mannebog

Thomas Mann föddes 1875 i Tyskland och släppte sin första novell 1898. Han var ett av fem barn och var bosatt i staden Lübeck samt tillhörde sociteten och umgicks i de finare kretsarna i staden. Han tycker själv att han hade en omhuldande och lycklig barndom. På senare dar uppstod en slags rivalitet mellan Thomas och hans bror Heinrich, även han författare. Thomas beskrev hans bok Jakten på kärleken som en ”långtråkig skamlöshet”. Kan det ha varit så att de båda två försökte trycka ner den andre bara för att visa sig som den enda geuina författaren i familjen Mann?

Den första romanen, som många av oss i klassen läser, han släppte heter Buddenbrooks. Där skildrar han, relativt självbiografiskt, en köpmansfamilj i Lübeck. Att de bor i just Lübeck är inte så konstigt då det är hans hemstad och Manns pappa var en köpman. Det är som vanligt mycker detaljerat och, mycket tankar och många personer att lära känna. Dock är Döden i Venedig betydligt enklare att ta sig an då den bara är en 60 sidor ”lång” novell. Även den är någorlunda självbiografisk tror jag, där har dock Aschenbach ganska stora homosexuella karaktärsdrag. Fastän Mann aldrig gjort antydningar på att vara lagd åt andra hållet kan detta vara en anspelning på det även om han var gift och hade sex barn. Även i Buddenbrooks har en av karaktärerna, Hanno, homosexuella drag. Han skildrar oftast det han själv varit med om, många av karaktärerna i Buddenbrooks är verkliga personer som fanns med under Manns uppväxt och det var inte alla som uppskattade detta när boken väl kom ut och en lista över vilka alla i boken egentligen var fanns att läsa i bokhandeln.

Döden i Venedig släpptes 1912 och är en av Manns mest kända noveller. Han är mycket för beskrivande av saker, personer och händelser, vilket vi ältat nu i de föregående inläggen. Antagligen var han en man med många upplevelser i bakfickan, på så sätt kan han uttrycka sig på ett mer innerligt sätt och få oss ovetande att se allting i ett större perspektiv. Han besökte Italien tillsammans med sin bror några år innan Döden i Venedig kom ut, så troligt är det att han själv besökt de platser som beskrivs, att han känner en stor koppling mellan sig själv och Aschenbach. Jag menar nu inte att Aschenbachs förkärlek till småpojkar är något som Mann också kändes vid men somsagt ingen vet säkert vad Mann ville uttrycka med sina karaktärer som lutade lite åt andra hållet. I boken förlorar Aschenbach sin fru, kanske inspirerades Mann av sin egen fru som diagnosterades med tbc, kanske var det också en väldigt jobbig tid för Mann precis som det är för Aschenbach som nästintill är helt övergiven och en relativt ensam man vid den tiden.

Det finns i alla fall kopplingar mellan Mann och hans böcker, ingen tvekan om saken. Han var en man som hade mycket att berätta och förhållandevis har vi fått ta del av väldigt många skeden i hans liv utifrån hans till viss del självbiografiska verk.

Man kan onekligen prata om kontexten samt koppla verket till författaren utan att tala om nazismen. Mann tvingades att flytta ifrån sitt hemland på grund av nazisterna. Jag tvivlar dock på Linns tro om att Mann var homosexuell. Jag tror däremot att han var en oerhört, speciellt för sin tid, smart man. Han lät sig inte manipuleras av nazisternas propaganda utan levde med tron att alla var lika värda. Mina historiakunskaper sviker mig lite men jag är ganska säker på att nazismen inte fått fäste då boken skrivs, vilket bara gör det ännu mer beundransvärt eftersom att Mann, redan innan nazismen spred sig på riktigt, hade dess motsatta åsikter. Han lät sig inte manipuleras, han höll fast vid sitt sätt att leva. Att han sedan tvingas fly är synd, men att Hitler bränner ens böcker kan inte vara något gott tecken.

Att beskriva kontexten känns lite mer invecklat. Aschenbach sitter i en mycket underlig situation då han han inte vet var han har sig själv. Mann beskriver gärna känslor, men jag får ändå känslan av att han inte vill säga saker och ting rakt ut. Eller så är det bara jag som inte är van vid det mer gammalmodiga sättet att skriva. För boken är verkligen känsloladdad. Jag har dock än så länge svårt att välja om Aschenbach verkligen blir kär i Tadzio eller om han bara beundrar honom för hans skönhet. Att man tycker att en gosse är vacker innebär inte direkt att man är homosexuell, och vad man fått veta än så länge i boken så handlar det bara om hur vacker han är, inte att Aschenbach dras till honom på ett mer sexuellt plan. Stämningen i Venedig beskrivs för övrigt inte speciellt väl, man får veta att vädret är dåligt, Mann beskriver också endast kortfattat de resor Aschenbach gör, mer fokus sätts på personer. Detta anser jag vara ännu ett tecken på att Mann värdesätter människor över allt annat, att alla människor, oavsett läggning, religion, hudfärg är lika värda, en väldigt mogen tanke för sin tid och ålder.

