Är det verkligen över?
Kan du förstå att Näckrosbarnen är slut? För det kan verkligen inte jag. Slutet är så öppet att det gör ont. Fyrahundrasjutton sidor har jag frenetiskt suttit och vänt. Blad efter blad, så inne i boken att jag glömmer bort att tiden flyger förbi. Den kampen om uppmärksamhet som barnen utkämpar i boken gör att jag verkligen inte kan lägga ifrån mig den. Jag finns här! Jag ser er! Sluta vara så hemska mot varandra.
Hur är det med dig Clara? Har du något att berätta?
”Vad menar du?”
”Oh, kom igen, berätta. Berätta det värsta du gjort.”
”Det värsta? Menar du ondska? Det elakaste?”
Ondska. Jag sitter och bläddrar i boken för att komma på något intelligent att skriva om budskap och syfte. Ondska. På sätt och vis har Felicia rätt, för det var hon som drog upp att ondskan verkar finnas i allt i denna bok. Men jag ser det inte riktigt på det sättet. Barnen törstar efter kärlek och uppmärksamhet från sina passiva föräldrar, något som alla barn gör – passiva föräldrar eller ej. Skillnaden mellan mig och dessa syskon är att jag fick uppmärksamhet och kärlek när jag växte upp, mina föräldrar gav mig formen – men jag fyllde den med egna åsikter och en egen personlighet. Syftet är i mina ögon, att visa gränslös kärlek. För Clara älskar sina syskon, trots att de är ganska trasiga och rätt taskiga.
Men budskapet då? Det är sannerligen inte lätt att reda ut, men Axmacher sade i en intervju att hon ville koppla mycket till krig. Krig utvändigt, men även krig inom familjen. När man tänker efter så utkämpar ju barnen ett krig. Ett krig om uppmärksamhet. Så syfte och budskap berör, enligt mig, nästan samma sak. Att man ska älska någon gränslöst.
Boken följer inte riktigt någon dramaturgisk modell och hoppar fram och tillbaka mellan dåtid och nutid. Det är olika personer som berättar om olika tider och på sätt och vis framstår det som en slarvig röra. Men Susanne Axmacher är riktigt skicklig. Jag får grepp om vart jag är, vilken tid och vem det är som berättar, samtidigt som en röd tråd följer. Väldigt klara bilder, vilket var ytterligt påfrestande med gaffelhuggande och jordnötsringsslem.
Näckrosbarnen är vacker, unik och en bok som jag verkligen hatar att älska. Jag tror att det var därför den blev nominerad. Vem kan undgå att älska en rörig och psykiskt påfrestande roman?
Inte jag. Nästa bok, tack.
Sandra Lindgren.
Äcklet är över
”Det vore så mycket lättare allting”, sa han, ”om du inte funnits.” (…)
”Det där menar du inte.” (…) ”Jag är din syster.”
Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan.
”Jag vet”, säger han.
Det är här som bokens upplösning ska äga rum. Marcus tar stryptag på Clara och vill verkligen få henne ur världen. Men något hindrar honom. Detta något är faktumet att Clara är hans syster.
Som jag skrev i mitt förra inlägg bygger författaren Susanne Axmacher upp en bra historia och jag förväntar mig ett hisnande slut, en explosion som kommer och möblerar om folks åsikter och handlingar. Men slutet… vad är det för ett slut? Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra, men det fattas något. Axmacher har byggt upp hela historien mycket klokt, hon har strött ut sidvändare här och var, men det känns som om hon inte har lagt ner tillräckligt med möda på slutet. Det är inte nog uppbyggt, utan hela denna intressant historien mynnar ut i en axelryckning och en fråga om ”Vad hände egentligen?”
Jag tolkar slutet som lyckligt, men jag är inte säker på att alla gör det. Kanske tyder jag det så för att boken rätt och slätt igenom har varit sorglig, brutal, ganska deprimerande och obehaglig. Lilla naiva jag vill alltid att det ska sluta lyckligt för människorna i en bok, och kanske vill jag det ännu mer den här gången, med tanke på vad karaktären Clara fick gå igenom. Jag hoppas från mitt hjärta att Johan och Clara fick ihop det igen, för han verkade som den enda som verkligen brydde sig om hennes bästa. Som slutet är nu får man känslan av att det kan fortsätta ett tag, att hemskheterna inte slutar och att författaren bara halvhjärtat får fram det hon ville säga. Men öppna slut är också bra. Då får man bilda en egen uppfattning, och det är ett intressant fenomen. Att få folk att tänka är en merit.
