mannebog

Thomas Mann avslöjar aldrig det exakta årtalet för när boken utspelas, men redan efter några få rader nämns att handlingen tar vid någonstans under 1900-talet. Det kan visserligen tänkas att det lika gärna kunde ha varit under 90-talet som 20-talet, dock får jag intrycket av att det snarare är det senare av alternativen.

Boken har sannerligen blivit mycket intressant. Handlingen är som bekant ganska speciell. En berömd, respektabel gammal författare blir attraherad av en 14-årig pojke. En sådan ”bisarr” handling ger upphov till frågor kring varför författaren ville skriva om detta. Vem var författaren bakom den här idén? Varifrån kom idén att skriva om detta? Misstankar om en eventuell koppling mellan författaren och huvudkaraktären uppkommer direkt. Var Thomas Mann kanske homosexuell eller bisexuell, förbjuden av samhället att leva ut sin läggning? Boken utgavs ju så tidigt som 1912, under en tid då homosexualitet var långt mycket mer tabu än vad det är idag. Idag brukar det i regel inte vara några större problem att komma ut som homosexuell. Skillnad var det under denna tid - Homosexualitet accepterades inte över huvud taget. Levde författaren ut sin tabubelagda läggning i en bok?

Det finns dock goda skäl att tro att han faktiskt kunde vara attraherad av individer av sitt eget kön. Hans fru berättade under ett tillfälle att historien delvis är sann och att det fanns en pojke vars utseende fängslade Thomas Mann under deras vistelse i Venedig året innan boken publicerades. Om boken publicerades 1912 och deras vistelse i Venedig var året innan, utspelar sig alltså boken just under 1911. Vad hände i samhället under denna tid? Balkankrigen skulle inte slå av stapeln förrän året därpå, men oroligt i de inblandade områdena var det redan då. Venedig hörde dock inte till dessa. Allt för mycket hände nog inte under denna tid. Jag skulle tro att historien utspelar sig i lugnet innan stormen. Både första och andra världskriget var inte långt borta.

Boken präglas givetvis av realism men också utav naturalism och symbolism. Naturalismen kan vi se i form utav den öppenhet och ödmjukhet som visas för tabubelagda saker som homosexualitet, för att inte säga pedofili. Samhället granskas och inget är för fult eller för tabu. Man visar hur samhället verkligen ser ut helt enkelt.
Symbolismen som särskilt genomsyrar en särskild del av boken visar sig tydligt och går inte missa. Symbolspråket är omfattande med en lång rad metaforer med temat grekisk mytologi. Detta tar oss in på det filosofiska och litterära begreppet apollonisk och dionysisk. Aschenbach liknar sig nämligen vid den grekiska guden Apollon som står för ljus, musik och poesi. Apollon och Dionysus är varandras motsatser då Dionysus är vinets, extasens och berusningens gud.

”Och medan han förut varit van att genast omsätta i arbete varje rekreation som sömnen, maten eller naturen skänkte så lät han nu i stolt slöseri all den dagliga krafttillströmningen av sol, sysslolöshet och havsluft uppgå i känsla och berusning”

Här förändras hans strikta apolloniska livsstil till en kaotisk och mer spontan dionysisk livsstil som egentligen inte är ett ideal. Den genomgående förändring som sker i Aschenbach beror givetvis på den unge pojken som fascinerar honom så mycket.

”Gossen stod alldeles intill Aschenbach, för första gången så nära att denne kunde uppfatta och iaktta även hans rent mänskliga detaljer och inte bara ett konstverk på avstånd.”

Det som Aschenbach verkligen finner så attraktivt hos Tadzio är just hans perfektion. Hur naturen lyckats skapa honom så perfekt. Själv har han alltid varit väldigt kritisk till sina egna verk och har aldrig blivit riktigt nöjd med något han gjort. Inte som med denna pojke som han finner helt fulländad. Som konstnär känner han ett otroligt lugn av att se ett så perfekt konstverk. För det är just ett konstverk han verkar se Tadzio som. Han har aldrig skådat något lika fulländat och perfekt konstverk, och det är just det jag tror han finner så tillfredsställande.

”Vilken behärskning, vilken precision i denna spänstiga, ungdomligt fulländade kropp! Men den hemlighetsfulla stränga och rena vilja som hade skapat detta gudomliga konstverk – var den inte välbekant och förtrogen för honom, konstnären? Var den inte verksam även hos honom när han, fylld av behärskad lidelse, ur språkets tunga marmor frigjorde den ädla form som hade levat i hans fantasi och uppställde den för människan som en förebild och spegel för andlig skönhet?”

Är Aschenbach kär i Tadzio eller älskar han honom som konstnären älskar konstverket?