Att boken är skriven i realistisk stil är inget att orda om, den avbildar verkligheten precis som den är, inget varken o eller övernaturligt skildras i texten om Gustav Aschenbach och hans, om man nu vill kalla det så, förälskelse.

 Del två kommer om obestämd tid.

Sebastian

Thomas Mann avslöjar aldrig det exakta årtalet för när boken utspelas, men redan efter några få rader nämns att handlingen tar vid någonstans under 1900-talet. Det kan visserligen tänkas att det lika gärna kunde ha varit under 90-talet som 20-talet, dock får jag intrycket av att det snarare är det senare av alternativen.

Boken har sannerligen blivit mycket intressant. Handlingen är som bekant ganska speciell. En berömd, respektabel gammal författare blir attraherad av en 14-årig pojke. En sådan ”bisarr” handling ger upphov till frågor kring varför författaren ville skriva om detta. Vem var författaren bakom den här idén? Varifrån kom idén att skriva om detta? Misstankar om en eventuell koppling mellan författaren och huvudkaraktären uppkommer direkt. Var Thomas Mann kanske homosexuell eller bisexuell, förbjuden av samhället att leva ut sin läggning? Boken utgavs ju så tidigt som 1912, under en tid då homosexualitet var långt mycket mer tabu än vad det är idag. Idag brukar det i regel inte vara några större problem att komma ut som homosexuell. Skillnad var det under denna tid - Homosexualitet accepterades inte över huvud taget. Levde författaren ut sin tabubelagda läggning i en bok?

Det finns dock goda skäl att tro att han faktiskt kunde vara attraherad av individer av sitt eget kön. Hans fru berättade under ett tillfälle att historien delvis är sann och att det fanns en pojke vars utseende fängslade Thomas Mann under deras vistelse i Venedig året innan boken publicerades. Om boken publicerades 1912 och deras vistelse i Venedig var året innan, utspelar sig alltså boken just under 1911. Vad hände i samhället under denna tid? Balkankrigen skulle inte slå av stapeln förrän året därpå, men oroligt i de inblandade områdena var det redan då. Venedig hörde dock inte till dessa. Allt för mycket hände nog inte under denna tid. Jag skulle tro att historien utspelar sig i lugnet innan stormen. Både första och andra världskriget var inte långt borta.

Boken präglas givetvis av realism men också utav naturalism och symbolism. Naturalismen kan vi se i form utav den öppenhet och ödmjukhet som visas för tabubelagda saker som homosexualitet, för att inte säga pedofili. Samhället granskas och inget är för fult eller för tabu. Man visar hur samhället verkligen ser ut helt enkelt.
Symbolismen som särskilt genomsyrar en särskild del av boken visar sig tydligt och går inte missa. Symbolspråket är omfattande med en lång rad metaforer med temat grekisk mytologi. Detta tar oss in på det filosofiska och litterära begreppet apollonisk och dionysisk. Aschenbach liknar sig nämligen vid den grekiska guden Apollon som står för ljus, musik och poesi. Apollon och Dionysus är varandras motsatser då Dionysus är vinets, extasens och berusningens gud.

”Och medan han förut varit van att genast omsätta i arbete varje rekreation som sömnen, maten eller naturen skänkte så lät han nu i stolt slöseri all den dagliga krafttillströmningen av sol, sysslolöshet och havsluft uppgå i känsla och berusning”

Här förändras hans strikta apolloniska livsstil till en kaotisk och mer spontan dionysisk livsstil som egentligen inte är ett ideal. Den genomgående förändring som sker i Aschenbach beror givetvis på den unge pojken som fascinerar honom så mycket.

”Gossen stod alldeles intill Aschenbach, för första gången så nära att denne kunde uppfatta och iaktta även hans rent mänskliga detaljer och inte bara ett konstverk på avstånd.”

Det som Aschenbach verkligen finner så attraktivt hos Tadzio är just hans perfektion. Hur naturen lyckats skapa honom så perfekt. Själv har han alltid varit väldigt kritisk till sina egna verk och har aldrig blivit riktigt nöjd med något han gjort. Inte som med denna pojke som han finner helt fulländad. Som konstnär känner han ett otroligt lugn av att se ett så perfekt konstverk. För det är just ett konstverk han verkar se Tadzio som. Han har aldrig skådat något lika fulländat och perfekt konstverk, och det är just det jag tror han finner så tillfredsställande.

