Döden i Venedig, del 4
När jag hade läst de sista sidorna av Döden i Venedig kom det fram ett spontant och högt "Oj!" från min mun. Aldrig hade jag kunnat ana det tragiska, men samtidigt verklighetstrogna slutet. Det var en stor besvikelse att Aschenbach dog så plötsligt utan att ha talat med Tadzio, men det var även det bästa alternativet att avsluta med. Annars hade inte titeln gjort någon nytta. Dessutom tyckte jag att den sista delen var den mest välskrivna, vackra och enkla att förstå.
När min grupp diskuterade temat fick vi tänka till lite extra men slutligen kom Alice fram till ett passande alternativ som även jag höll med om vilket är flykt. Bokens tema bygger på hur den ensamme mannen Aschenbach vill åka bort från den tråkiga, händelselösa vardagen och upptäcka den mer exotiska och romantiska staden Venedig. Men det handlar inte enbart om att han vill resa för nöjets och välbefinnandets skull, det ligger djupare än så. Det framstår tydligt hur han känner sig ensam och gammal och när han får se den unga, vackra Tadzio, blir han själv som ung igen. "För resten är vi inte äldre än vi känner oss" säger frisören då han tar hand om Aschenbach. Det fanns en sak som jag fann intressant och det var när Aschenbach strävade efter att känna sig, och uppföra sig ungdomligt och se yngre ut. Det om något är ett tydligt exempel på att vilja fly undan verkligheten, fast nu gynnade det honom på sätt och vis. När han reste till Venedig träffade han en äldre man på fartyget som dolde sin sanna ålder bakom smink, lösperuk och uppförande. Aschenbach fann den äldre mannen mycket provocerande och löjlig, men senare i boken blir Aschenbach själv som den äldre mannen.
Jag anser inte att det finns något tydligt budskap i boken, men det hindrar inte Thomas Mann från att ha en tanke bakom den. Boken skrevs vid den tid då homosexualitet sågs som en synd av samhället och man talade inte om det. Det finns en möjlighet att Thomas var en mästare på att nästan provocera och väcka
uppmärksamhet och att han ville skapa diskussioner och tankar hos folket. Han hade även en annan anledning och det var att få homosexualitet mer acceptabelt och vanligt. Det sägs att Thomas själv kanske var homosexuell, varför skulle han då inte ta chansen att yttra sig och få ut sina innersta känslor och tankar om sin egen läggning.
Min uppfattning är att Thomas Mann har hämtat lite inspiration från grekiska klassier och den grekiska mytologin. Bevisen på detta är inte bara de långa poesiliknande utdragen om Eros och Faidros utan även synen på den manliga kroppen. I det antika Grekland var synen på kvinnan väldigt låg och homosexualtitet ansågs väldigt normalt och var i högsta grad accepterat. De avbildade unga, vackra, grekiska män som statyer och de hade samma drag som Tadzio. Aschenbachs sätt att beskriva Tadzios utseende får mig att genast tänka på de grekiska statyerna. Alltså tror jag inte att Thomas Mann anspelar på något specifikt verk men han hämtade säkerligen många idéer och mycket nspiration från den grekiska mytologin och konsten.
Hur mycket har Döden i Venedig med nutiden att göra? Är det relevant? Det känns ganska relevant eftersom homosexualitet fortfarande inte är accepterat överallt. Men jag tror att många författare i nutid inspireras av boken då en kvinna skrev en barnbok som handlade om homosexualitet. Fast egentligen handlar boken om flykt och det finns många varianter av flykt idag, möjligtvis i lite andra versioner. Man kan fly från en läxa genom att ständigt koka upp nytt tevatten och aldrig ta tag i den som ett eget exempel. Vissa flyr genom missbruk av olika slag, men jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt.
Personligen finner jag inte boken relevant när det gäller min vardag, det känns lite för främmande. Men det är deffinitivt en bok jag kommer lägga på minnet eftersom den inte var lik någon annan berättelse jag mött i livet. Konstigt nog tyckte jag att slutet var bra. Det hade kännts så klyshigt och Disney-aktigt om det hade slutat lyckligt. Ibland känns sorgliga slut mer realistiska av någon anledning. Däremot hoppas jag att Aschenbach dog i frid och inte kände sig tyngd av sorg, för det hade varit hemskt.
Sammanfattningsvis var det en kulturrik berättelse med rika miljöbeskrivningar och detaljer som ibland kunde bli lite flummiga men oj så vackra. Döden i Venedig är en bok jag kommer lägga på minnet och jag vill avsluta blogginlägget med ett stycke som hänger ihop med Aschenbachs senare död.
"Men form och otvungenhet, Faidros, framkallar yrsel och begär, de lockar kanske den ädle till ett fruktansvärt känsloöverdåd som hans egen sköna stränghet fördömer som något infamt, något som leder till avgrunden. Oss diktare, säger jag, leder det till avgrunden, ty vi förmår inte höja oss till annat än utsvävningar. Och nu går jag, Faidros: stanna du här, och först när du inte ser mig längre må även du gå."
