mannebog

Gustav von Aschenbachs äventyr har slutligen kommit till ända. Att ha fått följa med på resan har ändå på något sätt varit givande, även om det inte var något jag kunde tro när jag för första gången la min blick på den tunna lilla boken. Slutet var onekligen abrupt, men det var också ett slut som kanske egentligen borde ha varit väntat. Det kunde knappast sluta på något annat sätt inser jag nu när jag tänker efter.

Gustav von Aschenbachs utveckling genom boken har egentligen varit väldigt omfattande, och det är pga det han kommit att bli under sin vistelse som han inte kan släppa taget om. Hans förnuft säger till honom att han borde släppa taget och resa hem från epidemin, men andra krafter håller honom kvar. Kärleken övervinner sannerligen allt. Men frågan jag berört i tidigare inlägg kvarstår. Är han verkligen kär i Tadzio? Jag anser att man inte kan vara kär i någon utan att känna personens insida. Möjligen är han kär i Tadzios utseende, vilket egentligen inte kan klassas som kärlek. Men enligt Aschenbach har Tadzio ett utseende vars perfektion tjänar inga gränser. Som jag tidigare belyst så har jag hela tiden haft svårt att se någon obesvarad kärlek, eftersom jag tycker det snarare handlar om en besatthet av Tadzios skönhet. Jag står därmed fast vid föreställningen om att Tadzio är konstverket som betraktas av Aschenbachs konstärliga öga. Istället för att ha det, enligt mig, tunnare synsätt innebärande att Aschenbach kort och gott är en pedofil, väljer jag alltså att granska det hela med en lite mer filosofisk åskådning.

En åskådning som tar mig tillbaka till det jag skrev i förra inlägget om förhållandet mellan de grekiska gudarna, Apollon och Dionysus. I konstnärssammanhang brukar man tala om apolloniska och dionysiska konstnärer. Vilken av de två grupperna tillhör Aschenbach? I bokens början är Aschenbach, Apollon, ordningens gud, men blir bara mer och mer lik Dionysus, kaosets gud. Gamla ideal upplöses och nya tar dess plats. Att Aschenbach genomgår en stor förändring är onekligen sanning - Dionysus är trots allt Apollons motsats. Men alla lockas av frestelser och det svåra är att balansera apollonisk med dionysisk. Hans apolloniska sida ber honom att ta sitt förnuft till fånga och resa hem och bort från epidemin, men han hör inte. Hans dionysiska sida har stort inflytande på honom i form av den vackra pojke som tvingar honom att stanna. Aschenbach klarar alltså inte att balansera den apolloniska sidan med den dionysiska vilket slutligen också leder till hans död.

Jag skulle säga att boken bygger på Nietzsches föreställning om apolloniska och dionysiska ideal, men den tematiska delen återstår. Vilket är temat? Finns det fler än ett? Att sätta ett tema som täcker hela boken har varit problematiskt. Alice pratade en del om ”flykt” som tema, men jag är inte helt nöjd med det. Slutet präglas till exempel inte av någon flykt. Aschenbachs gamla förnuftiga jag skulle rest bort från epidemin men nånting nytt i honom håller honom kvar. Han börjar ta risker nu, risker som hans gamla jag aldrig skulle ta. Han flyr inte, han lever livet. Det dionysiska inom honom har tagit över helt.

Temat skulle kunna vara något i form med ”Inre strid”, då Aschenbach slits mellan kunskapen och passionen. Att balansera de båda klarar inte Aschenbach och låter sig uppslukas av passionen vilket resulterar i hans undergång. Dock tror jag att det är svårt att sätta ett tema som verkligen täcker hela boken. Förmodligen krävs det fler än ett.

Vad beträffar budskapet är jag om möjligt ännu mer tveksam. Samtidigt ställer jag mig frågan om det verkligen måste finnas ett speciellt budskap? Visst vill författaren säga något med boken, men jag tycker inte att det måste vara något alltför märkvärdigt. Thomas Mann har på ett intressant sätt skildrat en av Nietzsches idéer. På ytan handlar berättelsen om en gammal man som förälskar sig i en alltför ung pojke. En sådan handling känns lite väl tunn och jag dyker ner för att finna tanken bakom boken som nånstans måste finnas. Jag hamnar på ett förvånansvärt komplext filosofiskt plan som plötsligt gör boken mycket mer intressant. Thomas Mann visar med sin bok vilken oerhörd makt passionen kan ha över människan. Även en så klok och förnuftig man som Gustav von Aschenbach kan dras ner i djupet, så man måste vara försiktig. Är det kanske ett budskap Thomas Mann ville förmedla med sin bok? Om sådant är fallet så kan vi väl ha nytta av detta även idag?

/D