”Vilken behärskning, vilken precision i denna spänstiga, ungdomligt fulländade kropp! Men den hemlighetsfulla stränga och rena vilja som hade skapat detta gudomliga konstverk – var den inte välbekant och förtrogen för honom, konstnären? Var den inte verksam även hos honom när han, fylld av behärskad lidelse, ur språkets tunga marmor frigjorde den ädla form som hade levat i hans fantasi och uppställde den för människan som en förebild och spegel för andlig skönhet?”

Är Aschenbach kär i Tadzio eller älskar han honom som konstnären älskar konstverket?

Thomas Mann verkar ha varit en av dom som fick en bra uppväxt, trots att konflikterna mellan han själv och hans bror kan ha börjat i tidig ålder och sedan fortsatt. Thomas Mann levde i ett välbärgat hem men sin mamma, pappa och bror. Att Mann har haft en konflikt med sin bror tycker jag tyder på att ytan i familjen var bra men att det fanns ouppklarade konflikter. Att Mann och hans bror blev såna ovänner, rivaler och kritiserade varandras verk på ett sådant sätt som visar ren och skär ilska. Vad hände dom emellan som skapade detta hat?

Det är ingen riktigt sån vet utan rivaliteten var stor dom emellan och som Linn skriver har Mann kritiserat sin brors verk med att hans bok var ”långtråkig skamlöshet”. I många familjer är det så att syskon står relativt nära varandra och även om det blir bråk är det oftast ingen som pågår en längre tid medan Manns och hans brors konflikt pågick under stora delar av deras liv.

Detta kan vara en anledning till att ”Döden i Venedig” är en novell med väldigt mycket ångest känslor. Under det året som Thomas Mann kom ut med novellen fick också hans fru diagnosen tbc alltså tuberkulos. Detta kan också ha präglat Thomas Manns novell eftersom jag kan tänka mig att det var en svår tid för honom personligen. Många författare gör också så att dom tar inspiration från deras eget liv och en avspeglar sedan detta på berättelsen. När författare gör så kan man också en tydlig bild av deras eget liv under tiden berättelsen skrevs. Om Thomas Mann har gjort detta går bara att spekulera i men jag får ändå en känsla av att mycket det han skriver kan vara taget från hans eget liv.

Visa spekulerar i om Thomas Mann var homosexuell och om Aschenbach i ”Döden i Venedig” är en avspegling av han själv. Kanske har en upplevt en förälskelse i en man utan att visa det för allmänheten. Att Aschenbach i ”Döden i Venedig” också är pedofil kan vara en avledningsmanöver för att man inte just ska göra den kopplingen att Aschenbach i själva verket är Thoman Mann. Så som Linn skrev kan Ashenbach och Tadzio båda vara Thoman Mann. Tadzio en ung Mann så som han kanske upplevt en förälskelse när han var i tonåren och Aschenbach så som Mann ser sig själv kanske i framtiden. Det kan också vara så att Thoman Mann ser sig själv som gammal när han skriver ”Döden i Venedig” och därför gör Aschenbach till en äldre man.

Den tiden som Thoman Mann skriver om i ”Döden i Venedig” kan mycket väl vara den tiden han lever i, novellen är utgiven 1912. Att just 1912 var ett tufft år för Thomas Mann personligt är uppenbart när man får veta om hans fru men i allmänhet var 1912 inte ett år med stora konflikter eller kriser. Andra världskriget började inte för än 1914 och om Thomas Manns novell inte hade kommit ut för än då kan jag tänka mig att den hade varit väldigt annorlunda. Att novellen är mörk nu skulle antagligen inte vara något i jämförelse med hur den hade varit med inspiration från kriget.

Jag har haft förmånen att ta del av flera verk från Thomas Manns litteratur eftersom jag har läst utdrag från den Nobelprisbelönade ”Buddenbrooks” och tagit del av de första sidorna ur hans roman ”Doktor Faustus”. Jag anser att hans språk och säregna sätt att behandla karaktär och miljö med mycket invecklade beskrivningar passar i den typ av litteratur som ”Döden i Venedig” består av. Denna är en lång novell eller kortare roman där hans beskrivningar av miljö och personer blir levande eftersom de endast fokuserar kring en karaktär i detta verk. Mycket tack vare Thomas Manns sätt att beskriva karaktärer och miljö tror jag har fått mig att efter bara några få sidor uppleva att jag kommit Gustaf Von Aschenbach och hans vardag nära in på livet, något som gynnar läsningen av ”Döden i Venedig”. I ”Buddenbrooks” och ”Doktor Faustus” anser jag att hans inlevelse gällande miljö och karaktärer snarare förvirrar läsaren än hjälper den att lyfta fram huvudpersonernas personliga drag eftersom det i dessa verk kretsar kring betydligt fler karaktärer och berättare.