Hon är skicklig, den där Axmacher, när det kommer till att berätta om olika decennier, olika människor och olika platser. Trots att boken speglar flera människor, deras upplevelser och varför de har blivit som de är, är boken inte rörig och jag hänger utan problem med i handlingen och tidshoppen. Jag läste i en tidningsartikel att författaren själv har varit ute i världen ganska mycket, även i Rom, vilket är samma stad som karaktären Clara befinner sig i. Jag tror som många andra att det är mycket lättare att skriva om en plats som man har varit på. Det blir trovärdigare då. Susanne Axmacher har använt sig av hisnande miljöbeskrivningar som jag kom att gilla ganska mycket, och den där lilla röda stugan vid näckrossjön känner jag också igen mig i. Utan svårighet lockar hon mig med till olika decennier under 1900-talet och början av 2000-talet i USA, Saudiarabien, Italien och Sverige. Beskrivningen av avrättningen i Saudiarabien är mycket stark och jag undrar just om författaren själv har någon erfarenhet av denna sortens händelser.
Tema och budskap handlar om ondskan som finns runt omkring, om krig inom och utom oss, krig inom familjen och beväpnade krig mellan olika folk. Men samtidigt är det vardagen runt omkring oss också. Visst händer det otäcka saker i livet, olyckor, omedvetet och kanske även lite medvetet… Men jag tror inte riktigt att det är så illa som i denna boken. Eller så låter det mycket värre än det är, för att det blir så påtagligt när man läser om det.
Jag har tidigare skrivit att jag tyckte boken ibland var obehaglig att läsa. Jag kände inte igen syskonens beteende mot varandra eller föräldrarnas uppgivna suckande som; Jaha, högg Lotta en gaffel i Claras hand, det var ju inte bra. Jag har aldrig blivit så arg på någon av mina tre syskon att jag känner för att hugga en gaffel i handen på dem, att smälla igen pianolocket över deras fingrar eller försökt strypa dem. Och om detta av någon outgrundlig anledning i alla fall hade hänt, skulle mamma och pappa inte suttit och suckat åt oss. På det sättet identifierar jag mig inte med boken. Men jag gillar den för det. På fler än ett vis var det bra att läsa den, för jag insåg hur bra jag har det. ”Näckrosbarnen” är mycket intressant, tar upp tabubelagda ämnen, får en att tänka efter, den är väldigt målande och välskriven och inte att glömma; den är definitivt läsvärd och nomineringsvärd.
Ni kanske undrar vad jag menar med tabubelagda ämnen? Jo, jag tycker mig lukta mig till incest här. Lotta och Markus har alltid varit nära varandra och vissa karaktärer nämner någon gång ett oförståeligt band mellan dem och att de nästan har varit för nära varandra. I slutet av boken kan man också läsa om hur Clara förvånas av att Markus och Lottas respektive ser misstänkt lika varandra ut. Incestvibbar får jag också någonstans mitt i boken där Claras första kyss kommer från Markus, och han passar även på att bita henne i läppen så att det börjar blöda. Vid detta stället vill jag bara slå ihop boken och spy. Men det är intressant att Susanne Axmacher skriver om det, eftersom det inte är många som just talar om incest. Jag tycker inte att författaren dömer någon, hon tar bara upp ämnet och låter det diskuteras. Att döma, det är läsarens uppgift.
Några saker som jag faktiskt känner igen mig ifrån min egen vardag är dessa dumma tvångstankar eller inbillningarna om att bara man gör på ett visst vis, kommer det och det att hända. Som i boken: om han lägger armen om mig nu så stannar han, om han vänder sig om så kommer han att lämna mig. Om han tittar upp när jag kommer tillbaka till bordet så stannar han. Om han frågar om min dag när jag kommer hem. Om han kommer ihåg min namnsdag. Om han säger nej till min familj. Då kommer han att stanna.
Tänk så mycket dumt man går och tänker, inbillar sig och faktiskt gör! I boken tänker Clara att hon gör vad som helst för att hennes pojkvän Johan inte ska lämna henne. Människan kan ibland vara en ganska lustig sak.
