mannebog

Boken växer verkligen, det var jobbigt i början men man vänjer sig snabbt vid de utförliga beskrivningar som Mann mer än gärna använder sig utav. Mann har ett sätt att formulera sig som är helt underbart, men jag får spara lite utav detta till nästa inlägg. Jag måste dock citera: "En rikt omväxlande scen öpnnade sig för hans blickar", väljer Mann att skriva istället för t.ex.: "Han såg många olika saker". Lysande!

Stämningen i boken är på topp, inte på det sättet som man oftast tänker sig när man hör uttrycket "på topp" utan precis så som jag vill att stämningen ska vara i en bok. Ledsam, men fortfarane vacker, melankolisk, men fortfarande mysig. De långa beskrivningarna av personer och platser i boken gör att man kan skapa en invecklad bild av allt som händer i boken. En alldeles, med tanke på omständigheterna, för gammal man, som gärna hade varit både 10 och 20 år yngre än vad han är, som lyckas bli på tok för berusad under båtresan. Jag kan verkligen se mannen framför mig, jag kan hitta personer i våra trakter som på sätt och vis liknar honom. Mann lyckas med sina annorlunda formuleringar skpa en så (jag skulle vilja använda engelskans 'vivid' som har fler betydelser) levande, skarp bild av vad han beskriver. Beskrivningen av Aschenbachs nya favoritperson, den vackra pojken är trots allt något i en klass för sig. man får mer än en gång läsa långa stycken om hans skönhet, men jag ser inte att det blir tjatigt, utan jag ser det som något positivt, en möjlighet att skapa sig en bild av pojken som är mycket lik den bild Thomas Mann hade i åtanke när han skrev boken. Trots alla dessa vackra beskrivningar och formuleringar så har boken ändå en undangömd, lite mer sorglig stämning. Något som Mann väljer att inte framhäva speciellt mycket är hur ensam vår huvudperson egentligen är. Aschenbachs fru dog efter bara ett fåtal års giftemål och hans dotter är med största säkerhet så gammal att hon har ett helt eget liv. Denna ensamhet som präglar boken får allting att se lite gråare ut, kanske lika grått som himlen i Venedig under Aschanbachs första dagar i staden.

Gustaf Aschanbach är en underlig man. Han har länge varit mycket rik men har trots det ägnat sig åt att fortsätta med skrivandet utan att ge sig ut på några större äventyr. När tiden att dra sig tillbaka till slut kommer så känns det som om han inte riktigt vet hur man roar sig. Han kan inte bestämma sig för vart han ska åka utan velar lite fram och tillbaka. Jag får nästan känslan av att han inte vågar göra något lite mer oväntat som att åka till en annan kontinent, han håller sig hellre lite närmre sitt hem, lite säkrare. "Tänk om det skulle hända någonting" är ett populärt citat som de lite mer oroliga personerna ofta ger ifrån sig, jag skulle kunna tänka mig att Gustaf Aschenbach tänkt detta fastän att Mann valde att inte skriva ned det. I alla fall att inte använda just dessa ord, att inte göra det så klart för läsaren. När jag läser boken så tycker jag verkligen synd om honom för att han jämt verkar vara så ensam, samtidigt får jag intrycket av att han inte alls har någonting emot det, en egenskap som jag ser lite i mig själv också. Att strosa omkring själv på stan, äta själv, kanske inte ute på restaurang men hemma, att ensam ligga hemma och titta på film, det är saker som jag gärna gör, men att leva ett liv i ensamhet, vilket Aschenbach nästan verkar göra, känns så sorgligt. Att Aschenbach skulle vara homosexuell hade jag inte en tanke på förrän den långa skönhetsförklaringen utav gossen kom, trots allt så visste jag ju att boken skulle handla om homosexuella, Aschenbach har dock inte beskrivits som en stereotypisk homosexuell enligt dagens mått, utan han verkar vara som vem som helst, han sticker inte ut speciellt mycket han är däremot tystlåten, tillbakadragen. Djup.



Döden i Venedig

Sebastian Davidsson