mannebog

Hälften av bladen är vända och de övriga väntar på att bli lästa. Dessa sidor, meningar, ord, bokstäver, är alla präglade av en mystiskt, liksom undermedveten, tung stämning. Jag tror bokens stämning speglas av miljön. Manns långa utsvävande meningar som sammanfattas i att huvudkaraktären är ensam och nära döden, utan att ha levt det upplevelserika liv han har haft möjlighet till, bidrar till att man lämnar ifrån sig boken med en smått deprimerad känsla, mycket likt obehag, i maggropen. Jag är sjutton år med hela livet framför mig och givetvis är jag optimistisk för livet, ser framemot att ta mig ann dess utmaningar och uppleva allt det livet har att erbjuda! På den tidpunkt i livet jag befinner mig i känns det jobbigt att möta en man som gått miste om allt det jag drömmer om. Det känns som att någon retfullt sakta klipper mitt hopp och mina drömmar om framtiden itu! Jag vill leva i min banala fantasi just nu, förtränga att livet kanske inte alltid blir som man har tänkt sig. Jag vill stänga ut alla andra faktum förutom att jag ska möta döden nöjd och lycklig och tillfredställd. Därför kan jag inte annat att tycka det är jobbigt att möta den stämning och miljö som medförs i samband med att jag stiftat bekantskap med Gustaf Von Aschenbach. Jag anser att stämningen kommer ifrån den abstrakta miljön som är beskriven genom Aschenbachs tankar och handlingar. Jag tror att stämningen växer fram genom de tämligen negativa orden som författaren framför i sitt språk, det vill säga de beskrivningar som speglar hur Aschenbach ser på livet och världen omkring sig.

”Men vare sig det berodde på att främlingens vagabondtyp påverkade hans fantasi eller något annat fysiskt eller psykiskt inflytande spelade in så kände han till sin förvåning en egendomlige inre expansion, ett slags svävande oro, en ungdomlig längtan ut, och denna känsla var så stark och ny – eller om den hade funnits förut var den för länge sedan bortglömd – att han stannade med händerna på ryggen och blicken mot marken för att analysera dess natur och innebörd.”
                      Jag anser att Aschenbach hade förlorat sin livsanda. Han är utan barn och fru, ensam i en värld han inte upptäckt. Men jag tror att någonting väcktes inom honom då han stötte på en långväga främling vilket beskrivs i citatet ovan. Lågan av hopp och passion och längtan tändes inom honom vid åsynen av denne man från fjärran. Äkta känslor som inte besökt den gamla mannens kropp sedan han förlorade sina älskade i livet återvände. Aschenbach följer sin ungdomliga längtan ut och ger sig av till Venedig på semester.
                      Thomas Mann har på ett mycket verklighetstroget sätt baserat händelseförloppet. Huvudkaraktären utvecklas i viss mån, men inte på det sätt jag tidigare trott. Detta har nog att göra med att man som läsare är van vid att bemöta karaktärer som gör drastiska förändringar i sitt liv. I det verkliga livet tror jag att precis samma som Aschenbach är med om skulle kunna inträffa. Den lilla lågan av passion och längtan efter upplevelser tänds men samtidigt återstår den tunga känslan när man följer delar av hans tankar. I mina ögon verkar det som att Aschenbach har gett upp, han vet att döden är nära och precis som Sebastian nämner i sitt första inlägg vill han inte ”släppa loss”. Jag tror detta har att göra med att han under större delen av sitt liv levt med en stor självkontroll som jag tidigare nämnt och han vill troligtvis inte möta den låga av livsglädje som börjat tränga in av rädsla att inse vad han gått miste om i livet!