Mötet med Axmacher.
Jag sitter i klassrummet och väntar spänt på att författarna ska kliva in. Hur ser hon ut, hur ser hon ut?
Det tar flera minuter för gänget att komma till skolan, snön yr och gatorna är hala som sjutton. Men de kommer och jag vet inte hur, men jag märkte direkt vem Susanne Axmacher var. Hon stiger in i klassrummet, rosig om kinderna med ett leende på läpparna och man kan inte låta bli att le lite själv.
Vi satt länge och diskuterade boken med Axmacher och att få se människan bakom romanen var en underbar upplevelse! Jag fick till och med en autograf! Vi sitter runt ett stort bord med kaffe och te framför oss och ler lite artigt. Frågor, ja just det, vi skulle ställa frågor. Början är seg, ingen vågar riktigt börja - men så fort den första frågan är avklarad och svarad på släpper trycket. Man slappnar av, glömmer bort att man är i skolan och ska vara akademisk.
Axmacher svarade på varenda fråga som ställdes så gott hon kunde, ofta med ett litet skratt och med ett leende på läpparna. Då kan man inte undgå att tycka att boken blev ännu bättre, men en sådan trevlig författare. Vi pratade om syskonrelationer, att det var skillnad på att slå och att slå och att det kanske inte är så konstigt att Lotta tar med en kille som ser ut som Marcus. Familjer kom på tal, vart hon har jobbat och vad hon jobbar som och vart inspirationen till boken kom ifrån. Något som många var nyfikna på. Är det på riktigt, eller fantiserar du om sånt här? Slutet var något av en besvikelse för mig, då jag ville se Clara slå till - bita tillbaka, men efter
samtalet så har jag slutit frid med det öppna slutet och börjat läsa om boken. Denna gången med lika stort nöje.
Susanne Axmacher har inga syskon, men hon har lyckats beskriva syskonrelationen väldigt bra. Jag själv har inte några syskon, men ett stort antal kusiner som jag bråkat med under min uppväxt. Vi pratade även om hur viktigt det var med ett bra förlag. Hon trivdes väldigt mycket med de hon arbetade med under bokens födelse och håller kontakten med dem i väntan på att en ny roman ska skapas. Uppföljare, någon? Det konstiga med samtalet var att jag såg på boken med helt nya ögon. Att samtala med författaren själv, att få förstå hur hon tänkte och vad som ledde till att boken blev som den blev, var speciellt.
Axmacher har varit nästan överallt. Hon skriver romaner och jobbar även med internationella insatser världen över, och har arbetat för FN, EU, Statens Räddningsverk och nu MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Hon har gjort så mycket på så lite tid, något som jag förundras över. Jag hinner inte ens lägga ut mitt tredje inlägg i tid! Att ha varit på de ställen man skriver om, som Rom tillexempel, är jätteviktigt. Att skriva om en stad utan att ha varit i den är inte lätt, och kommer inte övertyga läsarna.
Förutom att klargöra delar av boken och bidra till intressanta diskussioner var Axmacher en inspirationskälla. Nu vill jag sätta mig och skriva. Jag vill också kliva in i på en skola och diskutera mina verk med människor jag inte känner. Jag vill också kunna le och svara lungt på frågor om mina innersta tankar!
Tack för diskussionen, från ett ensambarn till ett annat.
- Sandra.
tredje och sista, tack&hej!
Susanne kliver in i rummet lite smått rosenröd i ansiktet, ganska blöt i håret men med ett underbart leende på läpparna. Hon tackar oss för att få vara här och vi tackar henne för att hon vill. Precis som med alla människor man i livet möter så förändras allt hos individen ju mer kunskap man får om dess personlighet. Inte undantaget Susanne Axmacher, hennes varma och trevliga person förstärkte inte bara mitt intryck av henne utan faktiskt hela mitt intryck av hennes bok också. Att få se människan bakom orden, att få lyssna till hennes röst som en gång formade de långa och betydelsefulla meningarna som fyller bokens sidor ger en inblick och förståelse för verket djupare än man tror.
