mannebog

Boken "Döden i Venedig" har till viss del ett gammalt språk med ord som inte används så ofta av oss ungdomar nu för tiden och som Lisa skrev är det mycket beskrivningar som kan vara svåra att förstå då det kan tyckas att Thomas Mann glider ifrån ämnet med sina breda utläggningar. Jag tycker personligen att beskrivningarna gör att miljön blir mer levande, eftersom boken utspelar sig i ett land som jag inte vet någonting om är det svårt för mig att veta hur omgivningen ser ut men med beskrivningarna blir miljön mer levande. När det sedan är en karaktär som jag inte vet någonting om utan måste lära känna tycker jag det är viktigt att personen beskrivs och inte bara till det yttre utan också till det inre. När jag läser en bok vill jag känna någon sorts relation till karaktärerna i boken och utan karaktärens tankar och känslor tycker jag det är svårt att bygga upp en sån relation.

Karaktären i denna boken som heter Gustav von Aschenbach är en mycket strikt person. Han har dagliga rutiner som han gör och mycket av det han gör görs med stor noggrannhet. Det verkar som han inte är helt nöjd med sig själv och han är inte glad över att han börjar bli gammal. Som författare måste han hela tiden prestera och som det verkar är han inte nöjd med det han gör, delvis självkritiskt. När han tar en promenad genom staden där han bor så får han ett plötsligt infall av att han vill resa bort, dock har han inte varit på så många ställen och stugan som han brukar åka till och skriva är inte den platsen han letar efter. Det står i boken att Aschenbach vill upptäcka något nytt. Han beskriver själv känslan som orolighet och den liknar en känsla som han hade när han var ung.

Aschenbach verkar vara en målmedveten person men som vill ändra på sitt liv nu när han har märkt att det inte är så han vill ha det. Han börjar bli gammal och han tänker mycket tillbaka på sitt liv och vad som har hänt. Han kommer underfund med att han har förlorat mycket och att hans trygghet är hans böcker. Men han vill på något sätt bryta sig loss från tryggheten och leva ett annat liv. Därför åker han också till Venedig där han har varit innan men det är ändå en plats han inte känner sig lika hemma i.

Boken är skriven på ett sånt sätt att läsaren får tolka tankar och känslor hos karaktärerna på sitt eget sätt och det finns ingen speciell tankegång som är utmärkt. Berättaren tycks än så länge vara en allvetande berättare som ska leda läsaren igenom boken utefter en rödtråd. Eftersom det är mycket beskrivningar och liknande i boken är det bra att avsnitten är uppdelade så att det är tydligt vart en tanke tar vid och vart den slutar. Det gör att boken är mer lättläst även fast språket kan vara svårt till viss del. Jag tror personligen att en bok som "Döden i Venedig" ska vara skriven på ett gammalt sätt då det blir en helt annan känsla när det gäller karaktärerna. Det visas tydligt att Aschenbach är en gammal man med hög stilnivå när också texten är på en högre stilnivå än det språket som används idag. Skulle "Döden i Venedig" skrivas om till det språk vi skriver med idag tror inte jag att känslan skulle vara den samma.

// Alice