mannebog

När min blick granskar bokens framsida kan jag bara glädjas åt att boken i alla fall inte är så tjock. Behöver jag säga att mitt allra första intryck av boken inte är något att hänga i julgranen?

Det är synd att man ska förkasta en bok vid första ögonkastet pga dess utseende och inte dess innehåll. ”Utsidan får en att komma, insidan får en att stanna”,  passar faktiskt också i boksammanhang. Hade det inte varit för att jag har som uppgift att läsa boken så hade jag tyvärr aldrig gett den en chans.

Men låt oss fokusera på det som verkligen är viktigt - innehållet. Vilket är mitt första intryck av själva texten? Tja, de första raderna är ganska svåra att ta till sig eftersom motivationen till att förstå inte riktigt finns. Boken lyckas inte väcka mitt intresse, men alltmedan jag läser börjar jag ändå få en liten uppfattning om vad det hela handlar om. Tyvärr är detta bara ännu en besvikelse. Vad ska jag skylla på? Att boken verkar tråkig och jobbig att sätta sig in i, eller att det helt enkelt inte är min typ av bok? Jag antar att det återstår att se. Boken har trots allt bara börjat...

Angående huvudkaraktärerna så verkar det bara finnas en och vi kan nog inte hoppas på så många fler – denne Gustav Aschenbach har nämligen aldrig haft en enda vän och någon familj syns heller inte till. Hans uppfostran till att bli den framstående konstnär han är innebar att det inte fanns rum för ett socialt liv. Hans liv är sådeles mycket ensamt, men är det något han lider av? Jag får intrycket av att han gillar det liv han har valt men att det ändå fattas någonting. Men är det en vän som fattas? Det verkar inte så, eftersom han istället pratar om att en resa skulle göra honom gott.

Han har alltid levt sitt liv på samma sätt och han har aldrig riktigt sökt sig till något annat. Han har bara sett världen ur sitt eget perspektiv eftersom han sällan varit i någon närmare kontakt med andra människor. Men det som faktiskt är lite spännande är hur han nu bryter sin gamla trend och reser ut i världen. Hur han kommer reagera i situationer som är främmande för honom kan komma att bli särskilt intressant. Men återigen, det återstår att se...

För övrigt är boken skriven i tredje-person likt så mycket annan litteratur. Inga konstigheter här inte.

/D