mannebog

Mitt första intryck är i stort sett vad jag hade väntat mig, bara en aning mer positivt. Jag är aldrig sen med att såga äldre verk vad det gäller film eller böcker, böcker i synnerhet, eftersom att de allt för ofta ej faller mig i smaken. Det är inte det att jag inte kan uppskatta äldre verk just för att de är gamla, utan att jag ofta anser att de nyare verken är så mycket bättre. med risk att glida bort ifrån ämnet så vill jag bara konstatera att detta gäller speciellt film då både skådespelare och teknik är så mycket bättre än vad den var för 30 år sedan. Med litteratur är det lite annorlunda, men jag kan verkligen inte dela den besatthet som så många har för allt som är gammalt. Man måste visa en äkta klassiker den respekt den förtjänar, vilket ofta innebär en hel del, men personligen anser jag att den förtjänar sin respekt, inte just för att den är så himla bra, utan för att den agerar en slags milstolpe, något som har förändrat dess efterträdare. Jag kan i dagens läge inte se hur "Döden i Venedig" skulle kunna lämna sådana spår efter sig. I boken skriver Mann: "Människorna vet inte varför de sätter ett konstverk så högt", det vet inte jag heller, men jag tror att det beror på att man "borde" göra det, det anses lite finare nästan, man verkar mer insatt om man läser och uppskattar äldre litteratur. Det finns ett ord som beskriver det jag försökt beskriva väldigt bra, pretentiöst, är vad det är, synd bara att detta ord är så förbannat uttjatat. Det som man lättast kan störa sig på är meningslängden, den är alldeles för lång, som om författaren inte kan behärska sig utan måste mala på mer och mer i alldeles för långa beskrivningar. Hans sätt att formulera sig har en tendens att få läsarens ( i alla fall mina ) tankar att glida iväg och ägna sig åt någonting helt annat äns jävla läsningen.

Gustav Aschenbach är namnet på bokens huvudperson. Jag måste återigen ge en liten pik till författarens sätt att skriva, det gör att handlingen går långsamt framåt och man hinner inte lära känna huvudpersonen innan det är dags för att skriva detta blogginlägg. Det finns dock en beskrivning av honom i boken som jag tycker verka passa in väldigt bra på honom. " 'Aschenbach har alltid levat så här' - vavid han knöt den vänstra handen - 'aldrig så här' - varvid han lät den högra handen hänga slappt ner över stolsarmen". Aschenbach är en ensam själ som behöver komma loss ifrån sin framför allt psykiska fängelse. Jag kan nu inte heller låta bli att relatera detta till en film som jag kommer att tänka på när jag läser om denna begåvade karaktär. Han påminner väldigt mycket om huvudkaraktären i den svenska storfilmen "Så som i himmelen", nästan skrämmande mycket bara att i detta fall är den utsatte dirigent och får så småningom en hjärtattack då han måste lugna ner sig, slå sig till ro, börja träffa folk på riktigt igen, inte bara någon du arbetar med eller stöter ihop med en gång på ett hotell. Vad Aschenbach nog egentligen behöver är att komma bort, bort ifrån där han har fastnat, han måste ut och träffa folk. Detta blir nu lite motsägelsefullt men han är precis som mannen i "Så som i himmelen" fast han behöver mosatsen. Han behöver inte lugn och ro, han måste släppa loss. Om jag inte misstar mig helt så kan jag tänka mig att detta kommer att ske i mindre skala, kanske kommer han till och med att besöka Venedig och det hade i så fall varit förklaringen till titeln, nu återstår bara att se vem det är som kommer att dö...

sebastian