mannebog

"Döden i Venedig" är nu slut och tankarna om boken är många. Det var ett helt oväntat slut och spänningen som jag tyckte hade bygds upp under en tid i boken försvann helt. Att Tadzio hade visat att han faktiskt lade märket till Aschenbach var en upptrappning som jag nästan hade räknat med men att boken sedan slutar på ett sådant sätt då det aldrig blir mer än just en bekräftelse. Jag kan faktiskt säga att jag blev besviken. Kanske var det lite av Thomas Manns syfte att boken ska sluta lika hopplöst som resten av boken är. För mig känns det som att hela boken vilar på en viss hopplöshet. Aschenbach är gammal, Tadzio ung, Aschenbach kille, Tadzio kille (vilket vi tidigare har skrivit var en svår motgång) och rakt igenom boken är det så mycket som talar emot ett förhållande eller något mer mellan Aschenbach och Tadzio.

För att återgå till Thomas Manns syfte med boken. Vi diskuterade detta i grupp och jag fastnade för idén om uppror. Aschenbach vill inte vara som han är och även om han kanske inte gör så jätte mycket åt det så vet han att hans liv inte är som han vill. Bara hans resa till Venedig visar delvis på att han vill ha en förändring men ändå så finns det ett litet budskap (som vi också diskuterade i grupp) som ligger och vilar under ytan. Jag kom fram till ett förslag som gruppen fattade tycke för, flykt. Aschenbach flyr från det liv han inte tycker om, han flyr ifrån sina känslor när han en gång är påväg ifrån Venedig, han flyr från det som han inte tycker om. Hela tiden flyr han och ersätter allt med det han gillar. Tadzio är någon som får honom att känna kärlek, Venedig är en värld som skiljer sig helt från den han kommer ifrån och även om han vet att han någon gång måste hem till det som han inte vill hem till så ignorerar han det totalt. Jag får en liten känsla av att Aschenbach är feg. På ett sätt kan han vara en rak motsatts av Thomas Mann, ett tag trodde jag att Thomas Mann speglade delar av honom själv i Aschenbach men att Aschenbach är feg tycker jag inte alls stämmer ihop med Thomas Mann. Att han överhuvudtaget har modet till att skriva en sån här unik bok och ge ut den i den tiden som var då tycker jag visar att han är allt ifrån feg. Jag tror inte att jag personligen skulle kunna skriva en bok med ett ämne som på många sätt kan göra folk upprörda.

Thoman Mann är också en väldigt unik författare. Även om jag inte läst böcker ifrån den tiden innan så kan jag ändå tänka mig att inte många hade ett sånt språk som Thomas Mann. För mig har hans sätt att skriva bara gjort boken till det bättre. Beskrivningar kommer nog aldrig vara överflödiga för mig igen utan att koppla dom till Thomas Manns bok gör nog det hela lättare. Jag kan inte säga mycket kritisk emot den här boken men det finns några saker som jag gärna hade sätt återkommit. Gondolföraren beskrevs på ett sätt som fick mig att fastna för honom. Han kunde gärna ha fått kommit tillbaka igen, även bara för en liten återblick, en person som går förbi och Aschenbach lägger märket till att det är gondolföraren. Bara som en liten fin detalj.
Sen är det också slutet. Jag förväntade mig ett pang! Men det kom inget och det jag kände när jag slog igen boken var: Blev det inget mer? Var det verkligen så den skulle sluta eller fattas det en bit?

Gustav von Aschenbachs äventyr har slutligen kommit till ända. Att ha fått följa med på resan har ändå på något sätt varit givande, även om det inte var något jag kunde tro när jag för första gången la min blick på den tunna lilla boken. Slutet var onekligen abrupt, men det var också ett slut som kanske egentligen borde ha varit väntat. Det kunde knappast sluta på något annat sätt inser jag nu när jag tänker efter.

 

Gustav von Aschenbachs utveckling genom boken har egentligen varit väldigt omfattande, och det är pga det han kommit att bli under sin vistelse som han inte kan släppa taget om. Hans förnuft säger till honom att han borde släppa taget och resa hem från epidemin, men andra krafter håller honom kvar. Kärleken övervinner sannerligen allt. Men frågan jag berört i tidigare inlägg kvarstår. Är han verkligen kär i Tadzio? Jag anser att man inte kan vara kär i någon utan att känna personens insida. Möjligen är han kär i Tadzios utseende, vilket egentligen inte kan klassas som kärlek. Men enligt Aschenbach har Tadzio ett utseende vars perfektion tjänar inga gränser. Som jag tidigare belyst så har jag hela tiden haft svårt att se någon obesvarad kärlek, eftersom jag tycker det snarare handlar om en besatthet av Tadzios skönhet. Jag står därmed fast vid föreställningen om att Tadzio är konstverket som betraktas av Aschenbachs konstärliga öga. Istället för att ha det, enligt mig, tunnare synsätt innebärande att Aschenbach kort och gott är en pedofil, väljer jag alltså att granska det hela med en lite mer filosofisk åskådning.

