mannebog

"Döden i Venedig" är nu slut och tankarna om boken är många. Det var ett helt oväntat slut och spänningen som jag tyckte hade bygds upp under en tid i boken försvann helt. Att Tadzio hade visat att han faktiskt lade märket till Aschenbach var en upptrappning som jag nästan hade räknat med men att boken sedan slutar på ett sådant sätt då det aldrig blir mer än just en bekräftelse. Jag kan faktiskt säga att jag blev besviken. Kanske var det lite av Thomas Manns syfte att boken ska sluta lika hopplöst som resten av boken är. För mig känns det som att hela boken vilar på en viss hopplöshet. Aschenbach är gammal, Tadzio ung, Aschenbach kille, Tadzio kille (vilket vi tidigare har skrivit var en svår motgång) och rakt igenom boken är det så mycket som talar emot ett förhållande eller något mer mellan Aschenbach och Tadzio.

För att återgå till Thomas Manns syfte med boken. Vi diskuterade detta i grupp och jag fastnade för idén om uppror. Aschenbach vill inte vara som han är och även om han kanske inte gör så jätte mycket åt det så vet han att hans liv inte är som han vill. Bara hans resa till Venedig visar delvis på att han vill ha en förändring men ändå så finns det ett litet budskap (som vi också diskuterade i grupp) som ligger och vilar under ytan. Jag kom fram till ett förslag som gruppen fattade tycke för, flykt. Aschenbach flyr från det liv han inte tycker om, han flyr ifrån sina känslor när han en gång är påväg ifrån Venedig, han flyr från det som han inte tycker om. Hela tiden flyr han och ersätter allt med det han gillar. Tadzio är någon som får honom att känna kärlek, Venedig är en värld som skiljer sig helt från den han kommer ifrån och även om han vet att han någon gång måste hem till det som han inte vill hem till så ignorerar han det totalt. Jag får en liten känsla av att Aschenbach är feg. På ett sätt kan han vara en rak motsatts av Thomas Mann, ett tag trodde jag att Thomas Mann speglade delar av honom själv i Aschenbach men att Aschenbach är feg tycker jag inte alls stämmer ihop med Thomas Mann. Att han överhuvudtaget har modet till att skriva en sån här unik bok och ge ut den i den tiden som var då tycker jag visar att han är allt ifrån feg. Jag tror inte att jag personligen skulle kunna skriva en bok med ett ämne som på många sätt kan göra folk upprörda.

Thoman Mann är också en väldigt unik författare. Även om jag inte läst böcker ifrån den tiden innan så kan jag ändå tänka mig att inte många hade ett sånt språk som Thomas Mann. För mig har hans sätt att skriva bara gjort boken till det bättre. Beskrivningar kommer nog aldrig vara överflödiga för mig igen utan att koppla dom till Thomas Manns bok gör nog det hela lättare. Jag kan inte säga mycket kritisk emot den här boken men det finns några saker som jag gärna hade sätt återkommit. Gondolföraren beskrevs på ett sätt som fick mig att fastna för honom. Han kunde gärna ha fått kommit tillbaka igen, även bara för en liten återblick, en person som går förbi och Aschenbach lägger märket till att det är gondolföraren. Bara som en liten fin detalj.
Sen är det också slutet. Jag förväntade mig ett pang! Men det kom inget och det jag kände när jag slog igen boken var: Blev det inget mer? Var det verkligen så den skulle sluta eller fattas det en bit?