”Han fylldes av känslor som han trott vara döda, en ljuv kostbar längtan som hade slocknat i livets stränga tjänst men nu vände tillbaka fastän i sällsamt förvandlad form, och han kände igen den med ett förvirrat, förvånat leende. Eftersinnande, drömmande, formade hans läppar långsamt ett namn och ännu ett leende, med knäppta händer och uppåtvänt ansikte slumrade han på nytt i sin stol.”
                      Detta är ett exempel på att miljön är mycket abstrakt i och med att känslorna kan utläsas av sammanhanget och inte utifrån en tydlig beskrivning av Aschenbach tankar. Genom detta citat och kontexten kring detta kan man som läsare dra slutsatsen att Aschenbach har blivit förälskad och inte i vem som helst, utan i en pojke på hotellet i Venedig. Jag anser därför att detta citat är ett mycket bra exempel på vilken tid verket utspelar sig i. Thomas Mann levde under 1900-talet och är känd för att beröra tabubelagda ämnen i sina romaner på ett eller annat sätt. På samma sätt som han anknyter till homosexualitet i denna novell, utan att riktigt nämna det rakt ut, berör han den inre maktkamp som sker inom familjer i Buddenbrooks, en maktkamp som ofta sker även ifall familjerna alltid utåt sett visar god min.
Jag drar också en parallell till Åsa Lindeborgs debutroman ”Mig äger ingen” där hon beskriver sin fars alkoholism som något av sin egen vardag trots att ingen utanför kunde ana oråd, ytterligare ett fall där ett samhällsproblem drabbar en individ utan att utomstående förstår vad som föregår.

Bara för att Thomas Mann levde under 1900-talet betyder inte det att novellen utspelar sig under denna tid. Precis som någon utav de medverkande i Radio P1:s ”Bokcirkeln” sade i den andra delen av fyra boksamtal; det märks tydligt att Thomas Mann på något vis kan knyta an till de samhällsproblem som han berör i boken, i det här fallet pratade de om maktkampen och fasaden utan som ofta existerar i ett klassamhälle. Kanske beskriver han sin egen släkt under 1800-talet eftersom det var stora delar av hans släkt som hade levat då och kunde återberätta situationen med vanligheterna och konflikterna inom en familj på denna tid? I ”Bokcirkeln” nämndes också att läsarna reagerat på hans otroliga miljöbeskrivning av en plats vid havet där Buddenbrooks utspelar sig i ett skede av boken. Utan att ha läst boken kan jag förstå vilken känsla det är de syftar på och hur de vet att Mann befunnit sig på den platsen han beskriver för det är denna känsla som infinner sig när jag i början av boken läste om när Aschenbach kom till Venedig i ”Döden i Venedig.

Mann flyttade från Tyskland i samband med världskrigen vilket tyder på att han var emot den typ av diskriminering och förintelse som skedde. Ett av idealen som inte bara präglade förintelsen under andra världskriget utan också var en utbredd samhällssyn under 1900-talet var synen på homosexualitet. Jag tror att en man i stil med Aschenbach inte förespråkade homosexualitet då han var en akademiker och känd författare. En lärd man skulle definitivt inte tycka att något utöver det vanliga var acceptabelt, även ifall det inte handlade om att dra det så långt över gränsen som det skedde under andra världskriget. Om Mann vill spegla det kaotiska och motsägelsefulla i samhällets tid, vilket är karaktäristisk i Manns skrivande, har han lyckats. Detta är mycket kopplat till realism vilket är mycket troligt att han använde sig av i en tid då många idémässiga strömningar skedde i Europa liksom i övriga världen. Han ville spegla det som mycket troligt hände ”under ytan” i en värld som kanske inte alltid var så felfri som den försöktes framställas.

Thomas Mann - vem var han?
Thomas Mann blev 80 år gammal, han föddes i Tyskland i staden Lübeck. Det fanns fem syskon i familjen Mann, tre pojkar och två flickor. Thomas och hans yngre bror Heinrich valde att följa i sin faders fotspår och blev båda författare. Familjen Mann levde i societet och överklass, man hade det bra och Mann själv har uttalat sig om att hans barndom var mycket lycklig. Det var senare som det sägs att problemen i familjen kom. Rivalitet mellan bröderna växte fram och de båda kritiserade varandras litterära verk, inte minst Thomas som ska ha kallat sin brors bok Jakten på kärleken för ”långtråkig skamlöshet”.

När man har läst lite om Thomas Manns liv upplever jag att man vid tidpunkten när han och hans bror tappar en del av sin ”broderliga kontakt” och en slags osämja skapas märken en slags skillnad i hans fortsatta liv. Det känns nu som att motgångarnas börjar strömma mot Mann och som att han börjar leva ett ganska tragiskt liv.

