mannebog

Nu har jag läst den första delen av Thomas Manns klassiker "Döden i Venedig" och har redan lyckats få olika åsikter om den. När jag för första gången antog utmaningen att öppna boken och läsa en eller två sidor var jag sjuk. Detta resulterade olyckligtvis i att jag fick ett snurrigt intryck av boken och förstod ingenting.
Någon vecka senare var jag klarare i huvudet och kastade mig återigen in i boken med förhoppningen att orden skulle sjunka in. Det var då det slog mig att det inte gjorde någon skillnad på vilket tillstånd min hjärna var i, denna boken var helt enkelt riktigt svår.
Jag instämmer med Lisa om att språket är gammeldags, förvirrande och ibland en aning onödig. Däremot tycker jag inte att allting är onödigt. Jag tyckte mest om beskrivningen på sidan 118, där en fin iakttagare satt vid Gustav Aschenbach på ett sjukhus och sa: " Ni förstår, Aschenbach har alltid levat så här" -varvid han knöt vänstra handen- "aldrig så här" - varvid han lät den öppna handen hänga slappt ner över stolskarmen.
Anledningen till att jag tog till mig detta citat var för att alla långa, oändliga och förvirrande meningar om hans liv inte gjorde det. Det behövdes bara en symbolisk bild så förstod jag som läsare  hur hans liv hade varit. Ett annat intryck jag fått av boken är att Thomas Mann använder sig av långa meningar vilket resulterat i att jag förlorat fokus stundtals. Då har jag börjat fundera på om inte denna bok är på en aningen för hög nivå, då jag inte förstår allting.
Det finns skillnader i hans berättarstil. När han går in i djupa tankar hos Gustav och filosiferar över hans liv och inre drömmar är det väldigt avancerat språk. Han använder sig av svåra, långa ord och samtidigt poesi. Sedan finns det en annan stil han använder och det är när Gustav lever och gör handlingar. Som läsare föredrar jag den sistnämnda, den är enklare och mer vardaglig i jämförelse med den första stilen.

Gustav Aschenbach är en man i 50-årsåldern, han är av medellängd, mörklagd och har en örnnäsa. Mitt intryck av honom är att han är deprimerad och att hans livsgnista har slocknat för länge sedan. Trots detta är han nyfiken och villig att förändra sina rutiner istället för att åka ensam till landet och stirra ut mot de oinspirerande bergstopparna. Nej! Istället väljer han att åka till Venedig, ett exotiskt och omväxlande land för honom.
Ett annat intryck av Gustav är att han är vilsen och bär på något. Han söker efter livsglädjen. Troligtvis är det hans stränga uppväxt som förföljer honom även i vuxen ålder. En sak jag lade märke till var hur Gustav störde sig på den gamla mannen ombord på fartyget som låtsades vara ung och klädde sig ungdomligt. Min teori är att det är just det Gustav gör själv, men av en annan anledning. Gustav ogillade starkt hur den gamla mannen låtsades vara någon annan och inte vågade vara sig själv. Men det är precis det Gustav gör själv, enligt mig. Vad det är han döljer kommer att visa sig längre fram.

Det är författaren Thomas Mann som berättar och beskriver Gustavs tankegångar och handlingar. Som jag nämnde innan är det två olika stilar, en mer poetisk och förvirrande och en som är vardaglig och rakt på sak. Jag tror att ju mer jag kommer in i boken desto mer kommer jag förstå den djupa och poetiska texten. Tyvärr missade jag nedersta delen av sidan 122 när han berättade om moral. Det var alldeles för snurrigt och det hela var ett virrvarr som fick mig att avsluta sidan som ett levande frågetecken. Det kändes synd för jag är säker på att allting var väldigt viktigt och lärorikt. Samtidigt imponeras jag av Thomas för att hans berättarstil tyder på ett stort intellekt och självklart ska boken vara svår med tanke på att han vann Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas bara att jag klarar av att klättra upp till hans nivå när jag har läst denna klassiker.

Olivia Kyllergård