 

En åskådning som tar mig tillbaka till det jag skrev i förra inlägget om förhållandet mellan de grekiska gudarna, Apollon och Dionysus. I konstnärssammanhang brukar man tala om apolloniska och dionysiska konstnärer. Vilken av de två grupperna tillhör Aschenbach? I bokens början är Aschenbach, Apollon, ordningens gud, men blir bara mer och mer lik Dionysus, kaosets gud. Gamla ideal upplöses och nya tar dess plats. Att Aschenbach genomgår en stor förändring är onekligen sanning - Dionysus är trots allt Apollons motsats. Men alla lockas av frestelser och det svåra är att balansera apollonisk med dionysisk. Hans apolloniska sida ber honom att ta sitt förnuft till fånga och resa hem och bort från epidemin, men han hör inte. Hans dionysiska sida har stort inflytande på honom i form av den vackra pojke som tvingar honom att stanna. Aschenbach klarar alltså inte att balansera den apolloniska sidan med den dionysiska vilket slutligen också leder till hans död.

 

Jag skulle säga att boken bygger på Nietzsches föreställning om apolloniska och dionysiska ideal, men den tematiska delen återstår. Vilket är temat? Finns det fler än ett? Att sätta ett tema som täcker hela boken har varit problematiskt. Alice pratade en del om ”flykt” som tema, men jag är inte helt nöjd med det. Slutet präglas till exempel inte av någon flykt. Aschenbachs gamla förnuftiga jag skulle rest bort från epidemin men nånting nytt i honom håller honom kvar. Han börjar ta risker nu, risker som hans gamla jag aldrig skulle ta. Han flyr inte, han lever livet. Det dionysiska inom honom har tagit över helt.

 

Temat skulle kunna vara något i form med ”Inre strid”, då Aschenbach slits mellan kunskapen och passionen. Att balansera de båda klarar inte Aschenbach och låter sig uppslukas av passionen vilket resulterar i hans undergång. Dock tror jag att det är svårt att sätta ett tema som verkligen täcker hela boken. Förmodligen krävs det fler än ett.

 

Vad beträffar budskapet är jag om möjligt ännu mer tveksam. Samtidigt ställer jag mig frågan om det verkligen måste finnas ett speciellt budskap? Visst vill författaren säga något med boken, men jag tycker inte att det måste vara något alltför märkvärdigt. Thomas Mann har på ett intressant sätt skildrat en av Nietzsches idéer. På ytan handlar berättelsen om en gammal man som förälskar sig i en alltför ung pojke. En sådan handling känns lite väl tunn och jag dyker ner för att finna tanken bakom boken som nånstans måste finnas. Jag hamnar på ett förvånansvärt komplext filosofiskt plan som plötsligt gör boken mycket mer intressant. Thomas Mann visar med sin bok vilken oerhörd makt passionen kan ha över människan. Även en så klok och förnuftig man som Gustav von Aschenbach kan dras ner i djupet, så man måste vara försiktig. Är det kanske ett budskap Thomas Mann ville förmedla med sin bok? Om sådant är fallet så kan vi väl ha nytta av detta även idag?

 

/D

Då var ”Döden i Venedig” utläst, nedlagd på mitt golv och därmed ute ur mitt liv för den här gången. Den har varit lite upp och ner, men medelbra med sina många beskrivningar som ibland blir överflödiga, nästan som om han vill briljera med alla de liknelser och ord han kan komma på. Men ändå är han en förstklassig författare som förmodligen, som Sebastian säger,gjort sig förtjänt av ett Nobel-pris, då detta endast var en kort novell.

Jag kan inte allt för tydligt se vilket budskap Mann menade med ”Döden i Venedig”. Risken är att det nu, när jag ska tänka ut ett budskap som han faktiskt skulle kunna ha, blir ganska klyschigt.  Men jag kan tyvärr inte komma på något bra. Jag tror inte att det är att man ska leva ut sina passioner för att undvika att bli den gamla människan som fortfarande saknar någonting i sitt liv. Budskapet däremot kanske kan vara att faktiskt provocera med relationen Aschenbach söker hos pojken, och att på så sätt försöka påverka samtidens litteratur.

Temat i boken tycker jag är förbjuden kärlek, till viss del homosexualitet, men också flykt, precis som de andra tidigare förklarat att Alice sagt. Förbjuden kärlek då Aschenbachs förkärlek till den unge Tadzio. Fortfarande ses det som någonting väldigt tabubelagt och äckligt, en gammal man som tycker om en så ung pojke som Tadzio ändå är. Men när man läser boken märker man att det är en förälskelse där Aschenbach egentligen inte kräver mer av Tadzio än att få vara i hans närhet, och viss uppmärksamhet från den lille pojkens håll.