1891 dör Manns far i cancer.
1903 skapas en konflikt mellan Mann och hans yngre bror.
1912 fick Manns fru Katharina ”Katia” Pringsheim diagnosen tbc (tuberkulos).
1914 Första världskriget startar.

Samma år som hans älskade fru diagnostiserades med tbc och rekommenderades att flytta till ett sanatorium (som hon senare gjorde), kom Mann ut med novellen Döden i Venedig. Jag har i mina tidigare analyser av verket kritiserat den relativt negativa stämningen i boken, men om man nu tänker på omständigheterna så kanske det inte är så konstigt i alla fall.

Var Mann homosexuell och avspeglade sig själv i sina böcker på grund av rädslan att komma ut? Använde han kanske skrivandet som en slags terapi där han oskyldigt kunde leva ut sina verkliga fantasier?

Gustaf Aschanbach, huvud personen i Döden i Venedig visar sig vara en man med ganska speciell sexuell läggning, han är både homosexuell och pedofil. Två av dåtidens värsta mardrömmar (dock är pedofili det fortfarande, jag menar att acceptansen mot homosexuella har förbättrats betydligt). När man läser om Manns liv framkommer det på vissa ställen att han visat dragningar åt det homosexuella hållet, bland annat ska han ha skrivit brev till sin bror Heinrich om en gemensam manlig bekant. Han ska även ha skrivit om homosexualitet i sina dagböcker. Om Mann var homosexuell eller inte finns inga andra belägg för än breven, denna läggning var heller aldrig något han ägnade sig åt (förutom möjligtvis i sin fantasi).

Jag får ibland uppfattningen när jag läser boken att de båda karaktärerna, Gustaf Aschanbach och den unge Tadzio speglar Mann själv. Tadzio är en ung vacker pojke alltid vaktad av ”överklass kvinnor” (precis som han själv måste varit). Pojken sänder ut en slags självsäkerhet som jag får uppfattningen av även tillhörde en ung Thomas Mann en gång i tiden. Den äldre karaktären Gustaf Aschanbach tror jag är en ganska bra spegling av hur Mann var när han skrev boken, visserligen var han inte lika gammal men efter ett sånt slitsamt liv jag ändå tycker att Mann har haft kanske man kan tro att han vid sin ringa ålder ändå kände sig ganska gammal och sliten på insidan. Aschanbach är en man som hela sitt liv levt ”någon annans liv” han verkar aldrig riktigt trivts i sig själv och hans liv har varit ganska disträ och fyllt av tristess. Om Mann nu var homosexuell men aldrig levde ut det i praktiken kan man anta att även han kanske inte alltid har levt de liv han själv skulle vilja utan varit fången i ”någon annans liv”, precis som Aschanbach. Ju längre man läser tycker jag att dessa karaktärsdrag klarnar och att man ser någon form av längtan att uttrycka instängda känslor från författaren.

Mann är en ganska tidstypisk författare, han speglar mycket av samhällsproblemen i sin tid. Realismen tycker jag är mycket framträdande och man märker tydligt att Mann inte vill ”för sköna” verkligheten. Naturalistiska drag syns också de i texten, socialt engagemang och vetskapen om omvärlden finns hela tiden med under ytan.

Dessvärre har jag inte läs speciellt mycket annan litteratur påminnande om denna och har därför ganska svårt att jämföra kontexten och kunna ha en åsikt om den är bra eller dålig. Döden i Venedig växer i mina ögon efter varje sida jag läser och jag har faktiskt nu (trodde aldrig att jag skulle säga det) börjat uppskatta boken. Jag gillar att även fast beskrivningarna i många avseenden är helt kompletta så märker man efter ett tag att mycket ändå lämnas mellan raderna åt fantasin.

Thomas Mann är nog trots allt en lite mer intressant författare än vad man kan tro vid första anblicken!

 /Linn Landin Johansson ♥

Källor för informationen om Thomas Manns liv:

www.wikipedia.org/
www.NE.se
www.sr.se
www.kirjasto.sci.fi/tmann.htm

Boken växer verkligen, det var jobbigt i början men man vänjer sig snabbt vid de utförliga beskrivningar som Mann mer än gärna använder sig utav. Mann har ett sätt att formulera sig som är helt underbart, men jag får spara lite utav detta till nästa inlägg. Jag måste dock citera: "En rikt omväxlande scen öpnnade sig för hans blickar", väljer Mann att skriva istället för t.ex.: "Han såg många olika saker". Lysande!

