mannebog

När jag nu sitter här med min kaffekopp i handen och har för sista gången slagit ihop pärmarna till denna besynnerliga bok så slår det mig att även fast orden på sidorna nu är slut så cirkulerar dem fortfarande i mitt huvud. Att Aschenbach skulle dö i Venedig tror ja egentligen att vi alla redan hade räknat ut men att det stycket skulle vara så fängslande och färgstarkt förvånade i alla fall mig. Vi som nu har följt Gustav Aschenbech i den sista delen av hans liv har inte bara fått följa med på en resa till Venedig utan och på en resa till självbelåtenhet, lycka och trygghet. Aschenbach var i början av boken en ganska neurotisk och disträ person som var svår att ta till sig och förstå sig på, men under tidens gång och efter varje sidas slut så har denne mystiska man utvecklats och visat sidor man aldrig först hade kunnat ana om. .

Precis som Olivia skrev före mig så diskuterade vi boken i skolan för några dagar sedan, vi hade som hon skrev ganska svårt att hitta något riktigt bra tema. Förslagen från gruppen löd olika men till slut enades vi om Alicias förslag – flykt! Men även rädsla, flykten från sitt rätta jag och rädslan att bli upptäckt, att synas och att få stå till svars för sitt inre och sin egentliga personlighet. Olivia skriver också ”(...)jag tycker att Aschenbachs flykt var bra för honom. Flykt behöver inte alltid betyda något negativt”. Det vet jag dock inte om jag riktigt kan hålla med om, förvisso hittar Aschenbach en trygghet och en stabilitet inom sig men jag tror att om han hade varit yngre och inte hade dött så hade han ändå varit tvungen att resa tillbaka hem från sin ”fantasivärld” och då hade han trots allt varit tvungen att ta tag i sig själv även om det hade varit en jobbig utmaningen så hade han varit tvungen för att finna äkta lycka. Jag tror att man i själva verket inte kan uppleva riktig och helhjärtad lycka med problem under mattan och lik i garderoben. Trots att Aschenbach personlighet växte så ser jag honom ändå som en ganska svag individ som tar till flykt för att det känns som en genväg.

Jag har frågat mig själv många gången när jag har läst sida upp och sida ner vad Mann egentligen vill förmedla med alla sina luriga ord och formuleringar. Uppriktigt sagt vet jag faktiskt inte, jag tror att många med mig har relativt svårt att känna samhörighet med en pedofil som huvudpersonen faktiskt är, ändå lyckas Mann locka fram någon slags empati till den gamla Gustav Aschenbach. Hur konstigt (och skrämmande) det än låter så känns de ibland när man läser som att man förstår och känner inlevelse med den udda mannen. Ingen vill väl egentligen känna deltagande med en pedofil? Utan tvivel upplever jag att Manns skickliga skrivarförmåga ibland får den känslan att skymta förbi, även om det bara är en skymt då och då så förekommer den trots allt.

Att fråga sig vad man själv har fått ut av verket känns nästan som en lika svår och invecklad fråga. Boken som jag tidigare skrev har jag haft en del problem att känna betydelsefull och underhållande, visst har det hänt men tillfällena har varit sällsynta. Jag uppskattar dock att vi får läsa lite andra böcker i svenskan som man kanske inte skulle ha valt att läsa privat. Även om innehållet kanske inte alltid har känts så relevant så känns det i alla fall som att jag har lärt mig mycket nya ord och fått kunskapen om mig själv att jag minsann fixat att ta mig igenom en svår bok av den här sorten.

När man som jag inte har läst speciellt mycket annan litteratur av den här sorten och fram för allt inte böcker skrivna före 1912 så är det mycket svårt att se om det finns någon intertextualitet, dock är det här verket så enormt specifikt vilket gör att jag tror att Döden i Venedig inte hänvisat till något annat verk och jag tror inte att något annat verk skriven senare hänvisat tillbaka på Döden i Venedig heller.

Nu när boken är utläst och den röda tråden äntligen har knutits ihop känns det skönt att med en viss lättnad lämna Gustav Aschenbach i sin grav, där han vilar med slutna ögon som spelar upp hur Tadzio vackert springer på stranden med sin graciösa kropp.