Jag måste sätta mig lite på tvären till Fridas tanke, där hon anser att ”Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr” – och att detta skulle vara anledningen till att bokens tema inte är homosexualitet. Visst, det kanske inte är temat för henne, men att homosexualitet inte var någonting aktuellt då kan vara en anledning till att Mann skrev om just detta för att provocera. Det fanns då faktiskt en ännu bättre anledning att provocera och ta fram det tabubelagda ämnet ur skuggorna och börja se det från ett nytt perspektiv.
Dock tycker inte heller jag att tematiken homosexualitet är det som var det genomsyrande hela historien och var det allra viktigaste, har ändå en roll i det hela. Att det är aktuellt idag gör att vi ser det kanske som ganska normalt, men om man ser till 1912 och värderingarna då, är denna sexuella läggning en konstig livsstil som många inte alls kunde relatera till och förstå homosexuellas perspektiv.

Att novellen också handlar om flykt, enligt mig, är för att han försöker fly från sitt vanliga liv och pröva på någonting nytt. Tidigare har han under sommaren flyttat till sin egna stuga med in betjänt, men nu väljer han bort det och reser ner till Venedig. Detta för att flylla upp den tomhet han känner, men inte kan definiera. Han flyr från den press världen runt omkring honom byggt upp, isolerar sig på hotellet och finner den lille pojken. När Aschenbach ser på pojken flyr han från den verkliga världen och drömmer sig bort. Därifrån flyr han genom att skriva en essä om pojkens skönhet.

Att ”Döden i Venedig” är relevant idag tror jag bland annat är att det belyser ett ämne som var relativt ovanligt att skriva om under den tid novellen skrevs. Dessa känslor Gustaf von Aschenbach hyser för den unge pojken var fortfarande någonting förbjudet och ”bortglömt”. Att han vågar skriva boken och vara radikal gentemot sina samtida.
   Man kan även se i texten att ämnet är känsligt att vidröra. Jag återanvänder ett citat från tidigare inlägg, som även här har relevans;
”Det är säkerligen till fördel att världen känner endast det sköna verket och inte omständigheterna vid dess tillkomst, ty kännedomen om konstnärens inspirationskällor skulle ofta verka förvirrande och avskräckande och därmed minska den konstnärliga effekten.”
Att han här poängterar att om hans läsare får reda på vad han skriver om kommer de inte vilja läsa, eller att man helt enkelt skulle äcklas av honom och inte se djupet i texten han skriver.

Jag kan inte hitta någon intertext i det jag läst, kan vara för att jag, precis som Linn, att jag inte läst mycket litteratur i denna genren från 1912 eller tidigare. Hittills i mitt relativt litteraturfyllda liv har jag inte heller stött på någon roman som syftat tillbaka på ”Döden i Venedig” heller.



Som avslutning på detta projekt skulle jag bara vilja länka er läsare vidare till en lite halvoseriös jämförelse mellan filmen ”Der Tod in Venedig” (Döden i Venedig) och Baywatch, för att lösa upp den ganska allvarliga och tunga känslan som fortfarande sitter i lite sedan boken.

http://www.youtube.com/watch?v=-XAYRfQzwRA

Tack för mig!

 

Blogginlägg nummer fyra

 

Temat i boken finns inte. Där emot finns det flera teman. Ett av dem är det som man kan sätta som tema i nästan vartenda litterärt verk.  Relationer. Fast i denna bok tar just detta tema extra stor plats. Denna gång handlar det inte om vanliga man – kvinna-relationer utan relationen mellan en gammal man och en ung pojke, en relation som man bara får se en sida av. Ett annat tema är kärlek, ett tema som också förekommer i många verk, ett tema som inte tar lika stor, inte lika självklar plats som det förstnämnda.  Det beror i huvudsak på att jag personligen inte anser att kärleken är speciellt självklar i boken, jag vill inte heller kalla den obesvarad, för att jag är osäker på om den gamle mannen är kär i pojken.  Detta är alltså två väldigt klassiska och ofta förekommande teman.  Detta är också två teman som ofta går hand i hand, relationer i böcker sträcker sig ofta till det yttersta vilket innebär kärlek eller hat. I denna bok finner jag inte att Aschenbach uttrycker hat mot någonting, men han uttrycker en enorm beundran och, på sitt eget speciella sätt, kärlek för pojken Tadzio. Aschenbach känner sig på sätt och vis, trots att han uppnått så mycket som han gjort, ynklig i jämförelse med denna vackra pojke, vilket är ännu ett tecken som tyder mer på beundran än på karlek. Jag tror att han älskar pojken, men det skulle aldrig bli kärlek på ett sådant sätt som jag hoppas att han hade det med sin fru. Flera av mina klasskamrater har, i klassrummet, uttryckt sig och kallat Aschenbach för ”pedofil” eller ”gammal äcklig gubbe”, det går helt emot min uppfattning, jag skulle nästan kunna säga att ett tredje tema skulle kunna vara ”beundran”. Aschenbach är ingen pedofil, han är en gammal man med sinne för konst. Han ser pojken som ett konstverk, en oerhört vacker, av naturen, med lite hjälp av hans föräldrar, skapad varelse. Perfektion förkroppsligad.

