mannebog

Mitt första intryck är i stort sett vad jag hade väntat mig, bara en aning mer positivt. Jag är aldrig sen med att såga äldre verk vad det gäller film eller böcker, böcker i synnerhet, eftersom att de allt för ofta ej faller mig i smaken. Det är inte det att jag inte kan uppskatta äldre verk just för att de är gamla, utan att jag ofta anser att de nyare verken är så mycket bättre. med risk att glida bort ifrån ämnet så vill jag bara konstatera att detta gäller speciellt film då både skådespelare och teknik är så mycket bättre än vad den var för 30 år sedan. Med litteratur är det lite annorlunda, men jag kan verkligen inte dela den besatthet som så många har för allt som är gammalt. Man måste visa en äkta klassiker den respekt den förtjänar, vilket ofta innebär en hel del, men personligen anser jag att den förtjänar sin respekt, inte just för att den är så himla bra, utan för att den agerar en slags milstolpe, något som har förändrat dess efterträdare. Jag kan i dagens läge inte se hur "Döden i Venedig" skulle kunna lämna sådana spår efter sig. I boken skriver Mann: "Människorna vet inte varför de sätter ett konstverk så högt", det vet inte jag heller, men jag tror att det beror på att man "borde" göra det, det anses lite finare nästan, man verkar mer insatt om man läser och uppskattar äldre litteratur. Det finns ett ord som beskriver det jag försökt beskriva väldigt bra, pretentiöst, är vad det är, synd bara att detta ord är så förbannat uttjatat. Det som man lättast kan störa sig på är meningslängden, den är alldeles för lång, som om författaren inte kan behärska sig utan måste mala på mer och mer i alldeles för långa beskrivningar. Hans sätt att formulera sig har en tendens att få läsarens ( i alla fall mina ) tankar att glida iväg och ägna sig åt någonting helt annat äns jävla läsningen.

Gustav Aschenbach är namnet på bokens huvudperson. Jag måste återigen ge en liten pik till författarens sätt att skriva, det gör att handlingen går långsamt framåt och man hinner inte lära känna huvudpersonen innan det är dags för att skriva detta blogginlägg. Det finns dock en beskrivning av honom i boken som jag tycker verka passa in väldigt bra på honom. " 'Aschenbach har alltid levat så här' - vavid han knöt den vänstra handen - 'aldrig så här' - varvid han lät den högra handen hänga slappt ner över stolsarmen". Aschenbach är en ensam själ som behöver komma loss ifrån sin framför allt psykiska fängelse. Jag kan nu inte heller låta bli att relatera detta till en film som jag kommer att tänka på när jag läser om denna begåvade karaktär. Han påminner väldigt mycket om huvudkaraktären i den svenska storfilmen "Så som i himmelen", nästan skrämmande mycket bara att i detta fall är den utsatte dirigent och får så småningom en hjärtattack då han måste lugna ner sig, slå sig till ro, börja träffa folk på riktigt igen, inte bara någon du arbetar med eller stöter ihop med en gång på ett hotell. Vad Aschenbach nog egentligen behöver är att komma bort, bort ifrån där han har fastnat, han måste ut och träffa folk. Detta blir nu lite motsägelsefullt men han är precis som mannen i "Så som i himmelen" fast han behöver mosatsen. Han behöver inte lugn och ro, han måste släppa loss. Om jag inte misstar mig helt så kan jag tänka mig att detta kommer att ske i mindre skala, kanske kommer han till och med att besöka Venedig och det hade i så fall varit förklaringen till titeln, nu återstår bara att se vem det är som kommer att dö...

sebastian

”Döden i Venedig” handlar om Gustav von Aschenbach som är en välbärgad och berömd författare i Tysklands München med en rik och betrodd släkthistoria. Aschenbach var en ensam pojke under sin uppväxt eftersom han inte fick gå i skolan för doktorn, utan fick hemundervisning. Detta  fick honom att inse att han mestadels tycker om att vara ensam.
”Eftersom han följdaktligen redan som ung man hade stått under tvånget – och ett utomordentligt hårt tvång - att producera hade han aldrig smakat lättjan, ungdomens sorglösa sysslolöshet.”
 Jag tror att Gustav von Aschenberg egentligen inte först var den passionerade författare han är idag, utan kände ett visst tvång att hålla uppe den stolta släktens namn. Detta har han också lyckats med då han adlats samt att hans texter börjat användas i skolornas undervisning.
 