Så sammanfattningsvis: en mycket givande bok att läsa, med fantastiska miljöbeskrivningar, en hisnande och otäck historia, välskrivet och framförallt: intressant. Man lär sig alltid något nytt av att läsa böcker. Jag har lärt mig att man faktiskt kan skriva en bok på över 400 sidor utan att egentligen nämna något mer än hår- och ögonfärg på karaktärerna. Jag vill läsa mer från denna kvinna. Nästa bok, tack!
Inlägg nr1 - Linn Landin
Titeln "Näckrosbarnen" fångade min uppmärksamhet direkt. Den är mystisk fast på samma gång så självklar. Den är mystisk innan boken är läst och självklar när man redan tagit sig igenom första halvan. Jag tycker att den här titeln passar utmärkt till den här boken, den speglar bokens mystik samtidigt som den härbergerar många frågor. Även omslaget på boken fångade mig omedelbart. Den är mycket visuelt vacker med sina många färger samtidigt som den på något sätt är väldigt mörk och inger ett oerhört djup. Precis som titeln är omslaget ganska gåtfullt och fantastiskt vackert. Jag känner absolut ingen negativ kritik mot varken titeln eller omslaget och de är inte många böcker som hållen den standarden!
Många "incidenter" som förekommer innom familjen Lanckens stängda dörrar glöms fort bort eller ignoreras direkt. Precic som Sandra före mig tog upp var när Lotta högg sin syster med en gaffel i handen. Detta utan större uppmärksamhet från resten av familjen. De här stycket i boken är mycket målande och starkt. Budskapet blir här mycket tydigt och kontexten blir väldigt klar. På många andra ställen i boken upplever jag det precis tvärt om, att allt är ganska rörig och luddig. Inte alls så här övertydlig som i "gaffel-stycket".
Boken är i särklass en mycket enastående och speciell bok. Precis som mina kamrater före mig har sagt så är boken skriven i en ganska annurlunda och uppseende väckande stil. Man tar sig fram i boken genom många av karaktärernas ögen men också från någon slags "allvetande högre makts". Som sagt upplever jag det ganska rörigt men kanske är det också det som gör boken så interesangt? För den är inte som någon annan jag tidigare läst. Inte heller påminner den om någon. Sandra skrev att hon kände någon slags koppling till Pojken som kallades Det men trots att jag har läst den kan ja inte säga att jag känner igen mig, inte det minsta faktiskt. Dock tror jag att många av oss kan känna igen oss i boken med vår egen livshistoria trots att den inte är nedskriven.
Rom och i familjen Lanckens sommarstuga är bara två av alla de platser vi får följa karaktärerna, vi följer dem genom en ganska traumatisk tid med mycket hemligheter och tabu. Människor lika djupa som näckrosensrötter försöker vi oss på att förstå och ett brinnande intresse för att fortsatta ner i sjön bygger Axmacher upp med sina fantastiskt målande beskrivningar och interesangta skrivarsätt.
Även tidshopp i texten använder Axmacher som ett krep för att trollbinda oss vid boken. Hon sprider ut ledtrådar och hoppar mellan de olika karaktärernas minnen. Trots förvirringen i detta blir effekten mycket kraftfull och genomträngande. JAG VILL FORTSATTA LÄSA OCH FÅ SVAR PÅ MINA FRÅGOR!
"Lottas ansikte var blekt och hon var svart under ögonen. Hon hade nästan inte ätit någonting på två veckor. Hon hade inte sovit heller. Jag kunde höra henne krafa på väggen som skiljde våra rum åt på nätterna. Hon kunde krafsa på väggen i timmar, som om hon ville gräva sig igenom den."
Här upplever man tydligt den fängslande dramatiken och det intensiva och målande språket väldigt tydligt. Även den mystiska och lite tryckta stämningen framkommer väl.
Hittills tycker jag att boken har varit fantastiskt bra och det ska bli roligt att fortsatta läsa...
Förfärad över denna "Äckelboll"
Jag valde Näckrosbarnen eftersom jag missade den lektion där vi fick reda på vad de handlade om. Ibland tror jag det var ödet. Kanske var det för att titeln lät som Äckelboll när mina kompisar pratade om den. Men hur det än kom sig att just Näckrosbarnen landade i min famn så sitter jag här med en fängslande och underbart hemsk bok. Det är en sådan bok som man älskar att hata.
"Stoppa in huvudet i elden, Clara." Viskar Marcus. Trots elden är hans
andedräkt varm mot mitt öra. "Stoppa in huvudet själv, din jävel."