Budskapet i boken är lite inne på samma bana. Beundran. Att man kan beundra en person av samma kön, till och med beundra hans utseende så starkt som Aschenbach gör i boken, utan att känna en sexuell dragning till honom. Budskapet berör även människors rätt till att vara som de vill. Något som inte var så självklart då boken skrevs. Mann var, som jag tidigare nämnt, före sin tid. Han såg det som är självklart för människor idag, innan modern tids största människoförtryck, modern tids största etniska utrotelse. Så redan innan man begick detta brott mot mänskligheten så förespråkade Mann alla människors lika värde. Budskapet berör också döden, vilket man nästan kan lista ut genom att läsa titeln. Vissa dör olägligt, Aschenbachs fru dog en för tidig död, andra dör precis när de borde dö, Aschenbach dog i närheten av den vackraste varelse han sett. Han dog då han kände att hans livsverk var fullbordat, han hade på sätt och vis gått i pension.  Han åker iväg på en sista resa, han mår bra, och då tar hans liv slut. Kanske var han lite för ung, kanske var det precis lagom. Det påminner oss om att döden kan komma när som helst. Hur otrevligt det än känns så finns den alltid där och påminner oss om det enda oundvikliga. Det enda riktigt självklara.

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min beundran. Thomas Mann är en högklassig författare, jag önskar att jag kunde säga att han gjort sig förtjänt av Nobel-priset, fast jag kan inte uttrycka mig angående det eftersom att jag endast läst en novell av honom. Jag kan däremot påpeka att hans sätt att skriva är beundransvärt, underbart och otroligt välformulerat.

Sebastian Davidsson

Sp08j



Döden i Venedig,
extraknäcker som gondoljär?

-Slut-

Det blev ett ångestfyllt slut för Aschenbach, som dock var relativt väntat på grund av ”alla” recensioner jag läst för att få mig en större uppfattning om bokens helhet. Jag som trodde att Aschenbach och Tadzio skulle ha sex, som Fredrik sa. Men nej, det blev inget med det. Vilket kanske var lika bra, herregud.

 

Det överläggande temat här är väl ändå ensamhet, följt av ångest och en del romantik i det hela? Aschenbach, en man i sina sista år, tar sitt pick och pack och lever sina sista dagar i det som ska vara det romantiska Venedig. Trots all sjukdom, smuts och en del misär upplever Aschenbach ändå romantik. Han träffar Tadzio, som förgyller varje stund av hans vardag. Det är ungefär som att Aschenbach letat efter något att hålla fast vid hela sitt liv. I alla fall i slutet av hans liv. Jag har aldrig direkt fångat någor riktigt intresse för Döden i Venedig, den är alltför komplicerad och för mycket ord, beskrivningar etc. Men vissa delar har fångat mitt intresse, det är de gånger när det blir någon slags interaktion mellan Aschenbach och Tadzio, när man tror att det tillslut ska hända något. Fast likabra var det väl att ingenting hände, det byggde ju upp en slags nyfikenhet och slutet gjorde ju det mesta av boken, hade han fått sitt lyckliga slut så hade i alla fall inte jag haft samma sympati med Aschenbach som jag hade nu. Han är en gammal gubbe och Tadzio är en femtonårig pojke, det hade inte varit okej någonstans om Mann hade skrivit om det, han ville säkerligen inte ta det steget längre heller. Det räcker med att det finns homosexuella anspelningar hela boken igenom.

 

I de sista resterande sidorna i boken tappade jag bort mig igen, helt plötsligt kommer de här alltför krångliga beskrivningarna och det handlade mycket om gudar hit och dit som jag inte riktigt hängde med på. Det drygaste var när Mann beskrev soluppgången på nästan en hel sida ”Men en fläkt, en bevingad budbärare från boningar utom räckhåll bebådade att Eos reste sig från sin maken läger, och snart syntes den första ljuva rodnaden längst nere vid havshorisonten som tecken på skapelsens uppvaknande. Gudinnan, ynglingars förföreska, som bortrövat Kleitos och Kefalos och trotsande alla olympiernas avund njöt den sköna Orions kärlek, nalkades. Ett regn av rosor strömmade ner vid randen av världen i en obeskrivlig färgprakt där små barnsliga moln, genomlysta av ett förklarat skimmer, svävade som tjänande amoriner i den rosafärgade, blåskimrande luften; havet flammade upp i purpur varifrån spjut av guld sköt upp mot zenit; i blod och brunst vältrade lågorna fram och med gnistrande hovar sprängde broderns gudomliga springare över himlavalvet.” Herregud, hur kan man få in så mycket ord och bildbeskrivningar bara av att beskriva en soluppgång?

