mannebog

Jag har nu läst hälften av denna relativt korta bok. Jag minns att de första sidorna, själva inledningen, hade för mig varit tämligen kryptiska. Jag vet inte om det berodde på ett lågt intresse för att hänga med i handlingen, eller om de första tiotal sidorna helt enkelt var tunga att läsa. Det jag i alla fall vet är att det nu blivit mycket lättare att hänga med i Gustav Aschenbachs berättelse. I inledningen fick vi följa med i hans mycket omfattande tankegångar för att få oss en bild utav hur komplex denne man faktiskt är. Jag misstänker att Thomas Mann ville med det tunga språket få läsaren att bättre förstå att denne Gustav Aschenbach är en mycket intellektuell och komplicerad man som använder sig utav ett lika komplicerat språk. Om man nästan har svårt att hänga med i hans formuleringar så får man lätt intrycket av att han är bildad. Bara en lite spekulation.

Hursomhelst så kan jag nu känna att jag faktiskt har kommit in i boken mycket bättre. Bokstäverna har slutat bilda obegripliga meningar och jag förstår det jag läser. Jag tror att denna förståelse uppkom i samband med Aschenbachs ankomst i Venedig. Alltså i samband med att själva handlingen hade kommit igång. Tidigare hade han ju mest svamlat om massa oviktigt. En hel del trams, om jag får säga det själv.

Mina kära bloggkollegor och jag har ju tidigare klagat över att boken periodvis varit seg och författaren har många gånger varit lite väl generös med färg när han har målat upp huvudkaraktärens tankegångar. Jag håller med om att det kan bli lite väl mycket ibland, men jag tycker också som jag tidigare nämnt att just det här med att man inte förstår sig på alla Aschenbachs funderingar fyller en viss funktion. Jag förstår inte vad han menar och det hjälper mig att förstå att förstå att han är en väldigt bildad och komplex person. Så trots att man kan kalla mycket av det han säger för trams, så fyller det sin lilla funktion i sammanhanget.

Det här med den, enligt Aschenbach, vackra 14-åringen är ju en grej som sätter lite fart på boken.

Det var ingenting man var direkt förutspådde skulle hända, men det kan komma att bli int

ressant. Lite sjukt om inte annat. ”Achenbach satt bekvämt kvar i sin djupa fåtölj och njöt av det sköna han hade för ögonen”. Ordvalet är lite... läskigt?

Vidare kan jag bara säga att det känns som att Gustav von Aschenbach nu har börjat slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan därför inte hålla med Frida i det hon skriver om att vår huvudkaraktär skulle ha förlorat livsgnistan. Efter de femton första sidorna skulle jag kunna ha hållit med, men inte efter trettio. För mig känns det som att vinden håller på att vända och Aschenbachs liv är på väg mot det bättre.

/D