Precis som Felicia före mig skrev så är de alltid en risk med att träffa en för författare till en bok man precis läst. Vilket jag personligen fick uppleva under bok och biblioteksmässan i ettan där jag träffade Åsa Linderborg, författare till boken Mig äger ingen som vi precis då hade läst. När jag läste boken tyckte jag att den var helt okej, men sen när jag träffade Linderborg och blev bemött på ett otrevligt sätt kunde jag inte hjälpa att jag på en gång tyckte att hennes bok var jätte dålig. Tänk vad ett litet möte på bara två minuter kan förändra! Mötet med Axmacher liknade inte överhuvudtaget mötet med Linderborg, utan den här gången blev jag bara positivt överraskad och de kändes som en väldigt givande diskussion vi förde i den lilla bokcirkelsgruppen (eller vad man nu ska kalla det för).
Susanne förvånade nog oss alla när hon berättade att Markus och Lotta (huvudpersonens storasyskon) var hennes favorit karaktärer i boken, trots att dom båda är så "elaka". Hon berättade också för oss att förlagen ofta har märkt det att när debutanter skriver så hamnar ofta deras huvudperson lite bakom och storyn blir inte riktigt så fokuserad på bara huvudpersonen utan som i detta fallet så får många fler karaktärer komma i fokus och bli uppmärksammade. Detta väckte någon fascination hos mig så jag gick tillbaka i boken och undersökte detta, vilket roligt nog stämde. Clara är inte i centrum hela tiden trots att hon kanske är bokens zenit, detta var dock inte något som jag tänkte på när jag läste boken men som jag nu tycker är väldigt roligt att ha kunskap om vilket förhoppningsvis gör att jag i framtiden kommer att kunna se detta även i annan litteratur.
Författarskapet skildrade Axmacher mycket väl för oss, hon berättade om både baksidan med det, men också om hur roligt det kan vara. Hon beskrev hur det kändes att hela tiden bli refuserad och ratad, och om hur viktigt det är som författare att inte tappa hoppet! Att aldrig ge upp! Hon berättade om när hon själv skulle skriva slutet på boken och om hur svårt hon tyckte att det var, hon ville efter åtta år av skivande inte ha något mer med verket att göra. Samtidigt som hon tyckte att det var fantastiskt kul att få skildra barnens uppväxt och att få forma deras karaktärer med fria händer.
Axmacher förtäljde också en hemlighet om boken, hon berättade om de "egentliga" slutet som av förlaget raderades bort. Hon berättade om ytterligare en karaktär som skulle ha varit med men som också blev borttagen. Dessvärre tycker jag att de är mycket tråkigt att dessa delar blev bort valda eftersom att de lät väldigt spännande och interesanta när Susanne berättade om dem. De lät också som att dessa delar skulle ha uppmärksammat temat KRIG lite mer, inte bara kriget som kan försegå mellan två individer utan kriget i olika länder och dess följder. Hon berättade även att slutet var tänkt att bli mycket mer dramatiskt och blodigt i jämförelse med vad det är nu vilket jag i högsta grad tycker är mycket tråkigt att de inte fick för bli, vem älskar inte dramatik liksom?
Mötet med Susanne Axmacher gav mig mycket, det gav mig en djupare förståelse för boken Näckrosbarnen men också en djupare förståelse för övrig litteratur . När Axmacher berättade om sitt jobb, sin "karriär" som författare och sitt liv i övrigt så inspirerade hon verkligen och hennes erfarenheter gav mig många svar på frågor jag länge grubblat på. Hennes liv visar verkligen att man kan om man vill vilket alltid eggar mig. Susanne Axmacher upplever jag som en riktig idol för alla samhällsmedvetna unga tjejer som vill engagera sig i världsfrågor och samtidigt förverkliga drömmen om att skriva skönlitteratur. Ge aldrig upp!
