängivenhet för skönhetens bärare som finnes hos skönhetens osjälviske skapare."
Gustav Aschenbach önskar att den vackra pojken var hans son och vill vara en beskyddande figur för honom. I början av boken fick jag veta lite om Aschenbachs egna barndom och fick bekräftat att han växte upp ensam. Jag fick inte veta vilken relation han hade med sin far och han nämdes bara en enda gång. Men jag utgår från att Gustav Aschenbach var väldigt ensam och att hans föräldrar, speciellt hans far, inte gav honom det skydd eller den kärlek varenda barn förtjänar. Nu är han 50 år gammal och ser på denna unga, vackra och livfulla pojke framför sig, allt som inte Aschenbach fick uppleva. När Aschenbach ser på pojken vill han ge honom den faderliga kärlek och omsorg han själv aldrig fick. Det framstår ganska tydligt i citaten.
Självklart nekar jag inte att han är attraherad av Tadzio men jag tror även att det finns mycket att gräva fram ur djupet av Aschenbachs hjärta.
Som läsare blir jag nyfiken på hur händelsen kommer att sluta. Hur kommer Tadzio att reagera på den äldre Aschenbachs känslor? Jag tror att han kommer bli rädd först och det känns även en smula omöjligt för dem att inleda ett förhållande med tanke på omständigheterna. De kanske utvecklar en stark vänskap? Vem vet? Det återstår att se.
Med tanke på hur väl Thomas Mann beskriver miljön måste han själv varit där. Det känns vackert, exotiskt och romantiskt. Jag kan tänka mig hur varmt det måste vara för Aschenbach att gå runt i kostym och långbyxor i den intensiva hettan! Väldigt ofta vill jag hoppa in i berättelsen och insistera att han ska ta ett dopp i det svalkande och rena havet. Men vid denna tid var det ovanligt att rikt folk badade överhuvudtaget. Isåfall skulle de rullas ut i en vagn några meter i vattnet för att sedan klättra ner, bada och klättra upp igen.
Nu återstår det att se om Aschenbach stannar i Venedig och jag väntar med spänning på fortsättningen.
Olivia Kyllergård
Den unga, populära och livfulla Tadzio
Döden i Venedig del 1
Nu har jag läst den första delen av Thomas Manns klassiker "Döden i Venedig" och har redan lyckats få olika åsikter om den. När jag för första gången antog utmaningen att öppna boken och läsa en eller två sidor var jag sjuk. Detta resulterade olyckligtvis i att jag fick ett snurrigt intryck av boken och förstod ingenting.
Någon vecka senare var jag klarare i huvudet och kastade mig återigen in i boken med förhoppningen att orden skulle sjunka in. Det var då det slog mig att det inte gjorde någon skillnad på vilket tillstånd min hjärna var i, denna boken var helt enkelt riktigt svår.
Jag instämmer med Lisa om att språket är gammeldags, förvirrande och ibland en aning onödig. Däremot tycker jag inte att allting är onödigt. Jag tyckte mest om beskrivningen på sidan 118, där en fin iakttagare satt vid Gustav Aschenbach på ett sjukhus och sa: " Ni förstår, Aschenbach har alltid levat så här" -varvid han knöt vänstra handen- "aldrig så här" - varvid han lät den öppna handen hänga slappt ner över stolskarmen.
Anledningen till att jag tog till mig detta citat var för att alla långa, oändliga och förvirrande meningar om hans liv inte gjorde det. Det behövdes bara en symbolisk bild så förstod jag som läsare hur hans liv hade varit. Ett annat intryck jag fått av boken är att Thomas Mann använder sig av långa meningar vilket resulterat i att jag förlorat fokus stundtals. Då har jag börjat fundera på om inte denna bok är på en aningen för hög nivå, då jag inte förstår allting.
Det finns skillnader i hans berättarstil. När han går in i djupa tankar hos Gustav och filosiferar över hans liv och inre drömmar är det väldigt avancerat språk. Han använder sig av svåra, långa ord och samtidigt poesi. Sedan finns det en annan stil han använder och det är när Gustav lever och gör handlingar. Som läsare föredrar jag den sistnämnda, den är enklare och mer vardaglig i jämförelse med den första stilen.
Gustav Aschenbach är en man i 50-årsåldern, han är av medellängd, mörklagd och har en örnnäsa. Mitt intryck av honom är att han är deprimerad och att hans livsgnista har slocknat för länge sedan. Trots detta är han nyfiken och villig att förändra sina rutiner istället för att åka ensam till landet och stirra ut mot de oinspirerande bergstopparna. Nej! Istället väljer han att åka till Venedig, ett exotiskt och omväxlande land för honom.
