mannebog

Jag anser faktiskt att Thomas Mann, kanske inte i sin samtid, förstör en liten del av boken då han använder allt för många ord för att beskriva någonting. Ett exempel är när Aschenbach åker gondol till hotellet, då han berättar om denna relativt korta resa på 3,5 sidor. Han beskriver också gondoljären utförligt och med små obetydliga detaljer.
”(...)och därtill ett svagt mumlande – det var gondoljären som talade för sig själv med ord som han på grund av armarnas rörelser endast stötvis och med ansträngning pressade fram.”
  Detta kanske många anser vara någonting himmelskt fantastiskt som levandegör berättelsen mer. Jag tycker faktiskt tvärtom. Denna beskrivning tycker jag är helt onödig och fördjupar bara sidospåret från berättelsen, med dessa detaljer utan mening. Strax efter detta följer en ungefär 13 rader lång beskrivning av mannen som stakar fram gondolen. Man kan nog säga att gondoljären och själva gondolresan är en alldeles för lång parantes, för att uttrycka det på ett annat sätt. Självklart är detta hans stil att skriva och säkert en konst som inte många behärskar, men jag ser det bara som en inte allt för viktig del. Jag har alltså ändrat min åsikt en aning sedan förra blogginlägget om boken.
   Stämningen i boken är, kanske på grund av de alldeles för långa beskrivningarna, ganska dov. Man känner fortfarande en viss depression i berättandet, vilket också sprids i en själv när man slukar boken. Precis som Frida nämnde vill man inte gärna känna oron för att man ska misslyckas med att uppfylla vissa drömmar i livet, utan man försöker hålla sig fast vid en annan verklighet än just den Thomas Mann beskriver i sin bok. Dock höjs stämningen en aning då Aschenbach fattar tycke för den lille polske pojken som han tycker är mycket vacker.
   Miljöbeskrivningar lägger inte Mann heller allt för stor vikt på. Vissa små avsnitt finns vad gäller gondolresan och vädret på morgonen, men han tycker mer om att beskriva hur Gustav von Aschenbach tänker och tycker i olika situationer och på så sätt kanske beskriva miljön en aning. Vidare anser jag, precis som bokcirkeln i P3 sa om Buddenbroocks, att boken kan stå väldigt stilla, ibland händer inte någonting särskilt, utan det beskrivs som sagt endast vad karaktären tycker.   
   

Precis som Frida skrev så tror jag att händelseförloppet i boken är verklighetstroget eftersom ingen extrem och drastisk förändring sker i hans liv under den ganska korta tid som boken utspelar sig, förutom en sak.
Jag känner att någon måste ta upp det som välter allt man trodde om huvudkaraktären och att jag får bli syndabocken som tar upp det; faktumet att Aschenbach utvecklas till en 65-årig man som har en förkärlek för ungdomar på 15 år, dessutom en pojke. Detta är en ganska förvånande upptäckt vad gäller honom. Att pojken ägnas sammanlagt ungefär 2 sidor i stort sett i rad under de 19 sidor jag läste till denna gången är ganska så skrämmande. Man ska också tillägga att Thomas Mann alltså skrev denna bok vid 37 års ålder 1912, då det säkert var än mindre accepterat, nästan revolutionärt att beskriva pedofili och homosexualitet i en bok. Jag kan tänka mig att boken blev mycket omtalad när den kom ut. Dessutom sprids det rykten om att boken baseras på vissa av Manns egna upplevelser, därför hoppas jag för allt i världen att han inte själv har blivit utsatt eller utsatt någon för pedofili.

/Fredrik