mannebog

Kan du förstå att Näckrosbarnen är slut? För det kan verkligen inte jag. Slutet är så öppet att det gör ont. Fyrahundrasjutton sidor har jag frenetiskt suttit och vänt. Blad efter blad, så inne i boken att jag glömmer bort att tiden flyger förbi. Den kampen om uppmärksamhet som barnen utkämpar i boken gör att jag verkligen inte kan lägga ifrån mig den. Jag finns här! Jag ser er! Sluta vara så hemska mot varandra.

 Hur är det med dig Clara? Har du något att berätta?
”Vad menar du?”
”Oh, kom igen, berätta. Berätta det värsta du gjort.”
”Det värsta? Menar du ondska? Det elakaste?”

Ondska. Jag sitter och bläddrar i boken för att komma på något intelligent att skriva om budskap och syfte. Ondska. På sätt och vis har Felicia rätt, för det var hon som drog upp att ondskan verkar finnas i allt i denna bok. Men jag ser det inte riktigt på det sättet. Barnen törstar efter kärlek och uppmärksamhet från sina passiva föräldrar, något som alla barn gör – passiva föräldrar eller ej. Skillnaden mellan mig och dessa syskon är att jag fick uppmärksamhet och kärlek när jag växte upp, mina föräldrar gav mig formen – men jag fyllde den med egna åsikter och en egen personlighet. Syftet är i mina ögon, att visa gränslös kärlek. För Clara älskar sina syskon, trots att de är ganska trasiga och rätt taskiga.

Men budskapet då? Det är sannerligen inte lätt att reda ut, men Axmacher sade i en intervju att hon ville koppla mycket till krig. Krig utvändigt, men även krig inom familjen. När man tänker efter så utkämpar ju barnen ett krig. Ett krig om uppmärksamhet. Så syfte och budskap berör, enligt mig, nästan samma sak. Att man ska älska någon gränslöst.

Boken följer inte riktigt någon dramaturgisk modell och hoppar fram och tillbaka mellan dåtid och nutid. Det är olika personer som berättar om olika tider och på sätt och vis framstår det som en slarvig röra. Men Susanne Axmacher är riktigt skicklig. Jag får grepp om vart jag är, vilken tid och vem det är som berättar, samtidigt som en röd tråd följer. Väldigt klara bilder, vilket var ytterligt påfrestande med gaffelhuggande och jordnötsringsslem.


Näckrosbarnen är vacker, unik och en bok som jag verkligen hatar att älska. Jag tror att det var därför den blev nominerad. Vem kan undgå att älska en rörig och psykiskt påfrestande roman?

Inte jag. Nästa bok, tack.

Sandra Lindgren.