mannebog

Då var ”Döden i Venedig” utläst, nedlagd på mitt golv och därmed ute ur mitt liv för den här gången. Den har varit lite upp och ner, men medelbra med sina många beskrivningar som ibland blir överflödiga, nästan som om han vill briljera med alla de liknelser och ord han kan komma på. Men ändå är han en förstklassig författare som förmodligen, som Sebastian säger,gjort sig förtjänt av ett Nobel-pris, då detta endast var en kort novell.

Jag kan inte allt för tydligt se vilket budskap Mann menade med ”Döden i Venedig”. Risken är att det nu, när jag ska tänka ut ett budskap som han faktiskt skulle kunna ha, blir ganska klyschigt.  Men jag kan tyvärr inte komma på något bra. Jag tror inte att det är att man ska leva ut sina passioner för att undvika att bli den gamla människan som fortfarande saknar någonting i sitt liv. Budskapet däremot kanske kan vara att faktiskt provocera med relationen Aschenbach söker hos pojken, och att på så sätt försöka påverka samtidens litteratur.

Temat i boken tycker jag är förbjuden kärlek, till viss del homosexualitet, men också flykt, precis som de andra tidigare förklarat att Alice sagt. Förbjuden kärlek då Aschenbachs förkärlek till den unge Tadzio. Fortfarande ses det som någonting väldigt tabubelagt och äckligt, en gammal man som tycker om en så ung pojke som Tadzio ändå är. Men när man läser boken märker man att det är en förälskelse där Aschenbach egentligen inte kräver mer av Tadzio än att få vara i hans närhet, och viss uppmärksamhet från den lille pojkens håll.

Jag måste sätta mig lite på tvären till Fridas tanke, där hon anser att ”Idag är homosexualitet något väldigt aktuellt, men det var det inte förr” – och att detta skulle vara anledningen till att bokens tema inte är homosexualitet. Visst, det kanske inte är temat för henne, men att homosexualitet inte var någonting aktuellt då kan vara en anledning till att Mann skrev om just detta för att provocera. Det fanns då faktiskt en ännu bättre anledning att provocera och ta fram det tabubelagda ämnet ur skuggorna och börja se det från ett nytt perspektiv.
Dock tycker inte heller jag att tematiken homosexualitet är det som var det genomsyrande hela historien och var det allra viktigaste, har ändå en roll i det hela. Att det är aktuellt idag gör att vi ser det kanske som ganska normalt, men om man ser till 1912 och värderingarna då, är denna sexuella läggning en konstig livsstil som många inte alls kunde relatera till och förstå homosexuellas perspektiv.

Att novellen också handlar om flykt, enligt mig, är för att han försöker fly från sitt vanliga liv och pröva på någonting nytt. Tidigare har han under sommaren flyttat till sin egna stuga med in betjänt, men nu väljer han bort det och reser ner till Venedig. Detta för att flylla upp den tomhet han känner, men inte kan definiera. Han flyr från den press världen runt omkring honom byggt upp, isolerar sig på hotellet och finner den lille pojken. När Aschenbach ser på pojken flyr han från den verkliga världen och drömmer sig bort. Därifrån flyr han genom att skriva en essä om pojkens skönhet.

Att ”Döden i Venedig” är relevant idag tror jag bland annat är att det belyser ett ämne som var relativt ovanligt att skriva om under den tid novellen skrevs. Dessa känslor Gustaf von Aschenbach hyser för den unge pojken var fortfarande någonting förbjudet och ”bortglömt”. Att han vågar skriva boken och vara radikal gentemot sina samtida.
   Man kan även se i texten att ämnet är känsligt att vidröra. Jag återanvänder ett citat från tidigare inlägg, som även här har relevans;
”Det är säkerligen till fördel att världen känner endast det sköna verket och inte omständigheterna vid dess tillkomst, ty kännedomen om konstnärens inspirationskällor skulle ofta verka förvirrande och avskräckande och därmed minska den konstnärliga effekten.”
Att han här poängterar att om hans läsare får reda på vad han skriver om kommer de inte vilja läsa, eller att man helt enkelt skulle äcklas av honom och inte se djupet i texten han skriver.

Jag kan inte hitta någon intertext i det jag läst, kan vara för att jag, precis som Linn, att jag inte läst mycket litteratur i denna genren från 1912 eller tidigare. Hittills i mitt relativt litteraturfyllda liv har jag inte heller stött på någon roman som syftat tillbaka på ”Döden i Venedig” heller.



Som avslutning på detta projekt skulle jag bara vilja länka er läsare vidare till en lite halvoseriös jämförelse mellan filmen ”Der Tod in Venedig” (Döden i Venedig) och Baywatch, för att lösa upp den ganska allvarliga och tunga känslan som fortfarande sitter i lite sedan boken.

http://www.youtube.com/watch?v=-XAYRfQzwRA

Tack för mig!