mannebog

Man säger att det är insidan som är det viktigaste. Att inte utsidan spelar någon roll. Men när det kommer till böcker är det bara bullshit. För att jag överhuvudtaget ska bestämma mig för att läsa en bok måste den ha en intressant utsida. En snygg, med färger och någonting som har med innehållet i boken att göra. Fascinerande är det också om bilden och rubriken har något gemensamt. Det var på grund av det här som ”Näckrosbarnen” blev mitt läsprojekt fram till 25/2, då BT:s debutantpris delas ut till någon av de fem nominerade författarna.

På framsidan i en blå himmel står det ”Näckrosbarnen” och ”Susanne Axmacher” strax under. I mitten är en stor gul näckros i en sjö och runt omkring växer det skog. På denna bilden ser man även vad som befinner sig under vattenytan. Långa rötter som slingrar sig runt varandra och likt skelettarmar trasslar in dig i historien om otäcka små barn. En mycket intressant framsida med andra ord. Det är alltid det som ger det första intrycket i mig och det var också det som gjorde att jag inte valde någon av de andra debutanternas böcker att läsa – tråkiga framsidor som inte alls bidrog till att någon nyfikenhet om vad som kunde finnas inuti böckerna väcktes hos mig. Så till alla ni som tänker ge ut en bok inom en snar framtid: HA EN INTRESSEVÄCKANDE FRAMSIDA!!!

Självklart är innehållet i boken mycket viktigt, när man väl har lockat en person att läsa den. Och än så länge är innehållet tänkvärt. Och mycket oangenämt. Ett stort obehag är det första jag känner när jag börjar läsa boken. Det här är inte en bok om välmående och glada människor där ett problem plötsligt ställer till det i vardagen, men som sedan klara upp sig. Det här är en bok om otäcka och elaka små barn där problemen bara blir värre och värre. Än har jag inte kommit till det värsta. Och det är egentligen det som gör att jag med obehag och en måste-läsa-vidare-fast-jag-egentligen-inte-vill-känsla fortsätter att vända blad. Författaren bygger upp boken mycket klokt och bra. Hela tiden höjs spänningen och de frånstötande händelserna ett snäpp. Om boken följer samma mönster torde en stor megaexplosion äga rum strax innan slutet. En explosion som förklarar vissa handlingar i boken, som berättar om varför det gick så fel och som ger en förklaring till vad som egentligen hände i bokens början, då en pojke av någon anledning ligger blå, kall och död i vattnet.

Själva berättelsen utspelar sig lite här och var både i rum och tid och människor. Det är Sverige och Rom, hemma och borta, barn och vuxen. Clara är den egentliga huvudpersonen, minstingen i en syskonskara av tre, där hennes två äldre syskon tvingar henne att utstå horribla ting. Clara har även ett hjärtfel som hon har blivit opererad för och det har lämnat ett stort ärr som sträcker sig från hennes bröstkorg till mellangärde. Boken speglar Claras uppväxt och nuvarande liv om vartannat, både 80-tal och nutid, men rätt vad det är hoppar berättandet helt plötsligt över till en random guy, Osborne. Jag gissar att han har en betydande roll senare i boken och att han kommer tillbaka. Han känns i alla fall inte som en platt karaktär.

Berättarperspektivet växlar mellan 3:e person och jagform. Vilket fungerar helt okej. Det är ändå Clara som berättar och jag har inga svårigheter att hänga med. Dock är vissa beskrivningar av natur och liknande ibland onödigt långa, så att man plötsligt upptäcker att man inte vet vad man läser, och att man inte bryr sig om det heller. Detta får mig helt osökt att tänka på orden "Buddenbrooks" och "Thomas Mann".

Titeln på boken låter så typiskt en boktitel som det kan göra. Men jag gillar det. Den hänvisar till bilden och den hänvisar till något jag tror kommer senare i boken; explosionen. När jag sa titeln till min kompis Sandra trodde hon först att jag sa ”Äckelbollen”. Detta blev senare ”Äckelbarnen”, vilket skulle passa minst lika bra som ”Näckrosbarnen”. För dessa syskon känner ingen kärlek (inte mycket i alla fall); det enda jag ser är hat. Och äckel. Gaffelhuggning i händer, stryptag, mördarblickar och tvångsmatning av redan tuggade jordnötsringar. Dessa syskon är inget annat än äckelbarn.

Nu borde jag egentligen läsa vidare, men obehaget kryper sakta fram, sätter sig likt en djävul på vänsteraxeln och tynger ner mig. Är man deprimerad eller självmordsbenägen ska man inte läsa denna boken. Det blir bara värre. Om inte Axmacher lyckas göra slutet mycket lyckligt ochatt allt går vägen för Clara, då. Vilket jag hoppas. Men obehaget växer när jag med skrämmande nyfikenhet som av en tvångsstyrd hand bläddrar vidare och tänker ”Hoppas inte detta har hänt i verkligheten…”

Felicia