mannebog

”Döden i Venedig” handlar om Gustav von Aschenbach som är en välbärgad och berömd författare i Tysklands München med en rik och betrodd släkthistoria. Aschenbach var en ensam pojke under sin uppväxt eftersom han inte fick gå i skolan för doktorn, utan fick hemundervisning. Detta  fick honom att inse att han mestadels tycker om att vara ensam.
”Eftersom han följdaktligen redan som ung man hade stått under tvånget – och ett utomordentligt hårt tvång - att producera hade han aldrig smakat lättjan, ungdomens sorglösa sysslolöshet.”
 Jag tror att Gustav von Aschenberg egentligen inte först var den passionerade författare han är idag, utan kände ett visst tvång att hålla uppe den stolta släktens namn. Detta har han också lyckats med då han adlats samt att hans texter börjat användas i skolornas undervisning.
 
Att Aschenbach alltid börjar dagen med en kall dusch för att sedan sätta sig och skriva på sitt mästerverk vittnar om att han är en person som inte tycker om allt för stora förändringar i sin uppstolpade vardag. Detta kan bero på det tvång han utsatts för som ung, att prestera och har helt plötsligt hamnat i ett mönster. Men ändå drömmer han om att resa iväg, bort från vardagen, bort från förpliktelser. Jag tror att han vill göra det han inte fick som barn, nämligen att upptäcka världen mer. Man märker på honom att han blir lite osäker då han försvinner från sin vanliga vardag för att prova på någonting nytt. Även om han är en framgångsrik författare känner han en sorts tomhet inom sig, han saknar någonting. Han har umgåtts med sig själv under hela sitt liv och har nästan hamnat i ett slentrianmässigt mönster och är nu trött på sig själv och sitt liv. 

När han ser mannen på båten till Venedig, som spelar ung för att få umgås med de yngre herrarna, blir han äcklad. Detta anser jag tyder på att Gustav von Aschenberg har accepterat att han är gammal och inte tänker låtsas lura sig själv att han inte åldrats och är samma person som när han var 25 år gammal. Man märker direkt på sättet som Thomas Mann berättar om huvudkaraktären att han är en rund karaktär, som kommer att förändras. Detta eftersom man får veta så många detaljer om honom och hur han tänker direkt från början för att sedan ganska snabbt under berättelsen se förändringen hos honom som person.

Boken utspelar sig i 3:e person, där den som berättar vet allting om Aschenbach, men inte berättar någonting om andras tankar, utan endast ur den vinkel som Aschenbach själv ser.
 ”Hans snabba inställsamma gester och tomma prat hade något sövande och distraherande över sig, det var nästan som om han fruktade att passageraren skulle ändra sig i sitt beslut att fara till Venedig.”
Citatet är hämtat från den del då Aschenbach köper sin biljett för resan till Venedig, och på sättet som beskrivs i citatet får man veta vad andra personer tänker i boken.

Precis som Linn anmärker ser man en viss upprepning av negativt laddade ord i berättandet. Det gör att man tänker Gustav von Aschenbach som en deprimerad man med önskan om att finna någonting att fylla tomheten inom sig med när han nu inser att han befinner sig på livets höst.

Det intressanta i Thomas Manns berättarteknik är att han helt plötsligt på 17:e sidan byter ifrån att berätta i imperfekt till presens.
”Aschenbach sade till om en gondol som skulle föra honom och hans bagage till kajplatsen för de små ångbåtar som uppehåller trafiken mellan staden och Lido, ty han ville bo nära vattnet. Man tillmötesgår hans önskan, någon ropar över vattnet till gondoljärerna som grälar med varande på sin dialekt.”
Han gör det hela så smidigt att man nästan missar det om man inte är uppmärksam. Man blir nästan lite förvånad när man inser att Mann nästan lurat en in i ett nytt tidsperspektiv utan att märka det.
Jag tycker som mina kära klasskamrater redan nämnt både två och tre gånger att boken är ganska så komplicerad att läsa i början, men jag känner till skillnad från dem att efter ungefär 15 sidor börjar språket att lätta en aning och det flyter lättare på utan att man fastnar vid en mening för att läsa den en gång extra.

Mitt första intryck av novellen/kortromanen var som för David, att den var extrem tråkig på utsidan (En helt gul bok utan någon text som beskriver eller ger en ledtråd om vad den innehåller). När man börjar läsa boken tyckte jag att den var  ganska komplicerat skriven, men också mycket välskriven. Jag tror att den egentligen är krånglig endast för att man snabbt ska förstå hur han är som person och vilka värderingar han har utvecklat under årens lopp. Jag blir fascinerad av de långa och väluppbyggda meningar han får till redan på första sidan. Till en början är ”Döden i Venedig” en ganska krånglig berättelse med många liknelser och förklaringar för att man ska förstå kontexten i berättelsen. Ändå måste jag nämna att detta tyvärr inte är en bok jag skulle lägga mig och läsa för att slappna av en eftermiddag utan läxor. Kanske är det lite av klangen att det är en författare med ett nobelpris i bagaget som gör att man känner en viss tillfredsställelse i att läsa den, men det gör också att boken känns lite tyngre. Tyvärr tycker jag inte om det jag läst hittills särskilt mycket.