Möte med Susanne Axmacher
Ibland när man ska träffa en författare till en bok man just har läst, kan det bli helt fel. Det har jag gjort någon gång innan, då författaren var allmänt ohyfsad, otrevlig och högfärdig. Tyvärr påverkade detta något av min syn på boken, eftersom den till största delen handlade om henne själv. Jag vet att man inte ska låta sig påverkas, men… det var lite svårt att inte göra det. Då tänkte man: Jaha, var det SÅDAN hon var…
Det var därför jag blev så glad när jag träffade Susanne Axmacher! Hon var så naturlig och förde sig otvunget. Hon svarade så gärna på alla möjliga frågor och tyckte det var kul att diskutera boken med en grupp läsare. Då och då blev hennes kinder lite lätt röda och hon var helt enkelt trevlig och mänsklig. Framgången hade inte stigit henne åt huvudet som det tyvärr gör hos en del framgångsrika människor. Detta gjorde att samtalet fick en bra stämning och hade man en fråga var det bara att fråga på, om man nu fick möjligheten av andra läsare, vill säga.
I vårat samtal kom syskonrelationer upp. Några pratade om att det faktiskt hände ganska mycket olyckor och otäcka saker med barn och av barn. Men jag tror inte det är helt och hållet med flit. Ett barn har en vild fantasi och då inträffar nog olyckor ganska lätt. Om man nu ska kalla dem olyckor. Jag kommer inte på något bra ord. Det kanske är så att barn inte förstår allvaret i situationen och helt enkelt gör saker utan att egentligen reflektera över vad det är de gör. Axmacher berättade om en pojke som fått åka ambulans efter att de lekt herre på täppan och han hade slagit huvudet i någonting. Det är intressant att Axmacher själv inte har några syskon, men ändå lyckas beskriva syskonrelationer så noggrant. Jag tycker dock fortfarande att vissa av händelserna är en aning överdrivna mot verkligheten. I alla fall den verkligheten om syskon som jag känner till.
Detta för mina tankar helt osökt in på en övning som vi brukar göra i en teatergrupp som jag deltar i. Läraren säger: Saker som man gör som barn, men som inte är okej som vuxen. Då ska någon som har en idé gå upp på scenen och gestalta denna. Exempelvis peta näsan eller kissa ner sig. Då tänker jag på dessa syskonrelationer i ”Näckrosbarnen”. Det är väl egentligen ingen som reagerar över att syskon slåss? Det är liksom naturligt på något vis. Men detta ska man absolut inte göra när man är vuxen. Då kan man bli dömd för misshandel. Jag undrar då var aggressionerna tar vägen. Försvinner dem, förtrycker man dem, tar man ut dem på annat håll, gömmer man dem, eller vad händer egentligen? Vem sätter egentligen gränsen mellan barn och vuxen? Var går gränsen mellan inget konstigt att syskon slåss och misshandel? Ofta är det inte bara syskon som slåss, barn som känner varandra och barn som inte känner varandra kan också bli osams. Men det är märkligt att samma sak som kan vara ett ”normalt” beteende hos barn kan leda till fängelsestraff hos vuxna. Inga misstolkningar nu; JAG TYCKER INTE DET ÄR OKEJ ATT SLÅSS! Jag är bara intresserad av människan och hur hon fungerar.
Tillbaka till mötet. Susanne Axmacher berättade inte bara om sin bok, hon pratade också om sin utbildning, sitt jobb och var hon hade varit i världen. I Rom hade hon varit och där placerade hon även karaktären Clara för en tid. Vi diskuterade i gruppen att det borde vara mycket lättare att skriva om en plats som man faktiskt har varit på och att det blir trovärdigare. Axmacher berättade även att hon studerat på ett universitet i Virginia, där hon hade läst statsvetenskap och creative writing. Framförallt det sistnämnda låter mycket intressant för mig, eftersom jag vill studera utomlands och syssla med att skriva.