 

Det här med homosexualiteten kan man ju fundera över lite. Idag är det en väldigt stor del av samhället, även om det inte är helt accepterat överallt. Pedofili är ju verkligen ingenting som är accepterat, dock var detts något som Aschenbach höll för sig själv, men det finns säkert de som utlever sina fantasier med minderåriga. Det hör man ju inte så ofta, men det förekommer helt klart runt om i världen. Antagligen redan på den tiden boken skrevs. Så självklart är boken relevant på det sättet, men det är ju inte direkt något man sitter och analyserar eller tänker så noga på när man väl sitter ner och läser. Men nu är det ju faktiskt så att vi ska analysera, vilket jag försöker göra. Om vi återgår till homosexualitet i dagens samhälle och hur det var på Manns tid har mycket förändrats, helt klart. Idag skulle väl inte många reagera och himla med ögonen för att någon skrivit en bok där homosexualitet spelar in, men jag kan tänka mig att det hände när Döden i Venedig kom ut, även om inte alla är lika skeptiska och dömande fanns det säkerligen de som la ifrån sig boken pga egna fördomar.

Sen var det där här med alla gudar som helt plötsligt framträdde väldigt mycket några sidor. Han har ju förut sett Tadzio som något gudalikt så det kan väl ha med det att göra, han försöker väl som alltid måla upp och beskriva så innerligt som möjligt och dra metaforer hit och dit, jag förstår inte riktigt hela sammanhanget men håller med Olivia som gav en bra förklaring om homosexualiteten i Grekland och alla statyer. Det är ju faktiskt så Aschenbach ser Tadzio, gudalik.

 

Så, i mitt sista inlägg om Döden i Venedig vill jag påpeka att det är en till viss del lärorik bok men även fylld av påfrestande meningsuppbyggnader och svåra ord. Jag lyckades ta mig igenom den och bygga upp ett slags intresse för den och nu är jag glad att jag läst den och aldrig mer behöver ta mig igenom den.

Tack och hej

När jag nu sitter här med min kaffekopp i handen och har för sista gången slagit ihop pärmarna till denna besynnerliga bok så slår det mig att även fast orden på sidorna nu är slut så cirkulerar dem fortfarande i mitt huvud. Att Aschenbach skulle dö i Venedig tror ja egentligen att vi alla redan hade räknat ut men att det stycket skulle vara så fängslande och färgstarkt förvånade i alla fall mig. Vi som nu har följt Gustav Aschenbech i den sista delen av hans liv har inte bara fått följa med på en resa till Venedig utan och på en resa till självbelåtenhet, lycka och trygghet. Aschenbach var i början av boken en ganska neurotisk och disträ person som var svår att ta till sig och förstå sig på, men under tidens gång och efter varje sidas slut så har denne mystiska man utvecklats och visat sidor man aldrig först hade kunnat ana om. .

Precis som Olivia skrev före mig så diskuterade vi boken i skolan för några dagar sedan, vi hade som hon skrev ganska svårt att hitta något riktigt bra tema. Förslagen från gruppen löd olika men till slut enades vi om Alicias förslag – flykt! Men även rädsla, flykten från sitt rätta jag och rädslan att bli upptäckt, att synas och att få stå till svars för sitt inre och sin egentliga personlighet. Olivia skriver också ”(...)jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt”. Det vet jag dock inte om jag riktigt kan hålla med om, förvisso hittar Aschenbach en trygghet och en stabilitet inom sig men jag tror att om han hade varit yngre och inte hade dött så hade han ändå varit tvungen att resa tillbaka hem från sin ”fantasivärld” och då hade han trots allt varit tvungen att ta tag i sig själv även om det hade varit en jobbig utmaningen så hade han varit tvungen för att finna äkta lycka. Jag tror att man i själva verket inte kan uppleva riktig och helhjärtad lycka med problem under mattan och lik i garderoben. Trots att Aschenbach personlighet växte så ser jag honom ändå som en ganska svag individ som tar till flykt för att det känns som en genväg.

Jag har frågat mig själv många gången när jag har läst sida upp och sida ner vad Mann egentligen vill förmedla med alla sina luriga ord och formuleringar. Uppriktigt sagt vet jag faktiskt inte, jag tror att många med mig har relativt svårt att känna samhörighet med en pedofil som huvudpersonen faktiskt är, ändå lyckas Mann locka fram någon slags empati till den gamla Gustav Aschenbach. Hur konstigt (och skrämmande) det än låter så känns de ibland när man läser som att man förstår och känner inlevelse med den udda mannen. Ingen vill väl egentligen känna deltagande med en pedofil? Utan tvivel upplever jag att Manns skickliga skrivarförmåga ibland får den känslan att skymta förbi, även om det bara är en skymt då och då så förekommer den trots allt.