I sig självt är titeln väldigt intetsägande, men om man slår upp boken kan man få en förklaring direkt.
"Det ligger en pojke och flyter i vattnet.
Han ligger med ansiktet nedåt, som om han tittade ner mot sjöns botten."
När man läste det här visste man inte vad som hänt eller vem pojken var, men man förstod genast att titeln syftade på detta. När jag läste vidare i boken kom det massa jämförelser med näckrosens rötter. I en sjö kan en näckros ha väldigt många rötter. Det finns mycket under ytan som inte syns, tre näckrosblommor kan vara från samma rot utan att de är lika alls. Lite som barnen Lancken.
Boken utspelar sig i familjens sommarstuga. I Rom. I Sverige. Det roliga och, ibland, förvirrande är att det utspelar sig ur olika personers synvinklar och i olika årstal. Ända från farmor Lancken till Clara som femåring. Huvudkonfilkten är mellan syskonen, Marcus, Charlotta och Clara. Marcus och Lotta fryser ut Clara och tvingar henne att göra hemska saker. Lilla Clara vill bara bli accepterad och älskad av sina syskon. Men ibland är hon lika jävlig mot de som de är mot henne. Föräldrarna är oväsentliga, då de inte orkar bry sig om vad barnen bråkar om. Oj, stack Lotta en gaffel i handen på Clara? Nämen. Fy. Jaja...
Boken är ett hemst drama, en grym och otäck släktkrönika. Den är så målande och så psykist påfrestande att jag inte fattar vart Axmacher fått denna inspiration ifrån. Allt det hemska och allt det gråa. Jag är inte heller säker på om det är lite av en verklig historia eller inte. Hur som helst är den fullkomligt och ytterligt fruktansvärd. Jag älskar den!
"Det är som du inte tillhörde familjen. Med det håret." [...] "Jag är din syster", säger jag.
Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan. "Jag vet", säger han."
Alla karaktärer vi lär känna i boken har haft en barndom som gått helt åt helvete. Någonting har förändrat deras liv så mycket att de inte mår bra alls. Inte det minsta lilla. Mamma och pappa Lancken mår inte bra. Inte bra var och en för sig och inte bra tillsammans, men de skaffar tre ungar som upplever något så dramatiskt att de tar ut det på alla de känner och blir smått hatade av sin omgivning.
Som jag nämnde tidigare är berättarperspektivet väldigt speciellt. Det hoppar mellan person och person, mellan årtal och i bland mellan första och tredje person. Det har gjort att de första 100 sidorna var förvirrande, men ganska snart kom man in i det hela. Jag tror att dessa tidhopp tillförde mer dramatik och det var som flera berättelser i en. Som tillsist vävdes samman.
"Med din familj som du älskar så mycket?" Jag såg upp på honom för att se om han skämtade, för visst var det ett skämt? Men han stod och såg alldeles allvarlig ut, och jag såg att hans ögon var blå.
Jag tänker mycket på Pojken som kallades Det när jag läser denna boken. Visst, de har sina skillnader. Pojken som kallades Det blir ju misshandlad av sin mamma. En vuxen som sviker. Men i Näckrosbarnen är terrorn mellan syskon. Pojken som kallades Det har alltid varit en av mina favoritböcker. Jag har alltid älskat det drama och hur man känner när man läser den, hur hemskt det än är. Det var nog inte en koppling gjord av Axmacher med flit, men Näckrosbarnen har landat brevid Pojken som kallades Det på första platsen.
Susanne Axmacher har satt ribban högt med detta verk och jag väntar spänt på hennes nästa bok.
Förfärad över denna Äckelboll, men ändå längtar man efter mer.
Sandra Lindgren - tack till Felicia som fixade en kategori! :D
Utsidan viktig på "Äckelbarnen"
Man säger att det är insidan som är det viktigaste. Att inte utsidan spelar någon roll. Men när det kommer till böcker är det bara bullshit. För att jag överhuvudtaget ska bestämma mig för att läsa en bok måste den ha en intressant utsida. En snygg, med färger och någonting som har med innehållet i boken att göra. Fascinerande är det också om bilden och rubriken har något gemensamt. Det var på grund av det här som ”Näckrosbarnen” blev mitt läsprojekt fram till 25/2, då BT:s debutantpris delas ut till någon av de fem nominerade författarna.