Slutet kom naturligtvis upp i diskussionen, och jag frågade om det där slutet som jag tyckte saknade någonting. Axmacher svarade att hon hade skrivit på boken i åtta år och att hon så gärna ville avsluta den. Hon berättade också att det hade hänt mer saker i slutet som förlaget hade strukit. Men vi kom fram till att öppna slut är mycket intressanta också. Då får man själv tänka till om vad som kan hända efteråt.
För att sammanfatta: Jag tyckte det gav mycket att träffa författaren. Man fick fråga om saker som man inte förstod, man fick diskutera och reflektera med andra. Detta är inte bara intressant för läsarna; jag tror att det är bra för alla författare att åka ut och prata med folk som läst deras böcker. Det ger dem tips, kritik så att man kan bli ännu bättre och kanske även inspiration och nya idéer till fler böcker. Förhoppningsvis får man mestadels positiv kritik och det kan stärka självförtroendet så att man fortsätter skriva och verkligen vågar berätta om det man vill. Jag önskar Susanne Axmacher lycka till i framtiden och hoppas att hon skriver många fler böcker.
Detta var sista inlägget från mig om ”Näckrosbarnen” och Susanne Axmacher.
Tack för mig.
//Felicia.
Linn blir som vanligt upprörd över bloggandet
Har nu suttit en mycket lång stund och filat på mitt blogginlägg, blev relativt nöjd men sen när ja skulle publicera de så började det självklart att krångla. Som bloggande alltid gör när det gäller mig. Styckindelningarna vill inte längre vara med, i alla fall inte alla. Visst att man fortfarande kan läsa och förstå texten men de ser inte lika fint ut och blir inte lika proffsigt. Upprörande! Och de värsta är att jag inte kan göra någonting åt det viket beror på min bristande kunskap. Hmm.... Datorkunnskap kanske inte vore så dumt ändå?! haha i alla fall inte för mig och min osäkra framtid som bloggare:D Hoppas min finfina analys är läslig ändå!
Pusskramkyss och hejdå från linn (trogen misslyckad bloggare)
slutet gott allting gott? (inlägg nr2)
Nu är den verkligen slut, eller är den det? Boken har etsats sig fast i mina tankat och i mitt sinne den finns fortfarande kvar trots att sidorna mellan pärmarna nu är slut. Efter allt bläddrande så finns det nu inga fler rader av ondska, självförnekelse eller omöjlig kärlek.
För det är precis det som jag tycker att den här boken handlar så mycket om, ondskan som frambringas av människors egoism. Inte den medvetna ondskan utan ondskan vi omedvetet bär med oss som en liten sköld för att försvara oss och för att hålla oss flytande, flytande över näckrosens rötter. Även den ständiga självförnekelsen, att alltid trycka problemen och traumatiska händelser under mattan och att inte låtsas om vad som egentligen har hänt eller hur man egentligen känner finns hela tiden mellan raderna som samtidigt så vackert speglar omöjlig kärlek och längtar efter riktig äkta och besvarad kärlek. Framför allt om hur en omöjlig kärlek kan finnas inom en familj. Hur mycket Clara och hennes syskon än verkar vilja älska varandra går det uppenbarligen inte så bra. Man känner hela tiden att något slags försök till kärlek som ligger och bubblar där under ytan men som är så omöjlig att släppa fram och acceptera.
Både självförnekelsen och den omöjliga kärleken speglar Axmacher på ett unikt och fascinerande sätt, inte bara genom Clara och hennes syskon utan även genom hennes passiva föräldrar som verkar leva i någon slags apati. Detta kanske för att självförnekelsen nu tagit över när begäret att slippa känna omöjlig kärlek blivit för stor?
Även Axmachers skickliga sätt att skildra dramatiken i en icke kronologisk ordning förstärker även det mitt intryck av självförnekelse. Allt detta tidshoppande är för mig ännu ett bevis på hur små karaktärerna verkligen känner sig, vilket författaren speglar med hjälp av detta knep oklanderligt bra.
