Möte med Susanne Axmacher
Ibland när man ska träffa en författare till en bok man just har läst, kan det bli helt fel. Det har jag gjort någon gång innan, då författaren var allmänt ohyfsad, otrevlig och högfärdig. Tyvärr påverkade detta något av min syn på boken, eftersom den till största delen handlade om henne själv. Jag vet att man inte ska låta sig påverkas, men… det var lite svårt att inte göra det. Då tänkte man: Jaha, var det SÅDAN hon var…
Det var därför jag blev så glad när jag träffade Susanne Axmacher! Hon var så naturlig och förde sig otvunget. Hon svarade så gärna på alla möjliga frågor och tyckte det var kul att diskutera boken med en grupp läsare. Då och då blev hennes kinder lite lätt röda och hon var helt enkelt trevlig och mänsklig. Framgången hade inte stigit henne åt huvudet som det tyvärr gör hos en del framgångsrika människor. Detta gjorde att samtalet fick en bra stämning och hade man en fråga var det bara att fråga på, om man nu fick möjligheten av andra läsare, vill säga.
I vårat samtal kom syskonrelationer upp. Några pratade om att det faktiskt hände ganska mycket olyckor och otäcka saker med barn och av barn. Men jag tror inte det är helt och hållet med flit. Ett barn har en vild fantasi och då inträffar nog olyckor ganska lätt. Om man nu ska kalla dem olyckor. Jag kommer inte på något bra ord. Det kanske är så att barn inte förstår allvaret i situationen och helt enkelt gör saker utan att egentligen reflektera över vad det är de gör. Axmacher berättade om en pojke som fått åka ambulans efter att de lekt herre på täppan och han hade slagit huvudet i någonting. Det är intressant att Axmacher själv inte har några syskon, men ändå lyckas beskriva syskonrelationer så noggrant. Jag tycker dock fortfarande att vissa av händelserna är en aning överdrivna mot verkligheten. I alla fall den verkligheten om syskon som jag känner till.
Detta för mina tankar helt osökt in på en övning som vi brukar göra i en teatergrupp som jag deltar i. Läraren säger: Saker som man gör som barn, men som inte är okej som vuxen. Då ska någon som har en idé gå upp på scenen och gestalta denna. Exempelvis peta näsan eller kissa ner sig. Då tänker jag på dessa syskonrelationer i ”Näckrosbarnen”. Det är väl egentligen ingen som reagerar över att syskon slåss? Det är liksom naturligt på något vis. Men detta ska man absolut inte göra när man är vuxen. Då kan man bli dömd för misshandel. Jag undrar då var aggressionerna tar vägen. Försvinner dem, förtrycker man dem, tar man ut dem på annat håll, gömmer man dem, eller vad händer egentligen? Vem sätter egentligen gränsen mellan barn och vuxen? Var går gränsen mellan inget konstigt att syskon slåss och misshandel? Ofta är det inte bara syskon som slåss, barn som känner varandra och barn som inte känner varandra kan också bli osams. Men det är märkligt att samma sak som kan vara ett ”normalt” beteende hos barn kan leda till fängelsestraff hos vuxna. Inga misstolkningar nu; JAG TYCKER INTE DET ÄR OKEJ ATT SLÅSS! Jag är bara intresserad av människan och hur hon fungerar.
Tillbaka till mötet. Susanne Axmacher berättade inte bara om sin bok, hon pratade också om sin utbildning, sitt jobb och var hon hade varit i världen. I Rom hade hon varit och där placerade hon även karaktären Clara för en tid. Vi diskuterade i gruppen att det borde vara mycket lättare att skriva om en plats som man faktiskt har varit på och att det blir trovärdigare. Axmacher berättade även att hon studerat på ett universitet i Virginia, där hon hade läst statsvetenskap och creative writing. Framförallt det sistnämnda låter mycket intressant för mig, eftersom jag vill studera utomlands och syssla med att skriva.
Slutet kom naturligtvis upp i diskussionen, och jag frågade om det där slutet som jag tyckte saknade någonting. Axmacher svarade att hon hade skrivit på boken i åtta år och att hon så gärna ville avsluta den. Hon berättade också att det hade hänt mer saker i slutet som förlaget hade strukit. Men vi kom fram till att öppna slut är mycket intressanta också. Då får man själv tänka till om vad som kan hända efteråt.
För att sammanfatta: Jag tyckte det gav mycket att träffa författaren. Man fick fråga om saker som man inte förstod, man fick diskutera och reflektera med andra. Detta är inte bara intressant för läsarna; jag tror att det är bra för alla författare att åka ut och prata med folk som läst deras böcker. Det ger dem tips, kritik så att man kan bli ännu bättre och kanske även inspiration och nya idéer till fler böcker. Förhoppningsvis får man mestadels positiv kritik och det kan stärka självförtroendet så att man fortsätter skriva och verkligen vågar berätta om det man vill. Jag önskar Susanne Axmacher lycka till i framtiden och hoppas att hon skriver många fler böcker.
Detta var sista inlägget från mig om ”Näckrosbarnen” och Susanne Axmacher.
Tack för mig.
//Felicia.