Ett annat intryck av Gustav är att han är vilsen och bär på något. Han söker efter livsglädjen. Troligtvis är det hans stränga uppväxt som förföljer honom även i vuxen ålder. En sak jag lade märke till var hur Gustav störde sig på den gamla mannen ombord på fartyget som låtsades vara ung och klädde sig ungdomligt. Min teori är att det är just det Gustav gör själv, men av en annan anledning. Gustav ogillade starkt hur den gamla mannen låtsades vara någon annan och inte vågade vara sig själv. Men det är precis det Gustav gör själv, enligt mig. Vad det är han döljer kommer att visa sig längre fram.
Det är författaren Thomas Mann som berättar och beskriver Gustavs tankegångar och handlingar. Som jag nämnde innan är det två olika stilar, en mer poetisk och förvirrande och en som är vardaglig och rakt på sak. Jag tror att ju mer jag kommer in i boken desto mer kommer jag förstå den djupa och poetiska texten. Tyvärr missade jag nedersta delen av sidan 122 när han berättade om moral. Det var alldeles för snurrigt och det hela var ett virrvarr som fick mig att avsluta sidan som ett levande frågetecken. Det kändes synd för jag är säker på att allting var väldigt viktigt och lärorikt. Samtidigt imponeras jag av Thomas för att hans berättarstil tyder på ett stort intellekt och självklart ska boken vara svår med tanke på att han vann Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas bara att jag klarar av att klättra upp till hans nivå när jag har läst denna klassiker.
Olivia Kyllergård
Någon vecka senare var jag klarare i huvudet och kastade mig återigen in i boken med förhoppningen att orden skulle sjunka in. Det var då det slog mig att det inte gjorde någon skillnad på vilket tillstånd min hjärna var i, denna boken var helt enkelt riktigt svår.
Jag instämmer med Lisa om att språket är gammeldags, förvirrande och ibland en aning onödig. Däremot tycker jag inte att allting är onödigt. Jag tyckte mest om beskrivningen på sidan 118, där en fin iakttagare satt vid Gustav Aschenbach på ett sjukhus och sa: " Ni förstår, Aschenbach har alltid levat så här" -varvid han knöt vänstra handen- "aldrig så här" - varvid han lät den öppna handen hänga slappt ner över stolskarmen.
Anledningen till att jag tog till mig detta citat var för att alla långa, oändliga och förvirrande meningar om hans liv inte gjorde det. Det behövdes bara en symbolisk bild så förstod jag som läsare hur hans liv hade varit. Ett annat intryck jag fått av boken är att Thomas Mann använder sig av långa meningar vilket resulterat i att jag förlorat fokus stundtals. Då har jag börjat fundera på om inte denna bok är på en aningen för hög nivå, då jag inte förstår allting.
Det finns skillnader i hans berättarstil. När han går in i djupa tankar hos Gustav och filosiferar över hans liv och inre drömmar är det väldigt avancerat språk. Han använder sig av svåra, långa ord och samtidigt poesi. Sedan finns det en annan stil han använder och det är när Gustav lever och gör handlingar. Som läsare föredrar jag den sistnämnda, den är enklare och mer vardaglig i jämförelse med den första stilen.
Gustav Aschenbach är en man i 50-årsåldern, han är av medellängd, mörklagd och har en örnnäsa. Mitt intryck av honom är att han är deprimerad och att hans livsgnista har slocknat för länge sedan. Trots detta är han nyfiken och villig att förändra sina rutiner istället för att åka ensam till landet och stirra ut mot de oinspirerande bergstopparna. Nej! Istället väljer han att åka till Venedig, ett exotiskt och omväxlande land för honom.
Ett annat intryck av Gustav är att han är vilsen och bär på något. Han söker efter livsglädjen. Troligtvis är det hans stränga uppväxt som förföljer honom även i vuxen ålder. En sak jag lade märke till var hur Gustav störde sig på den gamla mannen ombord på fartyget som låtsades vara ung och klädde sig ungdomligt. Min teori är att det är just det Gustav gör själv, men av en annan anledning. Gustav ogillade starkt hur den gamla mannen låtsades vara någon annan och inte vågade vara sig själv. Men det är precis det Gustav gör själv, enligt mig. Vad det är han döljer kommer att visa sig längre fram.
Det är författaren Thomas Mann som berättar och beskriver Gustavs tankegångar och handlingar. Som jag nämnde innan är det två olika stilar, en mer poetisk och förvirrande och en som är vardaglig och rakt på sak. Jag tror att ju mer jag kommer in i boken desto mer kommer jag förstå den djupa och poetiska texten. Tyvärr missade jag nedersta delen av sidan 122 när han berättade om moral. Det var alldeles för snurrigt och det hela var ett virrvarr som fick mig att avsluta sidan som ett levande frågetecken. Det kändes synd för jag är säker på att allting var väldigt viktigt och lärorikt. Samtidigt imponeras jag av Thomas för att hans berättarstil tyder på ett stort intellekt och självklart ska boken vara svår med tanke på att han vann Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas bara att jag klarar av att klättra upp till hans nivå när jag har läst denna klassiker.
Olivia Kyllergård
