mannebog

Tomas Mann föddes 1875 och upplevde första halvan av 1900-talet som författare innan han dog, 1955. När han skrev ”Döden i Venedig” 1912, beskriver han inte vilket år det utspelar sig, men man får en liten ledtråd redan på andra och tredje raden i boken. Detta visar i sin tur  att det inte kan handla om, som Frida skrev, hans släkt på 1800-talet;
(...) företog en våreftermiddag 19.., det år som under flera månader visade vår kontinent ett så allvarligt och hotfullt ansikte...
  
Då Thomas Mann skrev boken utspelade sig Balkankriget, som omedelbart följdes av första världskriget, då spänningar trappats upp mellan Europas länder. Jag tycker att det är intressant är att han inte tar upp mer om kriget i hela kortromanen än just dessa två rader. Det var en relativt stor händelse, vilken kan till synes vara en aning konstigt. Men Mann är oerhört opolitisk och neutral i sin bok, även om han kommer från just Tyskland, som var en av länderna i stormens öga. Dock skrev han en senare bok ”Fredrich und die grosse Koalition”, som skrevs ett år efter att första världskriget brutit ut, där han försvarade Tysklands handlingar. Under andra världskriget lämnade han Tyskland eftersom han blivit hotad, då hans fru och därmed också hans barn var judiska. 
  
Mann använder sig mycket av symboler och metaforer, epoken symbolism visar sig tydligare sättet att skriva i slutet av boken . I vissa fall kan de dyka upp hela sidor med liknande beskrivningar som denna;
”(...) i blod och brust vältrade lågorna fram och  med gnistrande hovar sprängde broderns gudomliga springare över himlavalvet. Bestrålad av gudens prakt slöt den ensamme vakne ögonen och lät sina ögonlock smekas av glansen.”
  I stort sett alla dessa metoforer syftar  på gamla grekiska gudar, och deras uppgifter inom den grekiska mytologin. Detta ger ett mer sofistikerat intryck, vilket jag faktiskt anser höjer bokens betyg, som enligt mig inte legat allt för högt.

Att Thomas Mann beskriver pojken så utförligt, som jag beskrev i det senaste inlägget, tyder på ekopen naturalism som var en epok under 1800-talet, i denna bok. Vanligt för denna epok är att man ska avslöja hur samhället egentligen är, precis som vetenskapsmän avslöjar sanningen bakom fysik, kemi och så vidare. Mann tar bort tabugränsen till pedofili och homosexualitet som under denna tid var mycket strikt förbjudet.
”Det är säkerligen till fördel att världen känner endast det sköna verket och inte omständigheterna vid dess tillkomst, ty kännedomen om konstnärens inspirationskällor skulle ofta verka förvirrande och avskräckande och därmed minska den konstnärliga effekten.”
Detta citat beskriver hur omvärlden förmodligen skulle reagera om de insåg att Aschenbach använder sig av en liten pojke som inspirationskälla till den essä han skriver om skönhet.
  
Jag kan tänka mig att Thomas Mann beskrev homosexualitet och pedofili för att provocera människor i sin samtid, så att de skulle börja fundera över om det verkligen är fel med exempelvis homosexualitet ( Först 1990 tas homosexualitet bort från Världshälsoorganisationens lista över sjukdomar). Men jag kan tänka mig att sådana författare som Mann, som vågar korsa gränsen så tidigt, har hjälpt till att skapa acceptansen för denna sexuella läggning i västvärlden.

Att Aschenbach skulle beskriva sig själv i boken skulle faktiskt kunna vara ett alternativ, som Linn säger. Jag kan också tänka mig att det kan vara så att Aschenbach skulle kunna vara en ”framtids-Mann”. Man kan tänka sig att han beskriver ett liv han är orolig att få; att han inte skulle vara riktigt lycklig, att hans fru gått bort relativt tidigt i livet, samt att han blir helt ensam. Att Mann, precis som Gustaf von Aschenbach gör när han måste få utlopp för känslorna för Tadzio, skriver ner ämnet i bokform. Att han helt enkelt med denna boken skriver om sin oro för framtiden.