Att Aschenbach alltid börjar dagen med en kall dusch för att sedan sätta sig och skriva på sitt mästerverk vittnar om att han är en person som inte tycker om allt för stora förändringar i sin uppstolpade vardag. Detta kan bero på det tvång han utsatts för som ung, att prestera och har helt plötsligt hamnat i ett mönster. Men ändå drömmer han om att resa iväg, bort från vardagen, bort från förpliktelser. Jag tror att han vill göra det han inte fick som barn, nämligen att upptäcka världen mer. Man märker på honom att han blir lite osäker då han försvinner från sin vanliga vardag för att prova på någonting nytt. Även om han är en framgångsrik författare känner han en sorts tomhet inom sig, han saknar någonting. Han har umgåtts med sig själv under hela sitt liv och har nästan hamnat i ett slentrianmässigt mönster och är nu trött på sig själv och sitt liv. 

När han ser mannen på båten till Venedig, som spelar ung för att få umgås med de yngre herrarna, blir han äcklad. Detta anser jag tyder på att Gustav von Aschenberg har accepterat att han är gammal och inte tänker låtsas lura sig själv att han inte åldrats och är samma person som när han var 25 år gammal. Man märker direkt på sättet som Thomas Mann berättar om huvudkaraktären att han är en rund karaktär, som kommer att förändras. Detta eftersom man får veta så många detaljer om honom och hur han tänker direkt från början för att sedan ganska snabbt under berättelsen se förändringen hos honom som person.

Boken utspelar sig i 3:e person, där den som berättar vet allting om Aschenbach, men inte berättar någonting om andras tankar, utan endast ur den vinkel som Aschenbach själv ser.
 ”Hans snabba inställsamma gester och tomma prat hade något sövande och distraherande över sig, det var nästan som om han fruktade att passageraren skulle ändra sig i sitt beslut att fara till Venedig.”
Citatet är hämtat från den del då Aschenbach köper sin biljett för resan till Venedig, och på sättet som beskrivs i citatet får man veta vad andra personer tänker i boken.

Precis som Linn anmärker ser man en viss upprepning av negativt laddade ord i berättandet. Det gör att man tänker Gustav von Aschenbach som en deprimerad man med önskan om att finna någonting att fylla tomheten inom sig med när han nu inser att han befinner sig på livets höst.

Det intressanta i Thomas Manns berättarteknik är att han helt plötsligt på 17:e sidan byter ifrån att berätta i imperfekt till presens.
”Aschenbach sade till om en gondol som skulle föra honom och hans bagage till kajplatsen för de små ångbåtar som uppehåller trafiken mellan staden och Lido, ty han ville bo nära vattnet. Man tillmötesgår hans önskan, någon ropar över vattnet till gondoljärerna som grälar med varande på sin dialekt.”
Han gör det hela så smidigt att man nästan missar det om man inte är uppmärksam. Man blir nästan lite förvånad när man inser att Mann nästan lurat en in i ett nytt tidsperspektiv utan att märka det.
Jag tycker som mina kära klasskamrater redan nämnt både två och tre gånger att boken är ganska så komplicerad att läsa i början, men jag känner till skillnad från dem att efter ungefär 15 sidor börjar språket att lätta en aning och det flyter lättare på utan att man fastnar vid en mening för att läsa den en gång extra.

Mitt första intryck av novellen/kortromanen var som för David, att den var extrem tråkig på utsidan (En helt gul bok utan någon text som beskriver eller ger en ledtråd om vad den innehåller). När man börjar läsa boken tyckte jag att den var  ganska komplicerat skriven, men också mycket välskriven. Jag tror att den egentligen är krånglig endast för att man snabbt ska förstå hur han är som person och vilka värderingar han har utvecklat under årens lopp. Jag blir fascinerad av de långa och väluppbyggda meningar han får till redan på första sidan. Till en början är ”Döden i Venedig” en ganska krånglig berättelse med många liknelser och förklaringar för att man ska förstå kontexten i berättelsen. Ändå måste jag nämna att detta tyvärr inte är en bok jag skulle lägga mig och läsa för att slappna av en eftermiddag utan läxor. Kanske är det lite av klangen att det är en författare med ett nobelpris i bagaget som gör att man känner en viss tillfredsställelse i att läsa den, men det gör också att boken känns lite tyngre. Tyvärr tycker jag inte om det jag läst hittills särskilt mycket.

När min blick granskar bokens framsida kan jag bara glädjas åt att boken i alla fall inte är så tjock. Behöver jag säga att mitt allra första intryck av boken inte är något att hänga i julgranen?

Det är synd att man ska förkasta en bok vid första ögonkastet pga dess utseende och inte dess innehåll. ”Utsidan får en att komma, insidan får en att stanna”,  passar faktiskt också i boksammanhang. Hade det inte varit för att jag har som uppgift att läsa boken så hade jag tyvärr aldrig gett den en chans.