Olivia Kyllergård
När min grupp diskuterade temat fick vi tänka till lite extra men slutligen kom Alice fram till ett passande alternativ som även jag höll med om vilket är flykt. Bokens tema bygger på hur den ensamme mannen Aschenbach vill åka bort från den tråkiga, händelselösa vardagen och upptäcka den mer exotiska och romantiska staden Venedig. Men det handlar inte enbart om att han vill resa för nöjets och välbefinnandets skull, det ligger djupare än så. Det framstår tydligt hur han känner sig ensam och gammal och när han får se den unga, vackra Tadzio, blir han själv som ung igen. "För resten är vi inte äldre än vi känner oss" säger frisören då han tar hand om Aschenbach. Det fanns en sak som jag fann intressant och det var när Aschenbach strävade efter att känna sig, och uppföra sig ungdomligt och se yngre ut. Det om något är ett tydligt exempel på att vilja fly undan verkligheten, fast nu gynnade det honom på sätt och vis. När han reste till Venedig träffade han en äldre man på fartyget som dolde sin sanna ålder bakom smink, lösperuk och uppförande. Aschenbach fann den äldre mannen mycket provocerande och löjlig, men senare i boken blir Aschenbach själv som den äldre mannen.
Jag anser inte att det finns något tydligt budskap i boken, men det hindrar inte Thomas Mann från att ha en tanke bakom den. Boken skrevs vid den tid då homosexualitet sågs som en synd av samhället och man talade inte om det. Det finns en möjlighet att Thomas var en mästare på att nästan provocera och väcka
uppmärksamhet och att han ville skapa diskussioner och tankar hos folket. Han hade även en annan anledning och det var att få homosexualitet mer acceptabelt och vanligt. Det sägs att Thomas själv kanske var homosexuell, varför skulle han då inte ta chansen att yttra sig och få ut sina innersta känslor och tankar om sin egen läggning.
Min uppfattning är att Thomas Mann har hämtat lite inspiration från grekiska klassier och den grekiska mytologin. Bevisen på detta är inte bara de långa poesiliknande utdragen om Eros och Faidros utan även synen på den manliga kroppen. I det antika Grekland var synen på kvinnan väldigt låg och homosexualtitet ansågs väldigt normalt och var i högsta grad accepterat. De avbildade unga, vackra, grekiska män som statyer och de hade samma drag som Tadzio. Aschenbachs sätt att beskriva Tadzios utseende får mig att genast tänka på de grekiska statyerna. Alltså tror jag inte att Thomas Mann anspelar på något specifikt verk men han hämtade säkerligen många idéer och mycket nspiration från den grekiska mytologin och konsten.
Hur mycket har Döden i Venedig med nutiden att göra? Är det relevant? Det känns ganska relevant eftersom homosexualitet fortfarande inte är accepterat överallt. Men jag tror att många författare i nutid inspireras av boken då en kvinna skrev en barnbok som handlade om homosexualitet. Fast egentligen handlar boken om flykt och det finns många varianter av flykt idag, möjligtvis i lite andra versioner. Man kan fly från en läxa genom att ständigt koka upp nytt tevatten och aldrig ta tag i den som ett eget exempel. Vissa flyr genom missbruk av olika slag, men jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt.
Personligen finner jag inte boken relevant när det gäller min vardag, det känns lite för främmande. Men det är deffinitivt en bok jag kommer lägga på minnet eftersom den inte var lik någon annan berättelse jag mött i livet. Konstigt nog tyckte jag att slutet var bra. Det hade kännts så klyshigt och Disney-aktigt om det hade slutat lyckligt. Ibland känns sorgliga slut mer realistiska av någon anledning. Däremot hoppas jag att Aschenbach dog i frid och inte kände sig tyngd av sorg, för det hade varit hemskt.
Sammanfattningsvis var det en kulturrik berättelse med rika miljöbeskrivningar och detaljer som ibland kunde bli lite flummiga men oj så vackra. Döden i Venedig är en bok jag kommer lägga på minnet och jag vill avsluta blogginlägget med ett stycke som hänger ihop med Aschenbachs senare död.
"Men form och otvungenhet, Faidros, framkallar yrsel och begär, de lockar kanske den ädle till ett fruktansvärt känsloöverdåd som hans egen sköna stränghet fördömer som något infamt, något som leder till avgrunden. Oss diktare, säger jag, leder det till avgrunden, ty vi förmår inte höja oss till annat än utsvävningar. Och nu går jag, Faidros: stanna du här, och först när du inte ser mig längre må även du gå."
Olivia Kyllergård
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Utmärkt val av citat för att avsluta din analys!
Trackback