Stämningen i boken är på topp, inte på det sättet som man oftast tänker sig när man hör uttrycket "på topp" utan precis så som jag vill att stämningen ska vara i en bok. Ledsam, men fortfarane vacker, melankolisk, men fortfarande mysig. De långa beskrivningarna av personer och platser i boken gör att man kan skapa en invecklad bild av allt som händer i boken. En alldeles, med tanke på omständigheterna, för gammal man, som gärna hade varit både 10 och 20 år yngre än vad han är, som lyckas bli på tok för berusad under båtresan. Jag kan verkligen se mannen framför mig, jag kan hitta personer i våra trakter som på sätt och vis liknar honom. Mann lyckas med sina annorlunda formuleringar skpa en så (jag skulle vilja använda engelskans 'vivid' som har fler betydelser) levande, skarp bild av vad han beskriver. Beskrivningen av Aschenbachs nya favoritperson, den vackra pojken är trots allt något i en klass för sig. man får mer än en gång läsa långa stycken om hans skönhet, men jag ser inte att det blir tjatigt, utan jag ser det som något positivt, en möjlighet att skapa sig en bild av pojken som är mycket lik den bild Thomas Mann hade i åtanke när han skrev boken. Trots alla dessa vackra beskrivningar och formuleringar så har boken ändå en undangömd, lite mer sorglig stämning. Något som Mann väljer att inte framhäva speciellt mycket är hur ensam vår huvudperson egentligen är. Aschenbachs fru dog efter bara ett fåtal års giftemål och hans dotter är med största säkerhet så gammal att hon har ett helt eget liv. Denna ensamhet som präglar boken får allting att se lite gråare ut, kanske lika grått som himlen i Venedig under Aschanbachs första dagar i staden.

Gustaf Aschanbach är en underlig man. Han har länge varit mycket rik men har trots det ägnat sig åt att fortsätta med skrivandet utan att ge sig ut på några större äventyr. När tiden att dra sig tillbaka till slut kommer så känns det som om han inte riktigt vet hur man roar sig. Han kan inte bestämma sig för vart han ska åka utan velar lite fram och tillbaka. Jag får nästan känslan av att han inte vågar göra något lite mer oväntat som att åka till en annan kontinent, han håller sig hellre lite närmre sitt hem, lite säkrare. "Tänk om det skulle hända någonting" är ett populärt citat som de lite mer oroliga personerna ofta ger ifrån sig, jag skulle kunna tänka mig att Gustaf Aschenbach tänkt detta fastän att Mann valde att inte skriva ned det. I alla fall att inte använda just dessa ord, att inte göra det så klart för läsaren. När jag läser boken så tycker jag verkligen synd om honom för att han jämt verkar vara så ensam, samtidigt får jag intrycket av att han inte alls har någonting emot det, en egenskap som jag ser lite i mig själv också. Att strosa omkring själv på stan, äta själv, kanske inte ute på restaurang men hemma, att ensam ligga hemma och titta på film, det är saker som jag gärna gör, men att leva ett liv i ensamhet, vilket Aschenbach nästan verkar göra, känns så sorgligt. Att Aschenbach skulle vara homosexuell hade jag inte en tanke på förrän den långa skönhetsförklaringen utav gossen kom, trots allt så visste jag ju att boken skulle handla om homosexuella, Aschenbach har dock inte beskrivits som en stereotypisk homosexuell enligt dagens mått, utan han verkar vara som vem som helst, han sticker inte ut speciellt mycket han är däremot tystlåten, tillbakadragen. Djup.



Döden i Venedig

Sebastian Davidsson

Jag har nu läst hälften av denna relativt korta bok. Jag minns att de första sidorna, själva inledningen, hade för mig varit tämligen kryptiska. Jag vet inte om det berodde på ett lågt intresse för att hänga med i handlingen, eller om de första tiotal sidorna helt enkelt var tunga att läsa. Det jag i alla fall vet är att det nu blivit mycket lättare att hänga med i Gustav Aschenbachs berättelse. I inledningen fick vi följa med i hans mycket omfattande tankegångar för att få oss en bild utav hur komplex denne man faktiskt är. Jag misstänker att Thomas Mann ville med det tunga språket få läsaren att bättre förstå att denne Gustav Aschenbach är en mycket intellektuell och komplicerad man som använder sig utav ett lika komplicerat språk. Om man nästan har svårt att hänga med i hans formuleringar så får man lätt intrycket av att han är bildad. Bara en lite spekulation.

Hursomhelst så kan jag nu känna att jag faktiskt har kommit in i boken mycket bättre. Bokstäverna har slutat bilda obegripliga meningar och jag förstår det jag läser. Jag tror att denna förståelse uppkom i samband med Aschenbachs ankomst i Venedig. Alltså i samband med att själva handlingen hade kommit igång. Tidigare hade han ju mest svamlat om massa oviktigt. En hel del trams, om jag får säga det själv.

