mannebog

Precis som mina begåvade klasskamrater före mig har reflekterat över så är Gustav Aschenbach en ganska underlig person. Större delen av sitt liv har Aschenbach spenderat ensam och grubblande. Hela hans tillvaror verkar vara fylld av spekulationer, reflektioner och andra ganska irrelevanta iaktagelser. Gustav ser kanske på ytan lätt deprimerad och misslyckad ut, han har redan från start blivit placerad i "överklass facket" och har kanske egentligen aldrig heller haft så stora möjligheter att förandra det - om ens vilja till de finns eller har funnits framkommer inte. Dock tycker jag att man tydligt märker att det bubblar av någon slags instängd energi inuti den nu relativt gamle mannen som för första gången på många gråa år gör något rebeliskt och spännande för sin egen skull.
 Att han tog sig samman och åkte till Venedig och att han sedan bestämmer sig för att stanna tror jag överraskade honom själv lika mycket som det överraskade oss läsare. Mann skriver (...) gripen av denna känsla som sålunda redan existerade i konkret form rannsakade han sin allvarliga och tröta hjärna för att utröna om en syslolös flanör på nytt skulle gripas av den stora etuasiasmen och extasen och uppleva ett känslans senkommna äventyr.
Detta är en av Aschenbachs alla tankar innan han har anlänt till Venedig. Man märker även här att han på något sätt vill göra lite revolt mot sig själv och mot sitt liv i slentrian.

Jag tror att det var Fredrik som analyserade stycket som gondol färden, jag håller med honom till viss del men tycker att det är en del saker som blir bort glömda. När Aschenbach först sätter sig i gondolen och ser på goldoljären får man en känsla av att han blir lite uppskrämd och ängslig av gondoljärens skarpa och nästan aggresiva ansiktsdrag. "Mannen hade ett obehagligt, nästan brutalt utseende; han var klädd som en sjöman med ett gult skärp om livet och med en sprucken halmhatt, vars flätor höll på att falla isär, käckt på sne. Ansikstypen med det krusiga ljusa mustachena under den korta uppnäsan verkade inte alls italiensk. Trots att han med sin i själva verket spensliga kroppsbyggnad tycktes föga lämpad för detta yrke förde han åran med stor kraft och isatte för varje årtag hela sin kroppsstyrka. Ett par gånger drog han av ansträgningen tillbaka läpparna och blottade de vita tänderna (...)"  
Allt eftersom tiden går och Aschenbach får chans att reflektera över den märkliga mannen tycks hans rädsla över ovetenskapen om mannen och vart han blir förd att försvinna och istället bli ersatt av någon slags beundran. Det är som om hans självförtroende växer och att han nu börjar slappna av och njuta av tillvaron.  I det där stycket tycker jag att denne käraktär växer väldigt mycket och man får en mer inblick i hans känsloliv. Trots att beskrivningarna i boken tidigare har varit väldigt detaljerade om hans utseende och tankar ansera jag ändå att efter det här stycker så förstår man sig mer på Gustav Aschenbach och vad han är för någon person - egentligen!

Arrivederci.. 

/Linn