mannebog

Nu har jag kommit in i boken och stilen på texten är mer naturlig och begriplig för mig och det är ytterst sällan som jag stöter på ett svårt och fråmmande ord. Tack vare de detaljrika beskrivningarna på miljön och stämningen upplever jag som läsare att jag befinner mig i Venedig tillsammans med Aschenbach. Thomas Mann målar upp en illaluktande och varm lagun med sina rika ordval och beskriver en dag på stranden med största noggranhet!
Stämningen är stundtals bra, men sällan. Jag upplever frukosten på hotellet som ångest från Aschenbach, hur han tänker fram och tillbaka och analyserar varenda drag hos pojken. Men jag måste medge att jag känner igen det. Man minns själv hur många gånger man blivit förälskad och i matsalen analyserat och granskat killen från topp till tå. Det är intressant för mig som läsare för att jag känner igen mig. Den godaste stämningen hittills var på stranden då Aschenbach kunde slappna av någorlunda för en gångs skull och njuta av havet och alla intryck, istället för att leta efter fel och bekymmer. Aschenbach är förmögen, befinnandes i medelåldern och ogift. Mitt intryck av honom är att han är ensam, förvirrad och en aning rastlös. I slutet av del 2 i boken är han på väg att lämna Venedig på grund av den tryckande hettan, men jag anser att det är en ursäkt. Aschenbach har nog en tendens att göra sig själv till martyr och då blir han givetvis ensam i slutändan. Hittills har han inte varit trevlig mot någon, inte heller samtalat med någon för den delen. Han kunde väll ändå anstränga sig lite!
Nu är det även uppenbart att Aschenbach är kär i den vackra pojken Tadzio. Personligen tycker jag att åldersskillnaden är obehaglig och kan liknas vid pedofili men det tror jag inte om Aschenbach. Min teori är att han delvis är kär i pojken av en väldigt speciell anledning och det finns några citat ur boken som tyder på detta:

" Han tyckte nästan att han befann sig här för att beskydda den vilande..."

"Och hans hjärta fylldes och rördes av en faderlig ömhet, den djupa hängivenhet för skönhetens bärare som finnes hos skönhetens osjälviske skapare."

Gustav Aschenbach önskar att den vackra pojken var hans son och vill vara en beskyddande figur för honom. I början av boken fick jag veta lite om Aschenbachs egna barndom och fick bekräftat att han växte upp ensam. Jag fick inte veta vilken relation han hade med sin far och han nämdes bara en enda gång. Men jag utgår från att Gustav Aschenbach var väldigt ensam och att hans föräldrar, speciellt hans far, inte gav honom det skydd eller den kärlek varenda barn förtjänar. Nu är han 50 år gammal och ser på denna unga, vackra och livfulla pojke framför sig, allt som inte Aschenbach fick uppleva. När Aschenbach ser på pojken vill han ge honom den faderliga kärlek och omsorg han själv aldrig fick. Det framstår ganska tydligt i citaten.
Självklart nekar jag inte att han är attraherad av Tadzio men jag tror även att det finns mycket att gräva fram ur djupet av Aschenbachs hjärta.
Som läsare blir jag nyfiken på hur händelsen kommer att sluta. Hur kommer Tadzio att reagera på den äldre Aschenbachs känslor? Jag tror att han kommer bli rädd först och det känns även en smula omöjligt för dem att inleda ett förhållande med tanke på omständigheterna. De kanske utvecklar en stark vänskap? Vem vet? Det återstår att se.
Med tanke på hur väl Thomas Mann beskriver miljön måste han själv varit där. Det känns vackert, exotiskt och romantiskt. Jag kan tänka mig hur varmt det måste vara för Aschenbach att gå runt i kostym och långbyxor i den intensiva hettan! Väldigt ofta vill jag hoppa in i berättelsen och insistera att han ska ta ett dopp i det svalkande och rena havet. Men vid denna tid var det ovanligt att rikt folk badade överhuvudtaget. Isåfall skulle de rullas ut i en vagn några meter i vattnet för att sedan klättra ner, bada och klättra upp igen.
Nu återstår det att se om Aschenbach stannar i Venedig och jag väntar med spänning på fortsättningen.


Olivia Kyllergård





Den unga, populära och livfulla Tadzio