På framsidan i en blå himmel står det ”Näckrosbarnen” och ”Susanne Axmacher” strax under. I mitten är en stor gul näckros i en sjö och runt omkring växer det skog. På denna bilden ser man även vad som befinner sig under vattenytan. Långa rötter som slingrar sig runt varandra och likt skelettarmar trasslar in dig i historien om otäcka små barn. En mycket intressant framsida med andra ord. Det är alltid det som ger det första intrycket i mig och det var också det som gjorde att jag inte valde någon av de andra debutanternas böcker att läsa – tråkiga framsidor som inte alls bidrog till att någon nyfikenhet om vad som kunde finnas inuti böckerna väcktes hos mig. Så till alla ni som tänker ge ut en bok inom en snar framtid: HA EN INTRESSEVÄCKANDE FRAMSIDA!!!
Självklart är innehållet i boken mycket viktigt, när man väl har lockat en person att läsa den. Och än så länge är innehållet tänkvärt. Och mycket oangenämt. Ett stort obehag är det första jag känner när jag börjar läsa boken. Det här är inte en bok om välmående och glada människor där ett problem plötsligt ställer till det i vardagen, men som sedan klara upp sig. Det här är en bok om otäcka och elaka små barn där problemen bara blir värre och värre. Än har jag inte kommit till det värsta. Och det är egentligen det som gör att jag med obehag och en måste-läsa-vidare-fast-jag-egentligen-inte-vill-känsla fortsätter att vända blad. Författaren bygger upp boken mycket klokt och bra. Hela tiden höjs spänningen och de frånstötande händelserna ett snäpp. Om boken följer samma mönster torde en stor megaexplosion äga rum strax innan slutet. En explosion som förklarar vissa handlingar i boken, som berättar om varför det gick så fel och som ger en förklaring till vad som egentligen hände i bokens början, då en pojke av någon anledning ligger blå, kall och död i vattnet.
Själva berättelsen utspelar sig lite här och var både i rum och tid och människor. Det är Sverige och Rom, hemma och borta, barn och vuxen. Clara är den egentliga huvudpersonen, minstingen i en syskonskara av tre, där hennes två äldre syskon tvingar henne att utstå horribla ting. Clara har även ett hjärtfel som hon har blivit opererad för och det har lämnat ett stort ärr som sträcker sig från hennes bröstkorg till mellangärde. Boken speglar Claras uppväxt och nuvarande liv om vartannat, både 80-tal och nutid, men rätt vad det är hoppar berättandet helt plötsligt över till en random guy, Osborne. Jag gissar att han har en betydande roll senare i boken och att han kommer tillbaka. Han känns i alla fall inte som en platt karaktär.
Berättarperspektivet växlar mellan 3:e person och jagform. Vilket fungerar helt okej. Det är ändå Clara som berättar och jag har inga svårigheter att hänga med. Dock är vissa beskrivningar av natur och liknande ibland onödigt långa, så att man plötsligt upptäcker att man inte vet vad man läser, och att man inte bryr sig om det heller. Detta får mig helt osökt att tänka på orden "Buddenbrooks" och "Thomas Mann".
Titeln på boken låter så typiskt en boktitel som det kan göra. Men jag gillar det. Den hänvisar till bilden och den hänvisar till något jag tror kommer senare i boken; explosionen. När jag sa titeln till min kompis Sandra trodde hon först att jag sa ”Äckelbollen”. Detta blev senare ”Äckelbarnen”, vilket skulle passa minst lika bra som ”Näckrosbarnen”. För dessa syskon känner ingen kärlek (inte mycket i alla fall); det enda jag ser är hat. Och äckel. Gaffelhuggning i händer, stryptag, mördarblickar och tvångsmatning av redan tuggade jordnötsringar. Dessa syskon är inget annat än äckelbarn.
Nu borde jag egentligen läsa vidare, men obehaget kryper sakta fram, sätter sig likt en djävul på vänsteraxeln och tynger ner mig. Är man deprimerad eller självmordsbenägen ska man inte läsa denna boken. Det blir bara värre. Om inte Axmacher lyckas göra slutet mycket lyckligt ochatt allt går vägen för Clara, då. Vilket jag hoppas. Men obehaget växer när jag med skrämmande nyfikenhet som av en tvångsstyrd hand bläddrar vidare och tänker ”Hoppas inte detta har hänt i verkligheten…”
Felicia