Att fråga sig vad man själv har fått ut av verket känns nästan som en lika svår och invecklad fråga. Boken som jag tidigare skrev har jag haft en del problem att känna betydelsefull och underhållande, visst har det hänt men tillfällena har varit sällsynta. Jag uppskattar dock att vi får läsa lite andra böcker i svenskan som man kanske inte skulle ha valt att läsa privat. Även om innehållet kanske inte alltid har känts så relevant så känns det i alla fall som att jag har lärt mig mycket nya ord och fått kunskapen om mig själv att jag minsann fixat att ta mig igenom en svår bok av den här sorten.

När man som jag inte har läst speciellt mycket annan litteratur av den här sorten och fram för allt inte böcker skrivna före 1912 så är det mycket svårt att se om det finns någon intertextualitet, dock är det här verket så enormt specifikt vilket gör att jag tror att Döden i Venedig inte hänvisat till något annat verk och jag tror inte att något annat verk skriven senare hänvisat tillbaka på Döden i Venedig heller.

Nu när boken är utläst och den röda tråden äntligen har knutits ihop känns det skönt att med en viss lättnad lämna Gustav Aschenbach i sin grav, där han vilar med slutna ögon som spelar upp hur Tadzio vackert springer på stranden med sin graciösa kropp.

När jag hade läst de sista sidorna av Döden i Venedig kom det fram ett spontant och högt "Oj!" från min mun. Aldrig hade jag kunnat ana det tragiska, men samtidigt verklighetstrogna slutet. Det var en stor besvikelse att Aschenbach dog så plötsligt utan att ha talat med Tadzio, men det var även det bästa alternativet att avsluta med. Annars hade inte titeln gjort någon nytta. Dessutom tyckte jag att den sista delen var den mest välskrivna, vackra och enkla att förstå.
När min grupp diskuterade temat fick vi tänka till lite extra men slutligen kom Alice fram till ett passande alternativ som även jag höll med om vilket är flykt. Bokens tema bygger på hur den ensamme mannen Aschenbach vill åka bort från den tråkiga, händelselösa vardagen och upptäcka den mer exotiska och romantiska staden Venedig. Men det handlar inte enbart om att han vill resa för nöjets och välbefinnandets skull, det ligger djupare än så. Det framstår tydligt hur han känner sig ensam och gammal och när han får se den unga, vackra Tadzio, blir han själv som ung igen. "För resten är vi inte äldre än vi känner oss" säger frisören då han tar hand om Aschenbach. Det fanns en sak som jag fann intressant och det var när Aschenbach strävade efter att känna sig, och uppföra sig ungdomligt och se yngre ut. Det om något är ett tydligt exempel på att vilja fly undan verkligheten, fast nu gynnade det honom på sätt och vis. När han reste till Venedig träffade han en äldre man på fartyget som dolde sin sanna ålder bakom smink, lösperuk och uppförande. Aschenbach fann den äldre mannen mycket provocerande och löjlig, men senare i boken blir Aschenbach själv som den äldre mannen.


Jag anser inte att det finns något tydligt budskap i boken, men det hindrar inte Thomas Mann från att ha en tanke bakom den. Boken skrevs vid den tid då homosexualitet sågs som en synd av samhället och man talade inte om det. Det finns en möjlighet att Thomas var en mästare på att nästan provocera och väcka
uppmärksamhet och att han ville skapa diskussioner och tankar hos folket. Han hade även en annan anledning och det var att få homosexualitet mer acceptabelt och vanligt. Det sägs att Thomas själv kanske var homosexuell, varför skulle han då inte ta chansen att yttra sig och få ut sina innersta känslor och tankar om sin egen läggning.
Min uppfattning är att Thomas Mann har hämtat lite inspiration från grekiska klassier och den grekiska mytologin. Bevisen på detta är inte bara de långa poesiliknande utdragen om Eros och Faidros utan även synen på den manliga kroppen. I det antika Grekland var synen på kvinnan väldigt låg och homosexualtitet ansågs väldigt normalt och var i högsta grad accepterat. De avbildade unga, vackra, grekiska män som statyer och de hade samma drag som Tadzio. Aschenbachs sätt att beskriva Tadzios utseende får mig att genast tänka på de grekiska statyerna. Alltså tror jag inte att Thomas Mann anspelar på något specifikt verk men han hämtade säkerligen många idéer och mycket nspiration från den grekiska mytologin och konsten.
Hur mycket har Döden i Venedig med nutiden att göra? Är det relevant? Det känns ganska relevant eftersom homosexualitet fortfarande inte är accepterat överallt. Men jag tror att många författare i nutid inspireras av boken då en kvinna skrev en barnbok som handlade om homosexualitet. Fast egentligen handlar boken om flykt och det finns många varianter av flykt idag, möjligtvis i lite andra versioner. Man kan fly från en läxa genom att ständigt koka upp nytt tevatten och aldrig ta tag i den som ett eget exempel. Vissa flyr genom missbruk av olika slag, men jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt.
Personligen finner jag inte boken relevant när det gäller min vardag, det känns lite för främmande. Men det är deffinitivt en bok jag kommer lägga på minnet eftersom den inte var lik någon annan berättelse jag mött i livet. Konstigt nog tyckte jag att slutet var bra. Det hade kännts så klyshigt och Disney-aktigt om det hade slutat lyckligt. Ibland känns sorgliga slut mer realistiska av någon anledning. Däremot hoppas jag att Aschenbach dog i frid och inte kände sig tyngd av sorg, för det hade varit hemskt.
Sammanfattningsvis var det en kulturrik berättelse med rika miljöbeskrivningar och detaljer som ibland kunde bli lite flummiga men oj så vackra. Döden i Venedig är en bok jag kommer lägga på minnet och jag vill avsluta blogginlägget med ett stycke som hänger ihop med Aschenbachs senare död.

