mannebog

De sista bladen är vända i novellen tillika i Gustaf Von Aschenbach liv. Ett liv som började med kärlek och passion, som fortsatte utan livsglädje och inspiration, utvecklades till nyfunnen kärlek med samtidigt frustration och tvivel, vilket senare avslutades med en dröm om att återigen bli ung och få leva det liv han gått miste om.

Som läsare har man fått följa en mans liv, men fokus på det sista skedet i dennes liv. Jag tror att Thomas Mann har valt att fokusera på tiden innan döden eftersom det var under denna som Aschenbach genomgick sitt livs förändring och utveckling. Jag har funderat mycket kring varför Mann har valt att spegla denna mans möte med döden i samband med en förälskelse i en ung pojke. Vill han skildra homosexualitet, återfunnen livsgnista eller frustrationen över att bli gammal och möta döden med motsträvighet? Personligen anser jag att Aschenbach inte återfinner sin livsgnista, mycket medveten om att andra läsare anser detta. I mitt andra inlägg nämnde jag att något återföddes i den gamles inre när han mötte en man från fjärran, jag liknade detta vid passion och nytänd livsgnista. Visst, jag håller fast vid denna åsikt men jag anser att Aschenbach personliga utveckling avstannade och han vidtog inte alls den utveckling och livsanda som jag förutspådde i början av novellen. Snarare har man som läsare tagit följe med den tunga stämning som vilar över Aschenbach livshistoria genom varje sida av romanen.

Jag tror att Thomas Mann vill skildra slutet på ett liv där en man motvilligt tvingas möta döden trots en stark vilja att åter bli ung och finna kärlek. För att ytterligare koppla detta till ett dolt samhällsproblem under denna tid har han på ett mycket modigt sätt berört ämnet homosexualitet, något som ansågs vara en sjukdom under tiden Thomas Mann skrev denna novell. Man kan också diskutera kring huruvida Aschenbach kärlek till Tadzio är psykiskt eller fysiskt. För hur kan man vara förälskad i någon man inte känner? Detta citat skildrar Aschenbachs försök att omvandla sin utsida till en ungdoms. Jag tycker det syftar på att Aschenbach faktiskt är förälskad i Tadzios utseende, i ren desperation att återigen få anta hans gestalt och åter bli ung med hela livet framför sig. Innerst inne kanske det brinner en låga av hopp att Tadizos ungdom ska smitta av sig på hans åldrande kropp som är en bidragande faktor till hans ångest.
”Som alla älskande önskade han behaga och kände en bitter ångest över att detta kanske inte skulle lyckas. Han började klä sig ungdomligt, bära smycken, använda parfym; gång på gång under dagen gick han upp för att göra toalett och infann sig elegant och upphetsad vid måltiderna. Inför ungdomen som hade tjusat honom vämjdes han för sin åldrande kropp; han kände blygsel och hopplöshet vid åsynen av sitt gråa hår och skarpa ansiktsdrag.”

Jag skulle inte vilja påstå att tematiken är homosexualitet, även ifall jag tror att man som ung läsare i dagens samhälle gärna tror detta. Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr. Jag anser fortfarande att Thomas Mann vill spegla det som något dolt i samhället som jag i tidigare inlägg jämfört med hans sätt att prata om en familjs förfall i ”Buddenbrooks”. Anledningen till att jag inte anser att temat är homosexualitet är att Thomas Mann inte berör detta alls liks mycket som han berör en mans sista skede i livet, eftersom det är det hela boken går ut på i samband med det speglade ”samhällsproblemet”. Dessutom har jag, som ovan skrivet, börjat tvivla på till huruvida det är homosexualitet som Thomas Mann syftade på då han skrev denna bok, eller om han endast använder Tadizos karaktär för att framställa Gustaf von Aschenbach innerst vilja att anta samma ålder som denne pojke. Slutsatsen av detta är att jag anser att tematiken berör ålderdom, det vill säga döden. Detta går dessutom mycket tydligt att avläsa genom bokens titel: ”Döden i Venedig”.

Som i de flesta fall är bokens tematik kopplat till bokens budskap. Temat är att beröra ålderdom vilket jag tror har att göra med att Thomas Mann vill förmedla att man ska leva sitt liv fullt ut redan som ung och sedan fortsätta med det innan det är försent. Jag har vart inne på detta tidigare och nämnde då att Manns skildrig av Aschenbach ångest inför att möta döden utan att ha upplevt ett spännande och händelserikt liv snarare får mig att bli deprimerad själv, som att mina framtidsdrömmar framställs som omöjliga och onödiga eftersom jag ändå kommer dö olycklig och ångestfull. Därmed tycker jag att Aschenbach misslyckats med att förmedla budskapet på rätt sätt, i alla fall till mig som läsare idag, däremot har han lyckas med att förmedla den stämning som finns i Aschenbach liv.

Jag har försökt att vara mycket objektiv, men inte opersonlig, genom dessa blogginlägg men jag måste avslutningsvis få uttrycka mina åsikter om verket. Tidigare har jag ansett att litteratur är tidlös, men efter att ha läst detta verk har jag börjat tveka. Enstaka få verk från förr har fått följa med oss som litteratur idag, till exempel ”Illiaden” från antiken och ”Tristan och Isolde” från medeltiden. Det måste betyda att en stor del av litteraturens verk har fallit bort under tidens gång. Jag är mycket förvånad om nästa generation pratar om att läsa ett verk från Thomas Mann under deras skolgång. Det invecklade språket, deprimerande tematik och ett budskap jag tycker mig kunna se betydligt intressantare och aktuellare sett att spegla i dagens samhälle (allt förklarat i tidigare text) tänker jag inte rekommendera boken till någon, allra minst någon i min egen ålder. Gällande mitt eget skrivande tänker jag snarare bära med mig hur jag inte vill förhålla mig till att skriva snarare än hur jag vill forma och uttrycka mig skriftligt. Detta projekt födde inte en Thomas Mann fantast i Frida Johansson!