mannebog

Jag sitter i klassrummet och väntar spänt på att författarna ska kliva in. Hur ser hon ut, hur ser hon ut?
Det tar flera minuter för gänget att komma till skolan, snön yr och gatorna är hala som sjutton. Men de kommer och jag vet inte hur, men jag märkte direkt vem Susanne Axmacher var. Hon stiger in i klassrummet, rosig om kinderna med ett leende på läpparna och man kan inte låta bli att le lite själv.

Vi satt länge och diskuterade boken med Axmacher och att få se människan bakom romanen var en underbar upplevelse! Jag fick till och med en autograf! Vi sitter runt ett stort bord med kaffe och te framför oss och ler lite artigt. Frågor, ja just det, vi skulle ställa frågor. Början är seg, ingen vågar riktigt börja - men så fort den första frågan är avklarad och svarad på släpper trycket. Man slappnar av, glömmer bort att man är i skolan och ska vara akademisk.

Axmacher svarade på varenda fråga som ställdes så gott hon kunde, ofta med ett litet skratt och med ett leende på läpparna. Då kan man inte undgå att tycka att boken blev ännu bättre, men en sådan trevlig författare. Vi pratade om syskonrelationer, att det var skillnad på att slå och att slå och att det kanske inte är så konstigt att Lotta tar med en kille som ser ut som Marcus. Familjer kom på tal, vart hon har jobbat och vad hon jobbar som och vart inspirationen till boken kom ifrån. Något som många var nyfikna på. Är det på riktigt, eller fantiserar du om sånt här? Slutet var något av en besvikelse för mig, då jag ville se Clara slå till - bita tillbaka, men efter
samtalet så har jag slutit frid med det öppna slutet och börjat läsa om boken. Denna gången med lika stort nöje.

Susanne Axmacher har inga syskon, men hon har lyckats beskriva syskonrelationen väldigt bra. Jag själv har inte några syskon, men ett stort antal kusiner som jag bråkat med under min uppväxt. Vi pratade även om hur viktigt det var med ett bra förlag. Hon trivdes väldigt mycket med de hon arbetade med under bokens födelse och håller kontakten med dem i väntan på att en ny roman ska skapas. Uppföljare, någon? Det konstiga med samtalet var att jag såg på boken med helt nya ögon. Att samtala med författaren själv, att få förstå hur hon tänkte och vad som ledde till att boken blev som den blev, var speciellt. 

Axmacher har varit nästan överallt. Hon skriver romaner och jobbar även med internationella insatser världen över, och har arbetat för FN, EU, Statens Räddningsverk och nu MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Hon har gjort så mycket på så lite tid, något som jag förundras över. Jag hinner inte ens lägga ut mitt tredje inlägg i tid! Att ha varit på de ställen man skriver om, som Rom tillexempel, är jätteviktigt. Att skriva om en stad utan att ha varit i den är inte lätt, och kommer inte övertyga läsarna.

Förutom att klargöra delar av boken och bidra till intressanta diskussioner var Axmacher en inspirationskälla. Nu vill jag sätta mig och skriva. Jag vill också kliva in i på en skola och diskutera mina verk med människor jag inte känner. Jag vill också kunna le och svara lungt på frågor om mina innersta tankar!

Tack för diskussionen, från ett ensambarn till ett annat.
- Sandra.