"Men form och otvungenhet, Faidros, framkallar yrsel och begär, de lockar kanske den ädle till ett fruktansvärt känsloöverdåd som hans egen sköna stränghet fördömer som något infamt, något som leder till avgrunden. Oss diktare, säger jag, leder det till avgrunden, ty vi förmår inte höja oss till annat än utsvävningar. Och nu går jag, Faidros: stanna du här, och först när du inte ser mig längre må även du gå."


Olivia Kyllergård

De sista bladen är vända i novellen tillika i Gustaf Von Aschenbach liv. Ett liv som började med kärlek och passion, som fortsatte utan livsglädje och inspiration, utvecklades till nyfunnen kärlek med samtidigt frustration och tvivel, vilket senare avslutades med en dröm om att återigen bli ung och få leva det liv han gått miste om.

Som läsare har man fått följa en mans liv, men fokus på det sista skedet i dennes liv. Jag tror att Thomas Mann har valt att fokusera på tiden innan döden eftersom det var under denna som Aschenbach genomgick sitt livs förändring och utveckling. Jag har funderat mycket kring varför Mann har valt att spegla denna mans möte med döden i samband med en förälskelse i en ung pojke. Vill han skildra homosexualitet, återfunnen livsgnista eller frustrationen över att bli gammal och möta döden med motsträvighet? Personligen anser jag att Aschenbach inte återfinner sin livsgnista, mycket medveten om att andra läsare anser detta. I mitt andra inlägg nämnde jag att något återföddes i den gamles inre när han mötte en man från fjärran, jag liknade detta vid passion och nytänd livsgnista. Visst, jag håller fast vid denna åsikt men jag anser att Aschenbach personliga utveckling avstannade och han vidtog inte alls den utveckling och livsanda som jag förutspådde i början av novellen. Snarare har man som läsare tagit följe med den tunga stämning som vilar över Aschenbach livshistoria genom varje sida av romanen.

Jag tror att Thomas Mann vill skildra slutet på ett liv där en man motvilligt tvingas möta döden trots en stark vilja att åter bli ung och finna kärlek. För att ytterligare koppla detta till ett dolt samhällsproblem under denna tid har han på ett mycket modigt sätt berört ämnet homosexualitet, något som ansågs vara en sjukdom under tiden Thomas Mann skrev denna novell. Man kan också diskutera kring huruvida Aschenbach kärlek till Tadzio är psykiskt eller fysiskt. För hur kan man vara förälskad i någon man inte känner? Detta citat skildrar Aschenbachs försök att omvandla sin utsida till en ungdoms. Jag tycker det syftar på att Aschenbach faktiskt är förälskad i Tadzios utseende, i ren desperation att återigen få anta hans gestalt och åter bli ung med hela livet framför sig. Innerst inne kanske det brinner en låga av hopp att Tadizos ungdom ska smitta av sig på hans åldrande kropp som är en bidragande faktor till hans ångest.
”Som alla älskande önskade han behaga och kände en bitter ångest över att detta kanske inte skulle lyckas. Han började klä sig ungdomligt, bära smycken, använda parfym; gång på gång under dagen gick han upp för att göra toalett och infann sig elegant och upphetsad vid måltiderna. Inför ungdomen som hade tjusat honom vämjdes han för sin åldrande kropp; han kände blygsel och hopplöshet vid åsynen av sitt gråa hår och skarpa ansiktsdrag.”

 

Jag skulle inte vilja påstå att tematiken är homosexualitet, även ifall jag tror att man som ung läsare i dagens samhälle gärna tror detta. Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr. Jag anser fortfarande att Thomas Mann vill spegla det som något dolt i samhället som jag i tidigare inlägg jämfört med hans sätt att prata om en familjs förfall i ”Buddenbrooks”. Anledningen till att jag inte anser att temat är homosexualitet är att Thomas Mann inte berör detta alls liks mycket som han berör en mans sista skede i livet, eftersom det är det hela boken går ut på i samband med det speglade ”samhällsproblemet”. Dessutom har jag, som ovan skrivet, börjat tvivla på till huruvida det är homosexualitet som Thomas Mann syftade på då han skrev denna bok, eller om han endast använder Tadizos karaktär för att framställa Gustaf von Aschenbach innerst vilja att anta samma ålder som denne pojke. Slutsatsen av detta är att jag anser att tematiken berör ålderdom, det vill säga döden. Detta går dessutom mycket tydligt att avläsa genom bokens titel: ”Döden i Venedig”.