På insidan av den främre pärmen är ett citat tryckt, detta citatet är också de sista raderna som avslutar boken. Citatet lyder:
"Så jag tänkte att jag kanske.
Säg det Clara.
Att jag skulle.
Bara säg det.
Men livet"
Det här citatet precis som jag skrev innan visar också de på en mycket stark självförnekelse men också ett mycket dåligt självförtroende hon huvudkaraktären Clara. När vi i skolan diskuterade bokens tema kom vi inte direkt fram till något konkret svar men för mig är det ganska enkelt och klart vilket jag i ovanstående resonemang försökt förtydliga. Jag upplever klart och tydligt utan något facit i hand att bokens tema är självförnekelse. Inte att ondskan är huvudtemat trots att det alltid ligger tillhands, inte heller kärlek. Inte den omöjliga kärleken, inte den gränslösa kärleken och inte heller den komplicerade kärleken. Kärlek och ondska för mig går ofta hand i hand, det precis som mycket annat är ofta varandras baksidor, och som jag skrev finns dessa två ingredienser i Näckrosbarnens fantastiska recept men för mig är det inte de viktigaste eller mest centrala.
Vilket där med då betyder att min uppfattning om boken inte riktigt stämmer överrens med mina klasskamrater Sandra och Felicias. Vilket jag tycker är bra, vi är olika som människor och skapar oss därför självklart olika uppfattning. En bok som uppfattas på samma sätt av alla läsare tycker jag inte alls kan mäta sig med ett mästervärk som Näckrosbarnen som låter människor skapa sig en egen bild och en möjlighet att sväva ut och tänka själv.
Precis som Sandra före mig har skrivit så har Axmacher själv sagt att ett av hennes budskap i boken var krig. Krig i olika länder men också i människors innersta krets. Detta håller även jag med om! Kriget Clara har med sig själv och kriget hon utkämpar med sina syskon får man tydligt bevittna sida upp och sida ner. Just likt temat är även budskapet i boken ganska unikt och originellt vilket gör att nytänkande och innovativa tankar börjar röra sig inuti min författar hjärna. Axmacher inspirerar verkligen genom sitt debutantverk. Inte konstigt att det tog henne hela åtta år att färdigställa denna gourmetmiddag för bokälskare.
"Där står nu Lotta överst på klippan. Hon ser ut över sjön och kliar på ett myggbett på vaden med ena foten. Hennes ben är muskulösa och bruna och solen faller rakt på henne. Hon är en vacker staty, och hon är medveten om det när hon vänder sig om och ser på mig. Clara, säger hon och vinkar till mig. Se om du kan göra om det här"
En starkt och känslomässig tvekamp mellan Clara och hennes äldre syster Lotta ligger här och dallrar i den sommarvarma luften. Av någon besynnerlig anledning är detta beteendet inget som med årens mognad växer bort, det förändras bara men det finns alltid där - bara i olika skepnader. Självförnekelsen hindrar karaktärerna att ta tag i sina problem och med tiden blir de fruktansvärt tabubelagda och förnekelsen eskalerar. Detta precis som alla destruktiva beteenden blir även i familjen Lanckens fall en negativ spiral nästintill omöjlig att slita sig i från. Precis som om man trasslat in benen i näckrosrötter...
Slutet gott allting gott?
Claras krig som hon under hela den livstiden vi får följa henne utkämpar resulterar i att hon beväpnar sig, hon bekämpar sin självförnekelse så gott en människa kan. Hon försöker lära sig att älska och känna kärlek på riktigt men framför allt så beväpnar hon sig med ett gott självförtroende.
"Och när han tryckte ner mig mot sitt bröst skrattade jag upp mot stentaket högt ovanför oss. Det känns inte längre, säger jag. Det känns äntligen inte längre"
I mina ögon vann Clara sitt krig. Ett krig viktigare än alla andra. Ett krig om att överleva psykisk ohälsa, ett krig om att få hjärtat att fortsätta slå och ett krig om att vinna tillbaka det viktigaste man har - sig själv!
