mannebog

”Det vore så mycket lättare allting”, sa han, ”om du inte funnits.” (…)

”Det där menar du inte.” (…) ”Jag är din syster.”

Och då släpper han taget och hans hand faller ner längs sidan.

”Jag vet”, säger han.  

Det är här som bokens upplösning ska äga rum. Marcus tar stryptag på Clara och vill verkligen få henne ur världen. Men något hindrar honom. Detta något är faktumet att Clara är hans syster.

Som jag skrev i mitt förra inlägg bygger författaren Susanne Axmacher upp en bra historia och jag förväntar mig ett hisnande slut, en explosion som kommer och möblerar om folks åsikter och handlingar. Men slutet… vad är det för ett slut? Missförstå mig rätt, jag tycker det är bra, men det fattas något. Axmacher har byggt upp hela historien mycket klokt, hon har strött ut sidvändare här och var, men det känns som om hon inte har lagt ner tillräckligt med möda på slutet. Det är inte nog uppbyggt, utan hela denna intressant historien mynnar ut i en axelryckning och en fråga om ”Vad hände egentligen?”

Jag tolkar slutet som lyckligt, men jag är inte säker på att alla gör det. Kanske tyder jag det så för att boken rätt och slätt igenom har varit sorglig, brutal, ganska deprimerande och obehaglig. Lilla naiva jag vill alltid att det ska sluta lyckligt för människorna i en bok, och kanske vill jag det ännu mer den här gången, med tanke på vad karaktären Clara fick gå igenom. Jag hoppas från mitt hjärta att Johan och Clara fick ihop det igen, för han verkade som den enda som verkligen brydde sig om hennes bästa. Som slutet är nu får man känslan av att det kan fortsätta ett tag, att hemskheterna inte slutar och att författaren bara halvhjärtat får fram det hon ville säga. Men öppna slut är också bra. Då får man bilda en egen uppfattning, och det är ett intressant fenomen. Att få folk att tänka är en merit.

Hon är skicklig, den där Axmacher, när det kommer till att berätta om olika decennier, olika människor och olika platser. Trots att boken speglar flera människor, deras upplevelser och varför de har blivit som de är, är boken inte rörig och jag hänger utan problem med i handlingen och tidshoppen. Jag läste i en tidningsartikel att författaren själv har varit ute i världen ganska mycket, även i Rom, vilket är samma stad som karaktären Clara befinner sig i. Jag tror som många andra att det är mycket lättare att skriva om en plats som man har varit på. Det blir trovärdigare då. Susanne Axmacher har använt sig av hisnande miljöbeskrivningar som jag kom att gilla ganska mycket, och den där lilla röda stugan vid näckrossjön känner jag också igen mig i. Utan svårighet lockar hon mig med till olika decennier under 1900-talet och början av 2000-talet i USA, Saudiarabien, Italien och Sverige. Beskrivningen av avrättningen i Saudiarabien är mycket stark och jag undrar just om författaren själv har någon erfarenhet av denna sortens händelser.  

Tema och budskap handlar om ondskan som finns runt omkring, om krig inom och utom oss, krig inom familjen och beväpnade krig mellan olika folk. Men samtidigt är det vardagen runt omkring oss också. Visst händer det otäcka saker i livet, olyckor, omedvetet och kanske även lite medvetet… Men jag tror inte riktigt att det är så illa som i denna boken. Eller så låter det mycket värre än det är, för att det blir så påtagligt när man läser om det.  

Jag har tidigare skrivit att jag tyckte boken ibland var obehaglig att läsa. Jag kände inte igen syskonens beteende mot varandra eller föräldrarnas uppgivna suckande som; Jaha, högg Lotta en gaffel i Claras hand, det var ju inte bra. Jag har aldrig blivit så arg på någon av mina tre syskon att jag känner för att hugga en gaffel i handen på dem, att smälla igen pianolocket över deras fingrar eller försökt strypa dem. Och om detta av någon outgrundlig anledning i alla fall hade hänt, skulle mamma och pappa inte suttit och suckat åt oss. På det sättet identifierar jag mig inte med boken. Men jag gillar den för det. På fler än ett vis var det bra att läsa den, för jag insåg hur bra jag har det. ”Näckrosbarnen” är mycket intressant, tar upp tabubelagda ämnen, får en att tänka efter, den är väldigt målande och välskriven och inte att glömma; den är definitivt läsvärd och nomineringsvärd.

Ni kanske undrar vad jag menar med tabubelagda ämnen? Jo, jag tycker mig lukta mig till incest här. Lotta och Markus har alltid varit nära varandra och vissa karaktärer nämner någon gång ett oförståeligt band mellan dem och att de nästan har varit för nära varandra. I slutet av boken kan man också läsa om hur Clara förvånas av att Markus och Lottas respektive ser misstänkt lika varandra ut. Incestvibbar får jag också någonstans mitt i boken där Claras första kyss kommer från Markus, och han passar även på att bita henne i läppen så att det börjar blöda. Vid detta stället vill jag bara slå ihop boken och spy. Men det är intressant att Susanne Axmacher skriver om det, eftersom det inte är många som just talar om incest. Jag tycker inte att författaren dömer någon, hon tar bara upp ämnet och låter det diskuteras. Att döma, det är läsarens uppgift.

Några saker som jag faktiskt känner igen mig ifrån min egen vardag är dessa dumma tvångstankar eller inbillningarna om att bara man gör på ett visst vis, kommer det och det att hända. Som i boken: om han lägger armen om mig nu så stannar han, om han vänder sig om så kommer han att lämna mig. Om han tittar upp när jag kommer tillbaka till bordet så stannar han. Om han frågar om min dag när jag kommer hem. Om han kommer ihåg min namnsdag. Om han säger nej till min familj. Då kommer han att stanna.

Tänk så mycket dumt man går och tänker, inbillar sig och faktiskt gör! I boken tänker Clara att hon gör vad som helst för att hennes pojkvän Johan inte ska lämna henne. Människan kan ibland vara en ganska lustig sak.

Så sammanfattningsvis: en mycket givande bok att läsa, med fantastiska miljöbeskrivningar, en hisnande och otäck historia, välskrivet och framförallt: intressant. Man lär sig alltid något nytt av att läsa böcker. Jag har lärt mig att man faktiskt kan skriva en bok på över 400 sidor utan att egentligen nämna något mer än hår- och ögonfärg på karaktärerna. Jag vill läsa mer från denna kvinna. Nästa bok, tack!