mannebog

För det är precis det som jag tycker att den här boken handlar så mycket om, ondskan som frambringas av människors egoism. Inte den medvetna ondskan utan ondskan vi omedvetet bär med oss som en liten sköld för att försvara oss och för att hålla oss flytande, flytande över näckrosens rötter. Även den ständiga självförnekelsen, att alltid trycka problemen och traumatiska händelser under mattan och att inte låtsas om vad som egentligen har hänt eller hur man egentligen känner finns hela tiden mellan raderna som samtidigt så vackert speglar omöjlig kärlek och längtar efter riktig äkta och besvarad kärlek. Framför allt om hur en omöjlig kärlek kan finnas inom en familj. Hur mycket Clara och hennes syskon än verkar vilja älska varandra går det uppenbarligen inte så bra. Man känner hela tiden att något slags försök till kärlek som ligger och bubblar där under ytan men som är så omöjlig att släppa fram och acceptera.

Både självförnekelsen och den omöjliga kärleken speglar Axmacher på ett unikt och fascinerande sätt, inte bara genom Clara och hennes syskon utan även genom hennes passiva föräldrar som verkar leva i någon slags apati. Detta kanske för att självförnekelsen nu tagit över när begäret att slippa känna omöjlig kärlek blivit för stor?

Även Axmachers skickliga sätt att skildra dramatiken i en icke kronologisk ordning förstärker även det mitt intryck av självförnekelse. Allt detta tidshoppande är för mig ännu ett bevis på hur små karaktärerna verkligen känner sig, vilket författaren speglar med hjälp av detta knep oklanderligt bra.

På insidan av den främre pärmen är ett citat tryckt, detta citatet är också de sista raderna som avslutar boken. Citatet lyder:

Det här citatet precis som jag skrev innan visar också de på en mycket stark självförnekelse men också ett mycket dåligt självförtroende hon huvudkaraktären Clara. När vi i skolan diskuterade bokens tema kom vi inte direkt fram till något konkret svar men för mig är det ganska enkelt och klart vilket jag i ovanstående resonemang försökt förtydliga. Jag upplever klart och tydligt utan något facit i hand att bokens tema är självförnekelse. Inte att ondskan är huvudtemat trots att det alltid ligger tillhands, inte heller kärlek. Inte den omöjliga kärleken, inte den gränslösa kärleken och inte heller den komplicerade kärleken. Kärlek och ondska för mig går ofta hand i hand, det precis som mycket annat är ofta varandras baksidor, och som jag skrev finns dessa två ingredienser i Näckrosbarnens fantastiska recept men för mig är det inte de viktigaste eller mest centrala.

Vilket där med då betyder att min uppfattning om boken inte riktigt stämmer överrens med mina klasskamrater Sandra och Felicias. Vilket jag tycker är bra, vi är olika som människor och skapar oss därför självklart olika uppfattning. En bok som uppfattas på samma sätt av alla läsare tycker jag inte alls kan mäta sig med ett mästervärk som Näckrosbarnen som låter människor skapa sig en egen bild och en möjlighet att sväva ut och tänka själv.

Precis som Sandra före mig har skrivit så har Axmacher själv sagt att ett av hennes budskap i boken var krig. Krig i olika länder men också i människors innersta krets. Detta håller även jag med om! Kriget Clara har med sig själv och kriget hon utkämpar med sina syskon får man tydligt bevittna sida upp och sida ner.  Just likt temat är även budskapet i boken ganska unikt och originellt vilket gör att nytänkande och innovativa tankar börjar röra sig inuti min författar hjärna. Axmacher inspirerar verkligen genom sitt debutantverk. Inte konstigt att det tog henne hela åtta år att färdigställa denna gourmetmiddag för bokälskare.

En starkt och känslomässig tvekamp mellan Clara och hennes äldre syster Lotta ligger här och dallrar i den sommarvarma luften. Av någon besynnerlig anledning är detta beteendet inget som med årens mognad växer bort, det förändras bara men det finns alltid där - bara i olika skepnader. Självförnekelsen hindrar karaktärerna att ta tag i sina problem och med tiden blir de fruktansvärt tabubelagda och förnekelsen eskalerar. Detta precis som alla destruktiva beteenden blir även i familjen Lanckens fall en negativ spiral nästintill omöjlig att slita sig i från. Precis som om man trasslat in benen i näckrosrötter...

Claras krig som hon under hela den livstiden vi får följa henne utkämpar resulterar i att hon beväpnar sig, hon bekämpar sin självförnekelse så gott en människa kan. Hon försöker lära sig att älska och känna kärlek på riktigt men framför allt så beväpnar hon sig med ett gott självförtroende.

I mina ögon vann Clara sitt krig. Ett krig viktigare än alla andra. Ett krig om att överleva psykisk ohälsa, ett krig om att få hjärtat att fortsätta slå och ett krig om att vinna tillbaka det viktigaste man har - sig själv!