mannebog

Precis som Felicia före mig skrev så är de alltid en risk med att träffa en för författare till en bok man precis läst. Vilket jag personligen fick uppleva under bok och biblioteksmässan i ettan där jag träffade Åsa Linderborg, författare till boken Mig äger ingen som vi precis då hade läst. När jag läste boken tyckte jag att den var helt okej, men sen när jag träffade Linderborg och blev bemött på ett otrevligt sätt kunde jag inte hjälpa att jag på en gång tyckte att hennes bok var jätte dålig. Tänk vad ett litet möte på bara två minuter kan förändra! Mötet med Axmacher liknade inte överhuvudtaget mötet med Linderborg, utan den här gången blev jag bara positivt överraskad och de kändes som en väldigt givande diskussion vi förde i den lilla bokcirkelsgruppen (eller vad man nu ska kalla det för).

Susanne förvånade nog oss alla när hon berättade att Markus och Lotta (huvudpersonens storasyskon) var hennes favorit karaktärer i boken, trots att dom båda är så "elaka". Hon berättade också för oss att förlagen ofta har märkt det att när debutanter skriver så hamnar ofta deras huvudperson lite bakom och storyn blir inte riktigt så fokuserad på bara huvudpersonen utan som i detta fallet så får många fler karaktärer komma i fokus och bli uppmärksammade. Detta väckte någon fascination hos mig så jag gick tillbaka i boken och undersökte detta, vilket roligt nog stämde. Clara är inte i centrum hela tiden trots att hon kanske är bokens zenit, detta var dock inte något som jag tänkte på när jag läste boken men som jag nu tycker är väldigt roligt att ha kunskap om vilket förhoppningsvis gör att jag i framtiden kommer att kunna se detta även i annan litteratur.

Författarskapet skildrade Axmacher mycket väl för oss, hon berättade om både baksidan med det, men också om hur roligt det kan vara. Hon beskrev hur det kändes att hela tiden bli refuserad och ratad, och om hur viktigt det är som författare att inte tappa hoppet! Att aldrig ge upp! Hon berättade om när hon själv skulle skriva slutet på boken och om hur svårt hon tyckte att det var, hon ville efter åtta år av skivande inte ha något mer med verket att göra. Samtidigt som hon tyckte att det var fantastiskt kul att få skildra barnens uppväxt och att få forma deras karaktärer med fria händer.

Axmacher förtäljde också en hemlighet om boken, hon berättade om de "egentliga" slutet som av förlaget raderades bort. Hon berättade om ytterligare en karaktär som skulle ha varit med men som också blev borttagen. Dessvärre tycker jag att de är mycket tråkigt att dessa delar blev bort valda eftersom att de lät väldigt spännande och interesanta när Susanne berättade om dem. De lät också som att dessa delar skulle ha uppmärksammat temat KRIG lite mer, inte bara kriget som kan försegå mellan två individer utan kriget i olika länder och dess följder. Hon berättade även att slutet var tänkt att bli mycket mer dramatiskt och blodigt i jämförelse med vad det är nu vilket jag i högsta grad tycker är mycket tråkigt att de inte fick för bli, vem älskar inte dramatik liksom?

Mötet med Susanne Axmacher gav mig mycket, det gav mig en djupare förståelse för boken Näckrosbarnen men också en djupare förståelse för övrig litteratur . När Axmacher berättade om sitt jobb, sin "karriär" som författare och sitt liv i övrigt så inspirerade hon verkligen och hennes erfarenheter gav mig många svar på frågor jag länge grubblat på. Hennes liv visar verkligen att man kan om man vill vilket alltid eggar mig. Susanne Axmacher upplever jag som en riktig idol för alla samhällsmedvetna unga tjejer som vill engagera sig i världsfrågor och samtidigt förverkliga drömmen om att skriva skönlitteratur. Ge aldrig upp!