Som i de flesta fall är bokens tematik kopplat till bokens budskap. Temat är att beröra ålderdom vilket jag tror har att göra med att Thomas Mann vill förmedla att man ska leva sitt liv fullt ut redan som ung och sedan fortsätta med det innan det är försent. Jag har vart inne på detta tidigare och nämnde då att Manns skildrig av Aschenbach ångest inför att möta döden utan att ha upplevt ett spännande och händelserikt liv snarare får mig att bli deprimerad själv, som att mina framtidsdrömmar framställs som omöjliga och onödiga eftersom jag ändå kommer dö olycklig och ångestfull. Därmed tycker jag att Aschenbach misslyckats med att förmedla budskapet på rätt sätt, i alla fall till mig som läsare idag, däremot har han lyckas med att förmedla den stämning som finns i Aschenbach liv.

Jag har försökt att vara mycket objektiv, men inte opersonlig, genom dessa blogginlägg men jag måste avslutningsvis få uttrycka mina åsikter om verket. Tidigare har jag ansett att litteratur är tidlös, men efter att ha läst detta verk har jag börjat tveka. Enstaka få verk från förr har fått följa med oss som litteratur idag, till exempel ”Illiaden” från antiken och ”Tristan och Isolde” från medeltiden. Det måste betyda att en stor del av litteraturens verk har fallit bort under tidens gång. Jag är mycket förvånad om nästa generation pratar om att läsa ett verk från Thomas Mann under deras skolgång. Det invecklade språket, deprimerande tematik och ett budskap jag tycker mig kunna se betydligt intressantare och aktuellare sett att spegla i dagens samhälle (allt förklarat i tidigare text) tänker jag inte rekommendera boken till någon, allra minst någon i min egen ålder. Gällande mitt eget skrivande tänker jag snarare bära med mig hur jag inte vill förhålla mig till att skriva snarare än hur jag vill forma och uttrycka mig skriftligt. Detta projekt födde inte en Thomas Mann fantast i Frida Johansson!

 

Aschenbach lever livet i Venedig och gör sin egna vardag till en dröm som innehåller allt från grekiska gudar till purpurfärgat hav. Sådan är kärleken, den gör oss alla oavsett ålder alldeles tokiga och oförutsigbara. Aschenbach är lyckligare än någonsin och känner sig ung och energisk, vilket framstår tydligt i hans tankegångar. Samtidigt är han rädd, för han vet att det inte kommer vara för evigt. Han är medveten om att livet kommer återgå till det normala igen när han lämnar Venedig och skiljs från Tadzio. Det känns som att de kommer närmre varandra desto längre boken går trots att de inte har yttrat ett enda ord till varandra. När Tadzio en kväll anländer till hotellet ger han Aschenbach ett varmt leende och då verkar det som att Aschenbachs liv är fullbordat. Det är intressant hur Thomas Mann beskriver och målar upp känslor med grekisk mytologi. Jag blir mer förvirrad av de långa, utdragna och poetiska tankarna som snurrar omkring i Aschenbachs huvud. Men det är vackert, det måste jag medge.

 

Thomas Mann föddes i Lübeck år 1875 och var son till politikern och köpmannen Thomas Johann Heinnrich Mann och Julia da Silva. Gustav Aschenbachs moder var dotter till en bömisk kappelmästare och hade på så vis givit Aschenbach de mörkare dragen och det konstnärliga intresset. Där finns en likhet. Jag har funderat på om det är självaste Thomas Mann som ska föreställa Aschenbach i boken, men det tvivlar jag på. Däremot tror jag att Thomas har lagt in egna erfaranheter i boken och upplevt något liknande. Det sägs att Thomas var homosexuell men att han inte levde som en då han var gift med en kvinna och fick sex barn. Jag tror att det var ganska vanligt på den tiden att inte tala om homosexualitet, då det sågs som en synd. Thomas valde dock att skriva om det smått förbjudna och det sålde. Det finns en möjlighet att Thomas ville leva ut sin homosexualitet genom Gustav Aschenbachs karaktär, som en fasad. En annan en likhet är deras yrken då de båda är författare. Thomas upplevde möjligtvis att hans inspiration till att skriva dog ut ibland och behövde återhämtning. Gustav Aschenbach var i medelåldern och sökte sig till en exotisk plats där han kunde andas in ny och ungdomlig luft. En sak jag inte förstår är varför han använder sig av grekisk mytologi och allegori för jag kan inte förknippa det med hans liv. Antagligen var han förtjust och påläst om det och ville använda det för att förstärka känslor och syner på en konstnärlig nivå.

Det börjar närma sig slutet och Aschenbach måste ta mod till sig och våga tala med Tadzio innan det är för sent. Annars blir det verkligen Döden i Venedig.

 

Olivia Kyllergård