Mina kära bloggkollegor och jag har ju tidigare klagat över att boken periodvis varit seg och författaren har många gånger varit lite väl generös med färg när han har målat upp huvudkaraktärens tankegångar. Jag håller med om att det kan bli lite väl mycket ibland, men jag tycker också som jag tidigare nämnt att just det här med att man inte förstår sig på alla Aschenbachs funderingar fyller en viss funktion. Jag förstår inte vad han menar och det hjälper mig att förstå att förstå att han är en väldigt bildad och komplex person. Så trots att man kan kalla mycket av det han säger för trams, så fyller det sin lilla funktion i sammanhanget.

Det här med den, enligt Aschenbach, vackra 14-åringen är ju en grej som sätter lite fart på boken.

Det var ingenting man var direkt förutspådde skulle hända, men det kan komma att bli int

ressant. Lite sjukt om inte annat. ”Achenbach satt bekvämt kvar i sin djupa fåtölj och njöt av det sköna han hade för ögonen”. Ordvalet är lite... läskigt?

Vidare kan jag bara säga att det känns som att Gustav von Aschenbach nu har börjat slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan därför inte hålla med Frida i det hon skriver om att vår huvudkaraktär skulle ha förlorat livsgnistan. Efter de femton första sidorna skulle jag kunna ha hållit med, men inte efter trettio. För mig känns det som att vinden håller på att vända och Aschenbachs liv är på väg mot det bättre.

/D

Jaha, då har jag läst om allt från början igen i en betydligt mer modern och lättläst version. Jag måste ha läst fel eller något, för när jag nu läste finner jag boken mer intressant och jag tror definitivt att den versionen jag läser inte alls är den samma som jag läste förut för nu var det inte alls lika svårt att  förstå sammanhanget och jag kan med säkerhet säga att jag fått en klarare inblick i Gustav Von Aschenbach liv, både i ”nuet” och dåtiden.

Aschenbach, en högt stående man som inte gjort alltför mycket väsen av sig under sina levnadsår när det handlar om interaktion med andra människor. En poet som lever sig in i sin vardagssituation. Han har inte haft mycket att erbjuda andra då han alltid blivit avskärmad från omvärlden.
”Ni förstår, Aschenbach har alltid levat såhär” – varvid han knöt vänstra handen – ”aldrig såhär” – varvid han lät den öppna handen hänga slappt ner över stolskarmen.
Detta citat är väldigt beskrivande, även Olivia valde att ta med i sitt inlägg och tyckte även hon att man fick en väldigt bra inblick i hur Aschenbach har levt. Aschenbach aldrig fått komma utanför sin lilla värld inom familjen, han fick inte ens gå i en vanlig skola utan fick bli hemundervisad vilket fått honom att bli den han nu är; en man som lever ett liv i en bubbla, utanför bubblan finns ingenting att hämta. Ändå är han en man som är nyfiken och vill uppleva saker och ting. Han kanske, som Olivia skrev, har tappat ett uns av sin livgnista, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han aldrig tagit chansen att gå ut ur sin bubbla och fånga dagen. Han studerar andra människor och deras beteenden och är en man med många tankar om det mesta. Han tog en promenad i början av boken och då träffar han på en man som han stannar upp ett tag för att studera och ger oss en väldigt detaljerad beskrivning om hur han ser ut och vad Aschenbach tror att mannen är för en slags människa. När mannen får syn på Aschenbach slår Aschenbach generat ner blicken för att slippa konfronteras med mannens frågande blick.

Aschenbach har alltid varit en väldigt intelligent person och har ett rykte att leva upp till, ändå är han helt ensam. Inte under hela sitt levnadsår har han hittat någon som han kan dela sin konst och lidande med. Han hade en fru som dog och efter det har han inte hittat någon annan utan i stället valt att ägna sig åt sin poesi som han i perioder varit under tvång att producera. Redan som ung blev han erkänd bland många högre samhällsklasser och blev en väldigt betydande person.

Miljön, vad ska man säga? Thomas Mann är ytterst detaljerad man, han lämnar ingenting åt fantasin. Här beskrivs allting som Aschenbach tar sig an, man får ingen chans att ens måla upp en bild i hjärnan för allt finns ju redan uppmålat med Manns ord. Det tar ibland lite för lång tid så fort någon i boken gör något för alla detaljer måste skrivas ner. Det blir nästan för mycket ibland och man tappar nästan tråden för man fokuserar endast på hur Mann beskriver miljön och allt runtomkring. Dock blir det inte så mycket av själva miljön som beskrivs, det är mestadels hur vädret växlar. Han beskriver ju dock ingående människor och andra konkreta saker såsom byggnader, städer etc.

