Ett virrvarr av gammalmodighet
Jag fick höra negativa kommentarer om Döden i Venedig några dagar efter att vi fått den. Den skulle tydligen vara svårläst med ett allför avancerat språk, det vill säga ett väldigt gammaldags språk som inte var lätt att förstå sig på. När jag väl satte mig ner med boken fick jag detta bekräftat. För mig var detta inget mer än en massa rappakalja, jag förstod verkligen ingenting av det jag läste så man kan ju säga att mitt första intryck av boken inte var det bästa.
Det var väldigt mycket detaljer och miljö- och personbeskrivningar av huvudpersonen i boken som heter Aschenbach. Samtidigt som man försökte fokusera på denne man och vad han gjorde så skulle man också förstå sig på all, i min mening, onödig fakta som jag inte riktigt kunde ta till mig.
De första sidorna i boken kan jag fortfarande inte relatera till och skulle någon be mig att sammanfatta dessa skulle det vara ett virrvarr av total förvirring, för jag själv tyckte inte att början hade något med resterande del av boken att göra, förutom introduktionen av tyske Aschenbach som sedan kommer vara den framträdande personen i boken. Så vitt jag förstår är Aschenbach en väldigt ensam man, och han har alltid varit det. Hans väg till att skapa konst har varit svår, det har inte blivit mycket till övers för andra människor. Därför kanske det också är så att han söker sig till en plats med värme, liv och rörelse. En sista resa.
Berättarperspektivet i denna bok är enligt mig ur en allvetande vinkel och den som berättar vet allt om alla. Han inriktar sig dock endast på att se det ur Aschenbach perspektiv så kanske är det som många av mina "bloggvänner" skrivit att han pratar om sig själv i tredje person och kanske är det så att boken har en slags relation till honom själv.
Well, jag hoppas att den snart kommer till ett stadie då det blir en mer sammanhängade historia där man kan få chans att veta vad den egentligen handlar om och vem denne Aschenbach verkligen är.
För att kunna analysera sönder och bryta ner denna bok till sitt yttersta måste jag nog läsa om den, för jag verkar vara den ende som inte riktigt kunnat gripa den där handlingen. Så jag får väl skriva; på återseende.
Thomas Mann
Lisa
Det var väldigt mycket detaljer och miljö- och personbeskrivningar av huvudpersonen i boken som heter Aschenbach. Samtidigt som man försökte fokusera på denne man och vad han gjorde så skulle man också förstå sig på all, i min mening, onödig fakta som jag inte riktigt kunde ta till mig.
De första sidorna i boken kan jag fortfarande inte relatera till och skulle någon be mig att sammanfatta dessa skulle det vara ett virrvarr av total förvirring, för jag själv tyckte inte att början hade något med resterande del av boken att göra, förutom introduktionen av tyske Aschenbach som sedan kommer vara den framträdande personen i boken. Så vitt jag förstår är Aschenbach en väldigt ensam man, och han har alltid varit det. Hans väg till att skapa konst har varit svår, det har inte blivit mycket till övers för andra människor. Därför kanske det också är så att han söker sig till en plats med värme, liv och rörelse. En sista resa.
Berättarperspektivet i denna bok är enligt mig ur en allvetande vinkel och den som berättar vet allt om alla. Han inriktar sig dock endast på att se det ur Aschenbach perspektiv så kanske är det som många av mina "bloggvänner" skrivit att han pratar om sig själv i tredje person och kanske är det så att boken har en slags relation till honom själv.
Well, jag hoppas att den snart kommer till ett stadie då det blir en mer sammanhängade historia där man kan få chans att veta vad den egentligen handlar om och vem denne Aschenbach verkligen är.
För att kunna analysera sönder och bryta ner denna bok till sitt yttersta måste jag nog läsa om den, för jag verkar vara den ende som inte riktigt kunnat gripa den där handlingen. Så jag får väl skriva; på återseende.
Thomas Mann
Lisa
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Ett välskrivet och personligt inlägg! Hoppas att du närmar dig en förståelse av verket när du läser vidare.
Trackback
