mannebog

Jaha, då har jag läst om allt från början igen i en betydligt mer modern och lättläst version. Jag måste ha läst fel eller något, för när jag nu läste finner jag boken mer intressant och jag tror definitivt att den versionen jag läser inte alls är den samma som jag läste förut för nu var det inte alls lika svårt att  förstå sammanhanget och jag kan med säkerhet säga att jag fått en klarare inblick i Gustav Von Aschenbach liv, både i ”nuet” och dåtiden.

Aschenbach, en högt stående man som inte gjort alltför mycket väsen av sig under sina levnadsår när det handlar om interaktion med andra människor. En poet som lever sig in i sin vardagssituation. Han har inte haft mycket att erbjuda andra då han alltid blivit avskärmad från omvärlden.
”Ni förstår, Aschenbach har alltid levat såhär” – varvid han knöt vänstra handen – ”aldrig såhär” – varvid han lät den öppna handen hänga slappt ner över stolskarmen.
Detta citat är väldigt beskrivande, även Olivia valde att ta med i sitt inlägg och tyckte även hon att man fick en väldigt bra inblick i hur Aschenbach har levt. Aschenbach aldrig fått komma utanför sin lilla värld inom familjen, han fick inte ens gå i en vanlig skola utan fick bli hemundervisad vilket fått honom att bli den han nu är; en man som lever ett liv i en bubbla, utanför bubblan finns ingenting att hämta. Ändå är han en man som är nyfiken och vill uppleva saker och ting. Han kanske, som Olivia skrev, har tappat ett uns av sin livgnista, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han aldrig tagit chansen att gå ut ur sin bubbla och fånga dagen. Han studerar andra människor och deras beteenden och är en man med många tankar om det mesta. Han tog en promenad i början av boken och då träffar han på en man som han stannar upp ett tag för att studera och ger oss en väldigt detaljerad beskrivning om hur han ser ut och vad Aschenbach tror att mannen är för en slags människa. När mannen får syn på Aschenbach slår Aschenbach generat ner blicken för att slippa konfronteras med mannens frågande blick.

Aschenbach har alltid varit en väldigt intelligent person och har ett rykte att leva upp till, ändå är han helt ensam. Inte under hela sitt levnadsår har han hittat någon som han kan dela sin konst och lidande med. Han hade en fru som dog och efter det har han inte hittat någon annan utan i stället valt att ägna sig åt sin poesi som han i perioder varit under tvång att producera. Redan som ung blev han erkänd bland många högre samhällsklasser och blev en väldigt betydande person.

Miljön, vad ska man säga? Thomas Mann är ytterst detaljerad man, han lämnar ingenting åt fantasin. Här beskrivs allting som Aschenbach tar sig an, man får ingen chans att ens måla upp en bild i hjärnan för allt finns ju redan uppmålat med Manns ord. Det tar ibland lite för lång tid så fort någon i boken gör något för alla detaljer måste skrivas ner. Det blir nästan för mycket ibland och man tappar nästan tråden för man fokuserar endast på hur Mann beskriver miljön och allt runtomkring. Dock blir det inte så mycket av själva miljön som beskrivs, det är mestadels hur vädret växlar. Han beskriver ju dock ingående människor och andra konkreta saker såsom byggnader, städer etc.

Stämningen är väl inte direkt på topp, speciellt inte i början. Jag får nästan skuldkänslor för att Aschenbach är så ensam och inte vet vad han ska ta vägen. Han vill ut och resa och se världen för han har pengar till det men kan inte riktigt få tummen ur att unna sig själv det. Han känner sig smått misslyckad med sitt arbete och det han minst av allt vill är att misslyckas nu när han uppnått en gammal ålder då han enligt sitt eget tycke kan framana den bästa konsten. Han är som sagt en nyfiken man i 50-årsåldern och vad jag förstått rätt impulsiv, impulsiviteten får honom till Venedig, impulsiviteten får honom att vilja lämna Venedig men det är också den som får honom att komma tillbaka när han stött på den unge Tadzio. Stämningen byggs upp relativt mycket när det väl handlar om hur den gamle Aschenbach stöter på den knappt 15årige Tadzio. På ett sätt blir man nyfiken på vad Aschenbach egentligen är ute efter när han springer efter småpojkar och får dem att framstå som gudalika. Stämningen byggs upp speciellt mycket när Aschenbach valt att lämna Venedig för att sen komma tillbaka. Vad kommer hända nu?

That's all/Lisa