Stämningen är väl inte direkt på topp, speciellt inte i början. Jag får nästan skuldkänslor för att Aschenbach är så ensam och inte vet vad han ska ta vägen. Han vill ut och resa och se världen för han har pengar till det men kan inte riktigt få tummen ur att unna sig själv det. Han känner sig smått misslyckad med sitt arbete och det han minst av allt vill är att misslyckas nu när han uppnått en gammal ålder då han enligt sitt eget tycke kan framana den bästa konsten. Han är som sagt en nyfiken man i 50-årsåldern och vad jag förstått rätt impulsiv, impulsiviteten får honom till Venedig, impulsiviteten får honom att vilja lämna Venedig men det är också den som får honom att komma tillbaka när han stött på den unge Tadzio. Stämningen byggs upp relativt mycket när det väl handlar om hur den gamle Aschenbach stöter på den knappt 15årige Tadzio. På ett sätt blir man nyfiken på vad Aschenbach egentligen är ute efter när han springer efter småpojkar och får dem att framstå som gudalika. Stämningen byggs upp speciellt mycket när Aschenbach valt att lämna Venedig för att sen komma tillbaka. Vad kommer hända nu?

That's all/Lisa

Jag anser faktiskt att Thomas Mann, kanske inte i sin samtid, förstör en liten del av boken då han använder allt för många ord för att beskriva någonting. Ett exempel är när Aschenbach åker gondol till hotellet, då han berättar om denna relativt korta resa på 3,5 sidor. Han beskriver också gondoljären utförligt och med små obetydliga detaljer.
”(...)och därtill ett svagt mumlande – det var gondoljären som talade för sig själv med ord som han på grund av armarnas rörelser endast stötvis och med ansträngning pressade fram.”
  Detta kanske många anser vara någonting himmelskt fantastiskt som levandegör berättelsen mer. Jag tycker faktiskt tvärtom. Denna beskrivning tycker jag är helt onödig och fördjupar bara sidospåret från berättelsen, med dessa detaljer utan mening. Strax efter detta följer en ungefär 13 rader lång beskrivning av mannen som stakar fram gondolen. Man kan nog säga att gondoljären och själva gondolresan är en alldeles för lång parantes, för att uttrycka det på ett annat sätt. Självklart är detta hans stil att skriva och säkert en konst som inte många behärskar, men jag ser det bara som en inte allt för viktig del. Jag har alltså ändrat min åsikt en aning sedan förra blogginlägget om boken.
   Stämningen i boken är, kanske på grund av de alldeles för långa beskrivningarna, ganska dov. Man känner fortfarande en viss depression i berättandet, vilket också sprids i en själv när man slukar boken. Precis som Frida nämnde vill man inte gärna känna oron för att man ska misslyckas med att uppfylla vissa drömmar i livet, utan man försöker hålla sig fast vid en annan verklighet än just den Thomas Mann beskriver i sin bok. Dock höjs stämningen en aning då Aschenbach fattar tycke för den lille polske pojken som han tycker är mycket vacker.
   Miljöbeskrivningar lägger inte Mann heller allt för stor vikt på. Vissa små avsnitt finns vad gäller gondolresan och vädret på morgonen, men han tycker mer om att beskriva hur Gustav von Aschenbach tänker och tycker i olika situationer och på så sätt kanske beskriva miljön en aning. Vidare anser jag, precis som bokcirkeln i P3 sa om Buddenbroocks, att boken kan stå väldigt stilla, ibland händer inte någonting särskilt, utan det beskrivs som sagt endast vad karaktären tycker.   
   

Precis som Frida skrev så tror jag att händelseförloppet i boken är verklighetstroget eftersom ingen extrem och drastisk förändring sker i hans liv under den ganska korta tid som boken utspelar sig, förutom en sak.
Jag känner att någon måste ta upp det som välter allt man trodde om huvudkaraktären och att jag får bli syndabocken som tar upp det; faktumet att Aschenbach utvecklas till en 65-årig man som har en förkärlek för ungdomar på 15 år, dessutom en pojke. Detta är en ganska förvånande upptäckt vad gäller honom. Att pojken ägnas sammanlagt ungefär 2 sidor i stort sett i rad under de 19 sidor jag läste till denna gången är ganska så skrämmande. Man ska också tillägga att Thomas Mann alltså skrev denna bok vid 37 års ålder 1912, då det säkert var än mindre accepterat, nästan revolutionärt att beskriva pedofili och homosexualitet i en bok. Jag kan tänka mig att boken blev mycket omtalad när den kom ut. Dessutom sprids det rykten om att boken baseras på vissa av Manns egna upplevelser, därför hoppas jag för allt i världen att han inte själv har blivit utsatt eller utsatt någon för pedofili.

/Fredrik