Men låt oss fokusera på det som verkligen är viktigt - innehållet. Vilket är mitt första intryck av själva texten? Tja, de första raderna är ganska svåra att ta till sig eftersom motivationen till att förstå inte riktigt finns. Boken lyckas inte väcka mitt intresse, men alltmedan jag läser börjar jag ändå få en liten uppfattning om vad det hela handlar om. Tyvärr är detta bara ännu en besvikelse. Vad ska jag skylla på? Att boken verkar tråkig och jobbig att sätta sig in i, eller att det helt enkelt inte är min typ av bok? Jag antar att det återstår att se. Boken har trots allt bara börjat...

Angående huvudkaraktärerna så verkar det bara finnas en och vi kan nog inte hoppas på så många fler – denne Gustav Aschenbach har nämligen aldrig haft en enda vän och någon familj syns heller inte till. Hans uppfostran till att bli den framstående konstnär han är innebar att det inte fanns rum för ett socialt liv. Hans liv är sådeles mycket ensamt, men är det något han lider av? Jag får intrycket av att han gillar det liv han har valt men att det ändå fattas någonting. Men är det en vän som fattas? Det verkar inte så, eftersom han istället pratar om att en resa skulle göra honom gott.

Han har alltid levt sitt liv på samma sätt och han har aldrig riktigt sökt sig till något annat. Han har bara sett världen ur sitt eget perspektiv eftersom han sällan varit i någon närmare kontakt med andra människor. Men det som faktiskt är lite spännande är hur han nu bryter sin gamla trend och reser ut i världen. Hur han kommer reagera i situationer som är främmande för honom kan komma att bli särskilt intressant. Men återigen, det återstår att se...

För övrigt är boken skriven i tredje-person likt så mycket annan litteratur. Inga konstigheter här inte.

/D

Att sätta tänderna i litteratur skriven av en författare, som belönats med det finaste av alla priser inom litteratur för ett av sina verk, var en erfarenhet jag aldrig tidigare tagit del av. Kanske på grund av de fördomar som följer med den författare som belönats med Nobelpriset inom litteratur. För visst är det så att den litteratur som belönats med ett sådant ärofyllt pris trots det inte står högst upp på best-seller listan. Litteraturen har utvecklats sedan boken skrevs under början på 1900-talet. Idag är dess syfte att underhålla oss och få oss att njuta när vi efter en lång och tröttsam dag äntligen får krypa ner i våra sängar för en efterlängtad natts sömn. Många ser den äldre litteraturen som alltför komplicerad och avancerad och vänder sig därför till det nyaste som bokaffärerna erbjuder. Jag anser att det är viktigt att bevara den typ av litteratur som belönas med Nobelpris, men även litteratur i en äldre anda och med ett mer avancerat språk och kontext. Texten är av hög stilnivå för att trots det vara skönlitterär och är berikad med ett stort ordförråd. Genom att läsa dessa typer av texter har man som läsare chansen att utmana sig själv och utveckla sitt eget språk i text och tal.    ´
  

Thomas Mann har valt att skriva boken i tredje person, ett berättarperspektiv som kännetecknas av en allvetande berättare som presenterar karaktärerna som ”hon” och ”han”. Jag anser att detta berättarperspektiv gör sig mycket bra i ”Döden i Venedig” eftersom läsaren får ta del av sådant som inträffat tidigare i Aschenbach liv, vilket är mycket viktigt för att få förståelse för hur denne man har påverkats och formats till den han är när boken tar vid. Man brukar likna berättaren i detta perspektiv vid Gud men i mina ögon framstår inte författaren som totalt allvetande, vilket liknar min åsikt vid Alices inlägg, angående hennes första analys av karaktärer och berättarperspektiv. Det finns inte en tydlig beskriven tankegång hos huvudkaraktären och känslor är i princip uteslutna. Man får som läsare på egen hand tolka personens innersta att döma av dess handlingar och delar av dess ytliga tankebanor och åsikter.

I denna korta roman vid namn Döden i Venedig berättar författaren om det sista skedet i en mans liv, en man vid namn Gustaf Von Aschenbach.  Författaren, Thomas Mann i fråga, beskriver hur huvudkaraktär i boken, under hela sitt liv kämpat emot och trängt undan det han egentligen känt. Jag tror han har präglats av det hårda livet som författare. Ett liv där hans yrke som författare har tvingat honom att prestera och leverera felfritt under en otrolig press. Gustaf Von Aschenbach är av att döma de första tjugo sidorna i boken en mycket hämmad man med en, redan från ungdomen, stark invand självkontroll. Hans liv verkar alltid ha gått i samma banor och trots att han haft pengar till det har han aldrig tagit sig tid att uppleva nya saker, platser och människor. Han verkar leva ensam och begränsad i ett mönster han inte tar sig ur. Jag tror att Aschenbach knappt har utvecklats under årens lopp och jag ser förväntansfullt framemot att ta del av den utveckling som väntar denne man. En rund huvudkaraktär inbjuder och lockar alltid till läsning!

Ur filmatiseringen av "Döden i Venedig"