mannebog

Det blev ett ångestfyllt slut för Aschenbach, som dock var relativt väntat på grund av ”alla” recensioner jag läst för att få mig en större uppfattning om bokens helhet. Jag som trodde att Aschenbach och Tadzio skulle ha sex, som Fredrik sa. Men nej, det blev inget med det. Vilket kanske var lika bra, herregud.

Det överläggande temat här är väl ändå ensamhet, följt av ångest och en del romantik i det hela? Aschenbach, en man i sina sista år, tar sitt pick och pack och lever sina sista dagar i det som ska vara det romantiska Venedig. Trots all sjukdom, smuts och en del misär upplever Aschenbach ändå romantik. Han träffar Tadzio, som förgyller varje stund av hans vardag. Det är ungefär som att Aschenbach letat efter något att hålla fast vid hela sitt liv. I alla fall i slutet av hans liv. Jag har aldrig direkt fångat någor riktigt intresse för Döden i Venedig, den är alltför komplicerad och för mycket ord, beskrivningar etc. Men vissa delar har fångat mitt intresse, det är de gånger när det blir någon slags interaktion mellan Aschenbach och Tadzio, när man tror att det tillslut ska hända något. Fast likabra var det väl att ingenting hände, det byggde ju upp en slags nyfikenhet och slutet gjorde ju det mesta av boken, hade han fått sitt lyckliga slut så hade i alla fall inte jag haft samma sympati med Aschenbach som jag hade nu. Han är en gammal gubbe och Tadzio är en femtonårig pojke, det hade inte varit okej någonstans om Mann hade skrivit om det, han ville säkerligen inte ta det steget längre heller. Det räcker med att det finns homosexuella anspelningar hela boken igenom.

I de sista resterande sidorna i boken tappade jag bort mig igen, helt plötsligt kommer de här alltför krångliga beskrivningarna och det handlade mycket om gudar hit och dit som jag inte riktigt hängde med på. Det drygaste var när Mann beskrev soluppgången på nästan en hel sida ”Men en fläkt, en bevingad budbärare från boningar utom räckhåll bebådade att Eos reste sig från sin maken läger, och snart syntes den första ljuva rodnaden längst nere vid havshorisonten som tecken på skapelsens uppvaknande. Gudinnan, ynglingars förföreska, som bortrövat Kleitos och Kefalos och trotsande alla olympiernas avund njöt den sköna Orions kärlek, nalkades. Ett regn av rosor strömmade ner vid randen av världen i en obeskrivlig färgprakt där små barnsliga moln, genomlysta av ett förklarat skimmer, svävade som tjänande amoriner i den rosafärgade, blåskimrande luften; havet flammade upp i purpur varifrån spjut av guld sköt upp mot zenit; i blod och brunst vältrade lågorna fram och med gnistrande hovar sprängde broderns gudomliga springare över himlavalvet.” Herregud, hur kan man få in så mycket ord och bildbeskrivningar bara av att beskriva en soluppgång?

Det här med homosexualiteten kan man ju fundera över lite. Idag är det en väldigt stor del av samhället, även om det inte är helt accepterat överallt. Pedofili är ju verkligen ingenting som är accepterat, dock var detts något som Aschenbach höll för sig själv, men det finns säkert de som utlever sina fantasier med minderåriga. Det hör man ju inte så ofta, men det förekommer helt klart runt om i världen. Antagligen redan på den tiden boken skrevs. Så självklart är boken relevant på det sättet, men det är ju inte direkt något man sitter och analyserar eller tänker så noga på när man väl sitter ner och läser. Men nu är det ju faktiskt så att vi ska analysera, vilket jag försöker göra. Om vi återgår till homosexualitet i dagens samhälle och hur det var på Manns tid har mycket förändrats, helt klart. Idag skulle väl inte många reagera och himla med ögonen för att någon skrivit en bok där homosexualitet spelar in, men jag kan tänka mig att det hände när Döden i Venedig kom ut, även om inte alla är lika skeptiska och dömande fanns det säkerligen de som la ifrån sig boken pga egna fördomar.

Sen var det där här med alla gudar som helt plötsligt framträdde väldigt mycket några sidor. Han har ju förut sett Tadzio som något gudalikt så det kan väl ha med det att göra, han försöker väl som alltid måla upp och beskriva så innerligt som möjligt och dra metaforer hit och dit, jag förstår inte riktigt hela sammanhanget men håller med Olivia som gav en bra förklaring om homosexualiteten i Grekland och alla statyer. Det är ju faktiskt så Aschenbach ser Tadzio, gudalik.

Så, i mitt sista inlägg om Döden i Venedig vill jag påpeka att det är en till viss del lärorik bok men även fylld av påfrestande meningsuppbyggnader och svåra ord. Jag lyckades ta mig igenom den och bygga upp ett slags intresse för den och nu är jag glad att jag läst den och aldrig mer behöver ta mig igenom den.

Tack och hej