mannebog

Blogginlägg nummer fyra

Temat i boken finns inte. Där emot finns det flera teman. Ett av dem är det som man kan sätta som tema i nästan vartenda litterärt verk.  Relationer. Fast i denna bok tar just detta tema extra stor plats. Denna gång handlar det inte om vanliga man – kvinna-relationer utan relationen mellan en gammal man och en ung pojke, en relation som man bara får se en sida av. Ett annat tema är kärlek, ett tema som också förekommer i många verk, ett tema som inte tar lika stor, inte lika självklar plats som det förstnämnda.  Det beror i huvudsak på att jag personligen inte anser att kärleken är speciellt självklar i boken, jag vill inte heller kalla den obesvarad, för att jag är osäker på om den gamle mannen är kär i pojken.  Detta är alltså två väldigt klassiska och ofta förekommande teman.  Detta är också två teman som ofta går hand i hand, relationer i böcker sträcker sig ofta till det yttersta vilket innebär kärlek eller hat. I denna bok finner jag inte att Aschenbach uttrycker hat mot någonting, men han uttrycker en enorm beundran och, på sitt eget speciella sätt, kärlek för pojken Tadzio. Aschenbach känner sig på sätt och vis, trots att han uppnått så mycket som han gjort, ynklig i jämförelse med denna vackra pojke, vilket är ännu ett tecken som tyder mer på beundran än på karlek. Jag tror att han älskar pojken, men det skulle aldrig bli kärlek på ett sådant sätt som jag hoppas att han hade det med sin fru. Flera av mina klasskamrater har, i klassrummet, uttryckt sig och kallat Aschenbach för ”pedofil” eller ”gammal äcklig gubbe”, det går helt emot min uppfattning, jag skulle nästan kunna säga att ett tredje tema skulle kunna vara ”beundran”. Aschenbach är ingen pedofil, han är en gammal man med sinne för konst. Han ser pojken som ett konstverk, en oerhört vacker, av naturen, med lite hjälp av hans föräldrar, skapad varelse. Perfektion förkroppsligad.

Budskapet i boken är lite inne på samma bana. Beundran. Att man kan beundra en person av samma kön, till och med beundra hans utseende så starkt som Aschenbach gör i boken, utan att känna en sexuell dragning till honom. Budskapet berör även människors rätt till att vara som de vill. Något som inte var så självklart då boken skrevs. Mann var, som jag tidigare nämnt, före sin tid. Han såg det som är självklart för människor idag, innan modern tids största människoförtryck, modern tids största etniska utrotelse. Så redan innan man begick detta brott mot mänskligheten så förespråkade Mann alla människors lika värde. Budskapet berör också döden, vilket man nästan kan lista ut genom att läsa titeln. Vissa dör olägligt, Aschenbachs fru dog en för tidig död, andra dör precis när de borde dö, Aschenbach dog i närheten av den vackraste varelse han sett. Han dog då han kände att hans livsverk var fullbordat, han hade på sätt och vis gått i pension.  Han åker iväg på en sista resa, han mår bra, och då tar hans liv slut. Kanske var han lite för ung, kanske var det precis lagom. Det påminner oss om att döden kan komma när som helst. Hur otrevligt det än känns så finns den alltid där och påminner oss om det enda oundvikliga. Det enda riktigt självklara.

Sammanfattningsvis vill jag uttrycka min beundran. Thomas Mann är en högklassig författare, jag önskar att jag kunde säga att han gjort sig förtjänt av Nobel-priset, fast jag kan inte uttrycka mig angående det eftersom att jag endast läst en novell av honom. Jag kan däremot påpeka att hans sätt att skriva är beundransvärt, underbart och otroligt välformulerat.

Sebastian Davidsson

Sp08j



Döden i Venedig,
extraknäcker som gondoljär?

-Slut-