Inlägg nr1 - Linn Landin
Titel och omslag:
Titeln "Näckrosbarnen" fångade min uppmärksamhet direkt. Den är mystisk fast på samma gång så självklar. Den är mystisk innan boken är läst och självklar när man redan tagit sig igenom första halvan. Jag tycker att den här titeln passar utmärkt till den här boken, den speglar bokens mystik samtidigt som den härbergerar många frågor. Även omslaget på boken fångade mig omedelbart. Den är mycket visuelt vacker med sina många färger samtidigt som den på något sätt är väldigt mörk och inger ett oerhört djup. Precis som titeln är omslaget ganska gåtfullt och fantastiskt vackert. Jag känner absolut ingen negativ kritik mot varken titeln eller omslaget och de är inte många böcker som hållen den standarden!
Titeln "Näckrosbarnen" fångade min uppmärksamhet direkt. Den är mystisk fast på samma gång så självklar. Den är mystisk innan boken är läst och självklar när man redan tagit sig igenom första halvan. Jag tycker att den här titeln passar utmärkt till den här boken, den speglar bokens mystik samtidigt som den härbergerar många frågor. Även omslaget på boken fångade mig omedelbart. Den är mycket visuelt vacker med sina många färger samtidigt som den på något sätt är väldigt mörk och inger ett oerhört djup. Precis som titeln är omslaget ganska gåtfullt och fantastiskt vackert. Jag känner absolut ingen negativ kritik mot varken titeln eller omslaget och de är inte många böcker som hållen den standarden!
Clara är en lillasyster, en lillasyster som många andra. Hon blir mycket retad av sina äldre syskon och glöms ofta bort i familjelivet. Om man nu kan säga att familjen Lancken har något sådant? Familjen Lancken består av; Mamma - en ganska mystisk och lite neurotisk person, pappa – en relativt lugn person som håller sig mycket i bakgrunden och så förstås de tre barnen. Storasyskonen Markus och Lotta som hela tiden är i luven på varandra, men när det gäller lilla syster Clara går dem alltid ihop och bildar en stark och kraftfull duo för att motarbeta Clara på de mest effektiva och fruktansvärda sätten.
Många "incidenter" som förekommer innom familjen Lanckens stängda dörrar glöms fort bort eller ignoreras direkt. Precic som Sandra före mig tog upp var när Lotta högg sin syster med en gaffel i handen. Detta utan större uppmärksamhet från resten av familjen. De här stycket i boken är mycket målande och starkt. Budskapet blir här mycket tydigt och kontexten blir väldigt klar. På många andra ställen i boken upplever jag det precis tvärt om, att allt är ganska rörig och luddig. Inte alls så här övertydlig som i "gaffel-stycket".
Boken är i särklass en mycket enastående och speciell bok. Precis som mina kamrater före mig har sagt så är boken skriven i en ganska annurlunda och uppseende väckande stil. Man tar sig fram i boken genom många av karaktärernas ögen men också från någon slags "allvetande högre makts". Som sagt upplever jag det ganska rörigt men kanske är det också det som gör boken så interesangt? För den är inte som någon annan jag tidigare läst. Inte heller påminner den om någon. Sandra skrev att hon kände någon slags koppling till Pojken som kallades Det men trots att jag har läst den kan ja inte säga att jag känner igen mig, inte det minsta faktiskt. Dock tror jag att många av oss kan känna igen oss i boken med vår egen livshistoria trots att den inte är nedskriven.
Rom och i familjen Lanckens sommarstuga är bara två av alla de platser vi får följa karaktärerna, vi följer dem genom en ganska traumatisk tid med mycket hemligheter och tabu. Människor lika djupa som näckrosensrötter försöker vi oss på att förstå och ett brinnande intresse för att fortsatta ner i sjön bygger Axmacher upp med sina fantastiskt målande beskrivningar och interesangta skrivarsätt.
Även tidshopp i texten använder Axmacher som ett krep för att trollbinda oss vid boken. Hon sprider ut ledtrådar och hoppar mellan de olika karaktärernas minnen. Trots förvirringen i detta blir effekten mycket kraftfull och genomträngande. JAG VILL FORTSATTA LÄSA OCH FÅ SVAR PÅ MINA FRÅGOR!
"Lottas ansikte var blekt och hon var svart under ögonen. Hon hade nästan inte ätit någonting på två veckor. Hon hade inte sovit heller. Jag kunde höra henne krafa på väggen som skiljde våra rum åt på nätterna. Hon kunde krafsa på väggen i timmar, som om hon ville gräva sig igenom den."
Här upplever man tydligt den fängslande dramatiken och det intensiva och målande språket väldigt tydligt. Även den mystiska och lite tryckta stämningen framkommer väl.
Hittills tycker jag att boken har varit fantastiskt bra och det ska bli roligt att fortsatta läsa...
Många "incidenter" som förekommer innom familjen Lanckens stängda dörrar glöms fort bort eller ignoreras direkt. Precic som Sandra före mig tog upp var när Lotta högg sin syster med en gaffel i handen. Detta utan större uppmärksamhet från resten av familjen. De här stycket i boken är mycket målande och starkt. Budskapet blir här mycket tydigt och kontexten blir väldigt klar. På många andra ställen i boken upplever jag det precis tvärt om, att allt är ganska rörig och luddig. Inte alls så här övertydlig som i "gaffel-stycket".
Boken är i särklass en mycket enastående och speciell bok. Precis som mina kamrater före mig har sagt så är boken skriven i en ganska annurlunda och uppseende väckande stil. Man tar sig fram i boken genom många av karaktärernas ögen men också från någon slags "allvetande högre makts". Som sagt upplever jag det ganska rörigt men kanske är det också det som gör boken så interesangt? För den är inte som någon annan jag tidigare läst. Inte heller påminner den om någon. Sandra skrev att hon kände någon slags koppling till Pojken som kallades Det men trots att jag har läst den kan ja inte säga att jag känner igen mig, inte det minsta faktiskt. Dock tror jag att många av oss kan känna igen oss i boken med vår egen livshistoria trots att den inte är nedskriven.
Rom och i familjen Lanckens sommarstuga är bara två av alla de platser vi får följa karaktärerna, vi följer dem genom en ganska traumatisk tid med mycket hemligheter och tabu. Människor lika djupa som näckrosensrötter försöker vi oss på att förstå och ett brinnande intresse för att fortsatta ner i sjön bygger Axmacher upp med sina fantastiskt målande beskrivningar och interesangta skrivarsätt.
Även tidshopp i texten använder Axmacher som ett krep för att trollbinda oss vid boken. Hon sprider ut ledtrådar och hoppar mellan de olika karaktärernas minnen. Trots förvirringen i detta blir effekten mycket kraftfull och genomträngande. JAG VILL FORTSATTA LÄSA OCH FÅ SVAR PÅ MINA FRÅGOR!
"Lottas ansikte var blekt och hon var svart under ögonen. Hon hade nästan inte ätit någonting på två veckor. Hon hade inte sovit heller. Jag kunde höra henne krafa på väggen som skiljde våra rum åt på nätterna. Hon kunde krafsa på väggen i timmar, som om hon ville gräva sig igenom den."
Här upplever man tydligt den fängslande dramatiken och det intensiva och målande språket väldigt tydligt. Även den mystiska och lite tryckta stämningen framkommer väl.
Hittills tycker jag att boken har varit fantastiskt bra och det ska bli roligt att fortsatta läsa...
Kommentarer
Trackback
